Det blir ett slags retoriskt moment 22 att diskutera damhockey i Sverige just nu.
När man kritiserar den får man allt som oftast ilsken kritik tillbaka om att man inte tar den på allvar.
Och jag kan inte ta någonting på allvar som jag inte får kritisera.
3-0 mot Schweiz och 6-2 mot Slovakien ÄR alltså inte bra resultat. Bara en journalist på en svensk dagstidning där inte en käft tagit fem minuter åt att researcha damhockeyvärlden innan man sätter sig för att skriva morgonkrönikan kan hävda det.
Rakt översatt till herrhockeyn är de här två länderna som Danmark och…jag vet inte…Sydafrika? Ja, ungefär Sydafrika.
Kanada, landet som vi alltså enligt uppgift ska ha närmat oss så mycket de senaste åren, slog samma länder med 10-1 och 18-0. Då gick de ändå runt väldigt mycket på reserverna. Sverige spelade i stort sett förstauppställningen.
Att bara göra tre mål mot Schweiz när man har 36 skott visar att offensiven är uddlös och ofokuserad. Att släppa två mål mot hela turneringens sämsta lag (Slovakiskorna såg ut som om de hade vunnit OS-guld båda gångerna) ställer väldigt mycket frågor om den tajta defensiv som ska vara det främsta vapnet mot USA i semin.
Däremot är diskussionen om att damhockeyn skulle kastas ut ur OS för att matcherna är för ojämna helt absurd.
Ukrainarna som kom på tjugonde plats i konståkningens fria program hade hälften av poängen som vinnarna hade.
Det kom för fan in en portugis 16 minuter efter vinnaren i 15 kilometer fristil igår.
Vad gör de här i så fall?
Jag har alltid trott att det var det man menade när man pratade om ”den olympiska andan”.
Att vi står kvar och väntar på killen från Portugal.
Och Patrik Järbyn.
