Annons
Annons

Kim Källström om att komma hem, landslagsåren och sin frus uppoffringar

Efter 14 år utomlands har en av svensk fotbolls största spelare återvänt till Sverige och allsvenskan. För Café berättar Kim Källström om den nyvunna frispråkigheten, familjens stora uppoffringar och karriärens mörkaste stund.

Oskar Månsson
Foto: Fredrik Skogkvist

Djurgårdens sportchef Bosse Andersson låg vid en pool i Senegal när han fick sms:et. Egentligen var han trött, hela dagen hade gått till att förhandla om anfallstalangen Aliou Badji med senegalesiska fotbollsgubbar, men när Bosse läste meddelandet från Kim Källströms agent Roger Ljung flög han upp. Bosse gnuggade ögonen, läste på nytt: Kim har ändrat sig och vill hem. Först glädje, sedan insikt.

Annons

– Helvete, tänkte han. Nu har jag mycket att göra.

Djurgårdens sportchef berättar historien som om den vore ett kärt gammalt minne, trots att det var i början av januari som han var i Senegal. Men så var det också ett speciellt ögonblick. Efter att Kims bäste vän Andreas Isaksson skrivit på för Djurgården sommaren 2016 hade Bosse haft kontakt med Kim med jämna mellanrum för att ”kolla läget”, men han hade aldrig sett det som realistiskt att få hem mittfältaren som var lagets stora stjärna vid SM-gulden 2002 och 2003.

Årets allsvenska i fotboll är mer spektakulär än på länge, men den klarast lysande stjärnan är Kim Källström. Dubbla guldvinnaren med Djurgården har inte gjort många intervjuer i år men Café fick ett möte med honom på Östermalm i Stockholm. – Jag rör mig mest i Djurgårdskvarteren. Det är många härliga minnen härifrån. Tröja, Adnym.

En vecka efter sms:et mötte Bosse upp Kim på Arlanda. Fortfarande tillhörde Kim schweiziska Grasshoppers, och om han skulle förhandla med Djurgården var han tvungen att genomgå en läkarundersökning. Samtidigt ville inte Bosse att ryktena om den eventuella storvärvningen skulle spridas.

– Snacket hade gått ett tag och det var många journalister som ringde. Det blev lite av en katt och råtta-lek där vi ville hålla det hemligt. Kim hade keps och huva på sig på Arlanda och gick lite böjd när jag mötte upp honom. Kim har ju varit med i branschen ett tag, så jag tror att han tyckte det var lite kul själv. Han var hur cool som helst, säger Bosse Andersson.

Mottagandet på Arlanda passerade obemärkt. Färden gick till Clarion Sign på Södermalm där Kim checkade in under Bosses namn. Ett dygn senare hade han hunnit genomgå en lyckad läkarundersökning på hotellet och lämnat landet utan att avslöjas.

Den 10 februari var förhandlingarna i mål. För Bosse Andersson var det en triumf. Trots att han varit sportchef i klubben två sejourer i totalt tretton år hade han aldrig rott hem en större värvning. Att få Kim Källström att återvända var en dröm som gick i uppfyllelse. Pressmeddelandet var tydligt: Kim Källström tillbaka i Djurgården!

Kim Källström, 34, fotograferad för Café i Stockholm. Rock, Acne Studios. Tröja, Adnym. Byxor, Cos. Skor, Eytys.

Det är svårt att förstå att Djurgårdens idylliska träningsanläggning Kaknäs ligger i centrala Stockholm. Det finns två vägar dit: en går genom skogen, den andra förbi en hästhage. Klubbhuset ser mest ut som en sommarstuga som byggts ut i omgångar och utrustats med ett ovanligt stort gym.

Men nu är det här, i skuggan av det mäktiga Kaknästornet, som Djurgårdens fotbollslag håller till. Ute på  träningsplanen är tempot högt. Spelarna har delats upp i femmannalag och spelar intensiva matcher på en krympt plan. Kim Källström har bollen mer än någon annan spelare och hans lag gör många mål – två av dem krutar Kim in på egen hand med vänsterfoten. Men mot slutet av träningspasset händer plötsligt något. Kim går med bestämda steg av banan och utbryter ett sammanbitet men ändå tydligt ”fan!” innan han försvinner i riktning mot klubbhuset. En viss förvirring uppstår bland de få åskådarna vid sidlinjen. Är Kim arg på någon? Är han skadad?

Något större drama handlar det emellertid inte om. Jo, Kim blev arg, men mest på sig själv när hans lag förlorade sista matchen. Besvikelsen lägger sig fort. En halvtimme senare står Kim och skojar med en man som installerar en kaffemaskin i Djurgårdens klubbstuga.

– Jag blev lovad en maskin av vår sponsor Kaffeknappen när jag spelade här senast men det blev aldrig något. Nu 14 år senare kom leveransen.

Kim skrattar till.

– Det är precis det här som jag har saknat! Det blir ändå mer naturligt att skämta och slänga käft när man är hemma.

Det är tre dagar kvar till Djurgårdens hemmamöte mot Göteborg. Matchen ska sluta 1–0 till Djurgården men blir mest uppmärksammad för att Kim genom hela matchen blir punktmarkerad av Göteborgs anfallare Mikael Boman. Efter matchen skämtar Kim i C Mores tv-studio om att han borde bjuda med Boman till Sturehof på kvällen. Den här gången åker vi inte till Sturehof, men håller oss på Östermalm, intervjun gör vi på en lunchrestaurang vid Valhallavägen.

– Jag rör mig mest i Djurgårdskvarteren, säger Kim. Det är många härliga minnen härifrån.

Vi slår oss ner vid ett bord. Sorlet på restaurangen fortsätter, det verkar inte som besökarna tagit notis om att en av landets kändaste fotbollsspelare sitter i samma lokal.

Du blev arg i slutet av träningen?

– Så kan det bli när man förlorar. Jag gick av planen för att jag ville samla mig i omklädningsrummet innan vi skulle köra styrka. Men jag tror faktiskt att det är mest positivt att jag blir förbannad. Den dagen när jag inte blir arg längre, ja, då är det nog över. Visst, man kan ha en viss grundkvalitet, men hela min karriär har byggt mycket på brinnet, engagemanget. Förr brann det hela tiden, nu kan jag mer koppla av och på.

En kontrollerad ilska?

– Ja, lite så. Men ibland slår det över fortfarande. Man säger saker, skäller, även om det lika gärna kan vara ditt fel.

Du stannade inte kvar och tog frisparkar som vissa andra gjorde.

– Jag har skjutit mina frisparkar! Nej, jag börjar bli sliten i höfterna så det är bättre att lägga tid på massagebänken. Jag är ofta kvar längst för att utnyttja våra faciliteter. Kroppen är mitt verktyg och för varje år måste jag vara mer noggrann. När jag gymmar måste det ha ett specifikt syfte, det tror jag inte alltid att de yngre spelarna har. Fotbollen kan utvecklas mycket där. Den kollektiva idrotten är inte alls lika bra på att anpassa träningen som den individuella idrotten. På den absoluta världsnivån i fotboll ser man att spelarna hela tiden tar fler maxlöpningar. Spelet ändras hela tiden, ett tag trodde man att Pep Guardiola hade revolutionerat fotbollen med sitt possessionspel, men det där går i cykler. Fysiken utvecklas däremot hela tiden.

Det låter egentligen inte så konstigt. Borde inte fotbollen ha kommit längre?

– Både ja och nej. Fotbollen är konservativ och det tar tid. Men i Sverige handlar det mycket om bristande förutsättningar. Man måste ha resurser så man kan anställa fler specialister och skaffa bättre faciliteter och de pengarna finns kanske inte i dag.

Jag har frågat runt och förstått att du redan kommit med tips om hur man kan förbättra träningsmiljön?

– Jo, lite tankar har jag. Men det är en balans, jag måste också anpassa mig. Det finns en charm här på Kaknäs att vi till exempel delar utrymme med ett gäng sjömän (bredvid Djurgårdens klubbstuga har Sjöfartsklubben Kaknäs lokaler) men det får inte bli för charmigt, om du förstår vad jag menar.

Enligt min källa har du varit på Biltema och köpt en extra krok till din plats i omklädningsrummet.

– Haha! Nej, inte på Biltema, men det stämmer att jag köpt en krok för jackan. Jag gillar att ha ordning och reda. Det är skönt att veta att sakerna är på plats när jag kommer till jobbet. Men jag är inte extrem heller, det är inte så att jag viker träningskläderna.

Skjorta, Adnym. Jeans, Levi’s. Skor, Eytys. Fotograf: Fredrik Skogkvist. Stylist: Emine Sander. Grooming: Philip Fohlin/LinkDetails. Fotoassistent: Fredrik Karumo.

Kim föddes den 24 augusti 1982 i Sandviken, men växte upp i Göteborg. Som 34-åring skulle han säkert komma undan med att vara ”ung och lovande” i många branscher men som fotbollsspelare är han en ärrad veteran: Kim har spelat elitfotboll i 18 säsonger. Seniorkarriären kunde emellertid inte ha börjat mycket sämre. Den 20 april 1999 gjorde Kim debut i division 1 södra när Häcken mötte Mjällby. Länge var matchen mållös – men sedan slog Kim till. Bakom egen målvakt.

– De hade en hörna och jag drog ett sträckt knä rakt upp i eget nättak. Usch, då var man inte kaxig som 16-åring. Som tur var kvitterade vi till slut, jag fick en ”hockeyassist” till målet.

Därefter gick det betydligt bättre, Kim var med och spelade upp Häcken till högsta serien under säsongen som följde. I den allsvenska premiären 2000 gjorde han mål efter en minut i derbyt mot IFK Göteborg. Blåvitt vände och vann matchen, men en ny stjärna var född. Var och varannan dag skrevs det om hur Europas storklubbar jagade 17-åringen med den giftiga vänsterfoten. Men Kim lät sig aldrig ryckas med i hysterin.

– Jag trodde nog aldrig riktigt på skriverierna och snacket. Jag var så otroligt långt ifrån att vara redo att gå till en storklubb, så jag stängde helt enkelt av det där. Och sedan har jag nog aldrig haft den där erövra världen-grejen i mig.

Men var du kung i skolan?

– Nja, jag höll en ganska låg profil där också. Jag gick i en fotbollsklass med Tobias Hysén och John Alvbåge. Visst, det var inte så många som spelade i allsvenskan men jag var inne i min egen bubbla.

Än är det för tidigt att summera Kims karriär, men prisskåpet är välfyllt. Med Djurgården vann han två SM-guld, med Lyon fyra franska titlar: två i ligan, två i cupen. Sommaren 2012 skrev han på för ryska toppklubben Spartak Moskva där han genast blev en viktig spelare. Ett och ett halvt år senare, i slutet av januari 2014, fick han sitt livs chans – med sitt livs värsta tajming. På en strandfotbollsmatch i Abu Dhabi, där Spartak hade träningsläger, landade han illa efter en cykelspark och skadade ryggen. Dagen efter ringde hans agent Roger Ljung.

– Vill du bli utlånad till en klubb i Premier League? frågade agenten.

– Nej, svarade Kim.

– Vill du bli utlånad till Arsenal?

Att spela för en av Englands största klubbar var förstås för bra för att tacka nej till. Eftersom det internationella transferfönstret snart skulle slå igen åkte Kim, med värkande rygg, till London i ilfart. Läkarundersökningen visade tre frakturer på ryggkotorna. Trots att Arsenals läkare avrådde managern Arsene Wenger från att värva svensken skrev Kim ett halvårskontrakt med den engelska toppklubben. I slutet av mars gjorde han debut i ligan med ett inhopp mot Swansea. Tre veckor senare satte han en straff när Arsenal vann ett straffavgörande i FA-cupens semifinal mot Wigan.

– Det kändes bra att slå in den där straffen, för vi vann ju cupen till slut. Det var stort för klubben, Wengers första titel på nio år, och jag hade haft ett mikrobidrag till framgången. Framför allt var det skönt när starten var så dråplig.

Kunde du se det komiska i att skada sig på stranden redan då?

– Jo, men faktiskt. Det var ju fruktansvärt dråpligt.

Hann du komma in i gänget?

– Jag hade en fördel som kunde prata franska med Arsene Wenger, men jag var ändå en åskådare, jag hann aldrig bli riktigt delaktig. Det är klart att jag firade FA-cupen men inte på samma sätt som de etablerade.

Vem styrde och ställde i omklädningsrummet?

– Lukas Podolski satte man sig inte på. Men överlag var det verkligen bra stämning. Spanjorerna, tyskarna, fransmännen – alla var sköna.

EM 2008 var en total katastrof. På genomgången inför premiären saknades mitt namn i elvan. Det kändes hemskt.

Rock, Acne Studios.Tröja, Adnym. Byxor, Cos. Skor, Eytys.

I fjol sommar avslutade Kim sin landslagskarriär efter femton år i blågult. Med 131 landskamper är Kim Sverigefyra genom alla tider, en notering han är stolt över (även om det retar honom att polaren Andreas Isaksson har 133). Men det är också i landslaget som vi hittar karriärens värsta minne. Kim tvekar inte en sekund när han ska peka ut sin största motgång.

– EM 2008 var en total katastrof för mig. Jag var i toppform, hade vunnit dubbeln med Lyon och kom till mästerskapet med ett bra kval och stora förväntningar. Jag var helt säker på att jag skulle få spela, hade inte ens snuddat vid tanken på motsatsen. Men på genomgången inför premiären saknades mitt namn i elvan. Jag var tvungen att kolla en gång till: nej, mitt namn står verkligen inte där. Det kändes helt overkligt. Hemskt.

Vad gjorde du sedan?

– Minns inte exakt, det var så mycket känslor. Jag var chockad och ledsen, framför allt ledsen. Samtidigt är laget större än jaget, att jag inte spelar är egentligen en parentes. Daniel Andersson skulle spela i stället för mig och han var en av dem som jag umgicks mest med. Man är tvungen att visa respekt för lagkamraterna, även om det är svårt personligen.

Pratade du med Lars Lagerbäck om petningen?

– Nej. Han gjorde det som han tyckte var rätt. Det spelar egentligen ingen roll vad jag tycker. Han är chefen oavsett hur besviken jag är.

Men man kan ju göra det för sin egen skull.

– Jo, men vi vann ju matchen (Grekland 2–0). Jag har all respekt för Lasse, även om vi inte alltid tyckt samma saker. Efter EM spelade jag ju igen. Men hela mästerskapet blev misslyckat för oss. Vi hade behövt kryssa mot Ryssland i den sista gruppspelsmatchen men det kändes som att vi aldrig skulle fixa det, de hade en helt annan energi i laget.

Tröja, Adnym.

Sommaren 2015 flyttade Kim till Zürich för att spela med Grasshoppers. Kim tyckte att den schweiziska klubben hade en intressant satsning på gång och skrev på ett treårskontrakt. Då hade han inga planer på att flytta till Sverige, men efter ett halvår i Schweiz började han tvivla på om klubben faktiskt menade allvar med sina planer.

– Vi spelade riktigt bra under första halvan av säsongen och låg tvåa efter Basel men hade fem poäng ner till Young Boys, som egentligen skulle vara Basels utmanare. Vi hade ett jävligt bra lag med duktiga offensiva spelare men plötsligt sålde vi högeryttern Yoric Ravet till Young Boys. Han är fransman och det hade väl varit en sak om han velat flytta hem, men vi sålde till vår konkurrent. Särskilt bra betalt fick vi inte heller. Då började jag känna: ”Men det här var väl inte satsningen som ni pratade om?” Visst, klubbledningen får göra som de vill, men det kändes som att det var första steget på en nedtrappning. Sedan hade vi en dålig vår. Till sist krigade vi till oss en fjärdeplats, men Young Boys kom långt före oss.

På sommaren sålde Grasshoppers sin skyttekung Moanes Dabour till Red Bull Salzburg. Den här gången tyckte Kim att klubben fått skäligt betalt, men känslan av att klubben utarmades förstärktes. När säsongen i Schweiz drog igång kände han att lusten till fotbollen inte riktigt var där.

– Jag ska inte säga att glädjen var bortblåst, men det var inte samma sak som tidigare. Vi krigade på men jag förstod tidigt att vi inte skulle vara med i toppen. Vi hade många unga, visserligen duktiga, spelare och saknade en del erfarenhet. Och även om de yngre spelarna var trevliga hade jag inte så mycket gemensamt med dem.

Vad sa Andreas Isaksson när ni pratade?

– Han säger ju inte så mycket, man får dra fram orden ur honom. Men han sa att det var ett bra gäng i Djurgården, kul matcher, bra drag på läktaren. Och i den vevan började jag snacka med Bosse Andersson. Han försökte inte övertala mig, utan sa mer: ”Vill du spela i Djurgården? Då löser vi det.” Först sa jag nej, men lät tanken ligga kvar. Och till sist visste jag vad jag ville.

Ett beslut var taget i Kims huvud, men det betydde inte att situationen var löst. Kontraktet med Grasshoppers gällde fortfarande ett och ett halvt år och det skulle vara omöjligt för Djurgården att köpa loss Kim från det. I början av januari bestämde sig Kim för att agera på egen hand.

– Jag berättade för klubben att jag ville hem. Det var tio dagar kvar tills serien skulle börja igen och jag var lagkapten så de fick nog en liten chock. Jag insåg att det inte var hundra procent korrekt mot klubben men jag stod på mig. Jag har alltid varit lojal, knutit näven i fickan, men nu ville jag tänka på mig själv. Till sist fattade de att jag inte skulle ändra mig.

Nådde ni en ekonomisk kompromiss?

– Nej, jag fick inga pengar. Jag kunde ju inte dra och samtidigt kräva en del av den återstående lönen. Hade det varit en pengafråga hade jag såklart stannat, jag tjänade klart mer där än i Djurgården.

Jag berättade för klubben att jag ville hem. Jag insåg att det inte var hundra procent korrekt mot klubben men jag stod på mig.

Tröja, Acne Studios. Skjorta, Adnym. Byxor, Hope. Skor, Eytys.

Det fanns ytterligare en bit i flytta hempusslet som vi inte har nämnt än. En stor bit. För samtidigt som Kim började fundera över sin fotbollstillvaro blev hans fru Erica mer och mer övertygad om att hon också ville tillbaka till Sverige.
Under alla år utomlands – paret träffades som tonåringar när Kim spelade i Häcken – hade hon anpassat sig efter sin mans karriär. Nu ville hon satsa på sin.

– Hon är utbildad molekylärbiolog men har aldrig jobbat under åren utomlands. Det är väldigt svårt att få det att fungera. Dels eftersom vi har barn (Zoë, 7, och Bianca, 4) men framför allt för att jag har så fruktansvärt oregelbundna tider. Helgerna är alltid uppbokade, hela livet kretsar kring sporten.

Hur har hon trivts?

– Olika. Oftast bra, men det kan vara svårt att flytta till olika länder. Men hon har alltid varit duktig på att engagera sig och hitta nya sociala sammanhang.

Jag är nyfiken på hur ett samtal låter när du säger: ”Älskling, nu vill jag flytta till Moskva?”

– Ja, sådana samtal har vi haft några gånger. Men vi bestämde för länge sedan att min fotboll skulle styra var vi skulle bo. Just Moskva var för övrigt ett superroligt äventyr, det är nästan där jag trivts bäst. Men nej, hon har inte haft mycket att säga till om i den aspekten. Jag tror det blir svårt om man säger att vi inte kan flytta någonstans för att det inte blir socialt bra – det vet man ju inte förrän man testat.

Så det var uttalat från början att din fotboll bestämmer, så länge du spelar?

– Ja, det skulle jag säga.

Det låter som ett otroligt löfte att ge.

– Verkligen. Jag har en enorm respekt och beundran inför det hon har gjort. Jag tror inte alltid att det varit så enkelt. Men det finns både för- och nackdelar med den typen av liv, precis som det finns för en spelare.

Hade du kunnat göra samma sak om det vore tvärtom?

– Oj, det är en väldigt hypotetisk fråga. Jag önskar att jag kunde svara ja men jag vet faktiskt inte. Hon har gjort enorma uppoffringar, även om hon också fått uppleva mycket. Men vad ska jag svara? Jag hoppas det.

Har du känt dåligt samvete någon gång?

– Nja, mer ett ansvar: nu har vi hamnat i den här situationen för att jag spelar fotboll. Eller jo, kanske ett dåligt samvete ibland.

När då?

– Det är svårt att bryta ut en enskild händelse. Men jag vet att hon vill studera och göra karriär. Det tycker jag är coolt med henne, för nu har hon bestämt sig för att bli läkare. Hon är 35 år och har två barn men planen är att börja plugga i Stockholm.

Hur funkar pappalivet för dig?

– Bra. Framför allt på senare år när jag inte spelat i Europacuperna, för då har jag varit hemma mer. Kvantitet är viktigare än kvalitet som jag ser det.

Många säger tvärtom, men det kanske är mer för att döva just ett dåligt samvete?

– Det är klart att det är bra att vara hemma mycket. Jag var hemma betydligt mer med andra barnet och det kändes mycket bättre.

Var det jobbigt att inse att du kanske missat saker med det första?

– Ja, det var det. Samtidigt var jag så uppe i mitt fotbollsliv, vi spelade i Champions League med Lyon och det rullade på så fort. Men ju äldre jag blir, desto jobbigare blir det att vara ifrån familjen.

Samtalet på restaurangen flyter på, bortsett från när Kim spiller kaffe på mobilen som ligger på bordet för att spela in. Ibland dröjer dock svaren något, det märks att Kim vill tänka igenom frågorna för att vara så tydlig som möjligt. Kanske hänger det ihop med hans nya karriär, för som tv-expert gäller det att vara vältalig. När Sverige inledde EM-kvalet i höstas mot Holland på Friends Arena var Kim som vanligt på innerplanen, men den här gången var landslagströjan utbytt mot en kavaj.

– Det kändes oväntat bra. Jag stod precis där spelarna värmde upp men första känslan var inte att jag ville springa in, utan att jag var färdig med det. Och det var otroligt skönt.

Var du nervös?

– Faktiskt inte. Jag hade fått lite instruktioner men jag visste ändå inte hur jag skulle förbereda mig. Jag bara gjorde det på uppstuds och det kändes helt naturligt.

Matchen mot Holland slutade 1–1. Efter debuten i Kanal 5:s studio fick Kim mycket beröm för sin insats. ”Vilken succédebut – måste vara Kims bästa landskamp”, twittrade Borås Tidnings sportreporter Johan Rydén. Tv-veteraner som Bosse Peterson och Patrick Ekwall gav positiva Twitteromdömen.

– Väldigt kul att få sådan positiv respons förstås, säger Kim.

Som tv-expert hade du plötsligt ett utifrånperspektiv och då måste du kritisera dina gamla lagkamrater om så krävs. Hur tänkte du kring det?

– Jag tänkte bara att jag skulle vara nyanserad. Om det var dåligt skulle jag såklart säga det. Sedan hjälpte det väl till att Sverige gjorde det bra. Normalt sett ligger man under i paus mot Holland men nu stod det 1–0 efter ett supermål av Marcus Berg.

Men låt oss säga att du hade tyckt att till exempel Andreas Granqvist gjort en skitmatch i försvaret. Hade du sagt det då?

– Ja, det måste jag. Men sedan spelar det roll hur man säger det. Man måste kanske inte älta misstag. Ofta kan man fokusera mer på det positiva utan att överdriva. Men när Sverige mötte Frankrike senare på hösten och Robin Olsen tappade en boll som han borde tagit, ja, då sa jag det. Visst, det borde ha varit offside, men Robin skulle ändå greppat bollen i duell med Griezmann som är en halv meter kortare. För mig är det viktigt att skilja på orsaker och ursäkter. Om någon spelar dåligt ska man säga det, men kanske också försöka analysera varför han spelade dåligt. Har han varit skadad? Spelat lite på slutet? Är det något fel på taktiken? Jag tror ingen tittare vill höra någon som bara säger: ”Det här var skit.”

Är du orädd som person?

– Nej, jag kan vara halvharig ibland. Jag är inte supersugen på att testa nya Ikaros på Gröna Lund. Men när det gäller att prata fotboll känner jag mig trygg.

Sommaren 2016 avslutade Kim sin landslagskarriär efter femton år i blågult. Med 131 landskamper är Kim Sverigefyra genom alla tider. Före honom på listan? Polaren Andreas Isaksson med 133 landskamper.

Hamrén är en duktig tränare men… Zlatan är på världselitnivå. Den typen av spelare kommer normalt inte från Sverige.

Halvharig eller ej, förra sommaren genererade Kim stora rubriker. Den 24 juli sändes hans sommarprat i P1, och inte oväntat handlade efterspelet om Zlatan Ibrahimovic, Kims mångårige landslagskollega. I programmet berömde Kim Zlatan som ledargestalt, men sa också att man var tvungen att lyda honom för att bli accepterad i gruppen:

”Följer du inte ledaren så fasar du ut dig själv. Det är politiskt självmord att köra solo mot ledaren. Gruppen kommer stöta ut dig tydligt eller frysa ut dig sakta. Men ut, det åker du. Allt handlar om att vara med i värmen, ta plats och kunna påverka.”

– Jag minns inte exakt hur jag formulerade mig. Men om jag sa att han bestämde allt så var det lite av ett talesätt, det var inte så att han bokstavligen bestämde allt. Men det är klart: han är en sådan enorm stjärna. Vi hade många duktiga spelare men jämfört med det svenska förbundet var han på en helt annan nivå. Han bar alla på sina axlar. Han kan gå till Manchester United som 34–35-åring och bli centralfigur direkt. All respekt till Wayne Rooney, han är deras bästa målskytt någonsin, men han förvandlades till en parentes när Zlatan kom. Så är det alltid, för Zlatan är bäst.

Hur mycket bestämde han?

– Allt är relativt. Man tar inte stora beslut utan att kolla med spelartruppen. Men han var lagkapten och hans åsikt vägde tyngst. Så är det i alla hierarkier. När det brinner till kan inte alla vara med och tycka. Någon måste visa vägen. Och det innebär också att ansvaret ligger på hans axlar.

Bestämde han mer än Erik Hamrén?

– Kan inte svara på det. Hamrén är en duktig tränare men … Zlatan är på världselitnivå. Det blir speciellt, normalt sett kommer inte den typen av spelare från Sverige. Vi var tvungna att ha en helt annan säkerhet än vad de har nu. Hade vi haft öppna dörrar hade det blivit kaos.

Hörde Zlatan av sig till dig efter rubrikerna?

– Nej. Vi har alltid haft en väldigt bra relation, surrat på landslagssamlingarna under alla år. Det har varit en fantastisk resa, men vi har aldrig umgåtts privat.

Ni utvecklade ert spel mot slutet av landslagskarriären. Du assisterade till många av hans mål under de sista åren.

– Han är väldigt enkel att spela med. Han vill alltid ha boll och har en otrolig tajming. Och så är han stor, det är svårt att missa en person med det vingspannet. Med tiden blev jag bättre på att förstå hans kroppsspråk. Jag kunde se vilken fot han stod på, hur han vinklade kroppen.

Kan man förklara hur man lär sig sådant?

– Mycket måste vara medfött. Samspelet kan man däremot träna upp.

Zlatan har pratat om att han kan se planen som ett tv-spel, att han kan ”frysa bilden” och överväga sina alternativ. Kan du känna igen dig i beskrivningen?

– Nej, inte alls. Jag har inte varit i närheten av hans nivå. Han kan liksom hålla i benet på något sätt när han ska välja vad han ska göra. Jag har verkligen sett det där, när han fryser bilden på träning och match. Otroligt häftigt.

För två år sedan skapade du också rubriker genom att på en presskonferens säga ditt hjärtas mening om flyktingkrisen.

– Det var inte alls planerat. Jag fick en fråga och sa bara vad jag tyckte. Det är en komplex fråga, det är inte så jäkla lätt att lösa problemet, för det har förmodligen många fler bottnar än vad mannen på gatan känner till. Men jag tror inte på att bygga murar och exkludera. Man måste försöka ha något slags balans, men asylsökande som kommer till Sverige gör det inte för att de vill, utan för att de måste. Jag tror inte någon vill lämna sitt land. Jag har inte svaret på hur man löser situationen, men man måste försöka.

Är du en politisk person?

– Det skulle jag inte säga, men jag är intresserad av samhället.

Var placerar du dig på en höger-vänster-skala?

– I dag känns allt så hopmixat i Sverige förutom på ytterkanterna. Då är jag väl någonstans i mitten. Men jag gillar inte att prata politiska skalor, för då sätts man lätt i ett fack.

Du bodde i Frankrike i nio år, tre i Rennes och sex i Lyon. Vad säger du om valet där?

– Den här högervinden som blåste verkar ha kommit av sig lite. Den fick inte riktigt fart i Österrike och Holland heller. Det känns som att folk stannade upp när Trump blev vald, tänkte: ”Det här kan väl ändå inte vara lösningen?” Mest är jag glad för att Emmanuel Macron dök upp och gav Marine Le Pen en riktig match. Macron blev något slags hybrid som fångade upp många. Marine Le Pen hade varit en katastrof, början på slutet.

För EU?

– Ja, för EU till att börja med. Men välja hat och exkludering? Stänga gränser, packa ihop Frankrike? Även om det är ett fantastiskt land måste man förstå att samhället är globaliserat i dag.

Nu tog jag upp ett par rubriker som du skapat. Men några skandaler har du aldrig hamnat i. Skulle du köpa om jag kallade dig för helylle?

– Jo, det kan jag väl. Jag är ganska lugn av mig, hetsar sällan upp mig.

Hur var det med festandet när du var yngre?

– Jag är långt ifrån någon renlevnadsmänniska. När jag bodde i Frankrike lärde jag mig att vinet har en central roll i samhället. Jag tycker inte att man måste undvika att gå på restaurang och ta ett glas bara för att man är idrottsman. När det är en bit till match eller vi gör bra prestationer är det rimligt att få gå ut tycker jag. En bra sittning med familj eller vänner är fantastiskt.

När du gick ut i Frankrike med lagkompisar, var det fortfarande bara ett glas vin?

– Nej, det var inget problem att ta något glas till. Men man får använda omdömet så man förbereder sig på bästa sätt när det närmar sig match. Men jag har svårt när folk ska moralisera och säga att man inte får dricka som idrottare. Jo, det kanske jag visst får.

Har du en vinsamling?

– Nej, det skulle jag inte kalla det. Jag gillar att dricka upp vinet!

Du har tjänat mycket pengar under din karriär. Vilken typ av lyx unnar du dig?

– Jag åker gärna på bra semestrar med familjen. Jag gillar att bo på fina hotell, och vi har varit mycket på Maldiverna på slutet. Det är grymt att vara där med familjen, hänga på stranden, leka med barnen.

Pressar du i solen?

– Om mitt pigment hade tillåtit det hade jag kanske gjort det. Nej, det funkar bara inte.

Kim har druckit ur sin sista kopp kaffe, intervjun har pågått i drygt två timmar. Snart ska Kim iväg till ett möte i Vasastan med Discovery Networks, tv-bolaget som sänder Sveriges landskamper. Om det är tv-branschen som Kim främst ska satsa på efter fotbollskarriären vet han inte, men det är heller inget beslut som stressar honom. Även om han kommer vara 36 år när kontraktet med Djurgården går ut hösten 2018 är det inte omöjligt att han fortsätter även efter det.

– Så länge kroppen håller och det är kul att spela kör jag på. Jag tror att man känner själv när det är färdigt, precis som jag kände med landslaget. Sedan får man hoppas att man slutar innan man blir en belastning för laget.

Tror du det kan vara svårt att erkänna?

– Säkert. Men då får man hoppas att någon klok person säger det till en.

Är den kloka personen Isaksson?

– Kanske! Och eftersom Isak inte snackar så mycket lär det bli en kort motivering: ”Kim, det är dags att gå hem.”

Fotocred för samtliga bilder i intervjun:

Fotograf: Fredrik Skogkvist. Stylist: Emine Sander. Grooming: Philip Fohlin/LinkDetails. Fotoassistent: Fredrik Karumo.

Annons

Dela (394)
Tweeta

Annons


Laddar