Vi var på väg mot Lund sent i augusti 2014. Med Per Andersson i täten tog ett gäng svenska komiker över i princip ett helt X2000 på Stockholms Centralstation. Vi skulle ner till Lunds humorfestival och ha svensk humors årliga personalfest. Tre dagar av konstant inmundigande av alkoholhaltiga drycker kryddat med ryggdunkningar och vuxna människor som fjortishånglar på efterfestens dansgolv.
Jag hittade min plats i en lite mindre avskiljd kupé på tåget, jag vill minnas att den hade 16 platser.
I den kupén var vi 15 stycken självgoda humorister med fest skrivet i pannan, och en stackars dam. En liten liten dam som bara ville vara i fred. Vi hade inte ens hunnit passera Södra Station innan yorkshireterriern till människa vid namn Beatrice fullkomligt gallskrek rakt ut:
– DET HÄR ÄR EN TYST KUPÉ, JAG HAR BOKAT TYST KUPÉ!
Alla komiker frös till is, hur kan detta ske? Vem faaaan bokar en tyst kupé till oss? VEM ÄR LÖS I HELA HUVUDET?
Hur ska festen fortlöpa? Vem ska dra svärd åt oss? Var är Spartacus när man behöver honom?
Då från ingenstans ställer han sig upp. Likt Xena Warrior Princess tar han kampen, den äldre i gruppen, den studentikosa silverryggen – vi kan kalla honom för Frotté Frottézon.
Han sätter blicken rätt i huvudet på den tråkiga tanten (som med facit i hand har helt rätt i sak men är lite av en partypooper i sammanhanget) och med en klar, bestämd men även respektfull stämma ryter till.
– Ja du tant, det kanske var en tyst kupé innan vi lämnade perrongen – men nu är det ändrade planer. För en sak vi inte kommer vara är tysta. Du är välkommen att vara en del av gemenskapen och om det inte är gott nog för dig får du mer än gärna avlägsna sig från denna icke-tysta kupé.
Om hon var spontan och tog en klunk ur Peter Bristavs Briska päroncider? Nej, hon blev med all rätt vansinnig och sprang ut ur vagnen för att aldrig mer sätta sin fot i de tystas vardagsrum.
Detta var första och enda gången jag hade oturen att hamna i det lilla helvete till rum som den tysta avdelningen på tåg är. Jag förstår verkligen att folk kan vilja ha en frizon från gråtande barn, fulla kompisgäng och konferensresande vars största uppgift i livet är att lukta after shave och skrika i telefoner.
Men i onsdags hände det igen. Av misstag hamnar jag i denna kuvös av ångest, vems fel det var? Jo, mitt eget. Jag hittade en förstaklassbiljett för 400 kronor och snål-Hallberg slog till direkt. Besvikelsen då jag klev ombord detta Corona-koppel som skulle ta mig till Köpenhamns fula lillebror, Malmö, var total.
Jag sätter mig på min fönsterplats, nr 45, jag kan få somna in. Jag kan vara tyst hos dom tysta, trodde jag, ja.
Precis då pulsen är på väg ner kommer knacken på axeln, där står en man i 40-årsåldern i en blå kavaj och kass uppsyn:
– Du sitter på min plats, jag ska sitta där. Det är min plats!
MEN DÖ HERR BLÅKAVAJ DÖ! Han får sin plats och tar upp sin fula bärbara pissdator från HP och torr-runkar till något Excel-dokument han skapat bara för att fixa brudar.
Jag lugnar mig, någon öppnar en läsk, tanten snett framför mig suckar och markerar med ett ”scccchysch!”. Här märker jag: folk i denna del av tåget är helt sjuka i huvudet.
En telefon ringer, mannen som sitter längs fram närmast glasdörren som skiljer hos från himmelriket – den vanliga förstaklassvagnen – säger högt för sig själv på bred skånska:
– Däjta ÄRR en töjst KUPÄÄ!
Fem minuter av total tystnad följer, lika tyst som på Anne Franks vind, folk verkar andas med rumphålen, det är vakuum. Då ljuder en signal från helvetet till mitt vänster. Ni vet, ”morfar har valt sin egna signal och han vill höra den till slutet-högt”.
Det är Excel-runkaren. Vad gör människan, han stoppar väl inte in handsfree och svarar? HAN GÖR DET! HAAAN GÖR DET!!!
– Johan, tjena Anna, jo men allt är bra, lugnt och fint. På väg till Malmö, ja för faaaan, nej men det är jobb jobb jobb…
Och så vidare. Han skiter fullständigt i oss andra i kupén, och jag älskar honom för det. Samtalet varar i tio minuter, de andra runt om oss vet inte hur de ska reagera. Det hostas, harklas, någon halvskriker ”HALLÅ!”. Den sura tanten snett framför mig stirrar mig i ögonen och vräser fram ”detta är en tyyyyyst kupé”. Jag försöker med kroppsspråk förklara att det inte är jag som pratar och pekar på min mun som inte rör på sig, eller tror hon att jag är John Houdi?
Hon vräser igen:
– Jag vet, jag pratar med han bredvid dig.
Samtalet avslutas och allt går tillbaka till onormala som är det normala i detta lilla helvete till kontorsakvarium. Fem minuter senare RINGER DET IGEN! Telefonkingen svarar, surtantens huvud börjar koka, hon springer ut ur vagnen för att gola till konduktören, kommer tillbaka lutar sig över mig och stirrar på Nokia-Jesus, han besvarar hennes blick med ett leende. Samtalet avslutas.
In i vagnens kommer SJ:s egna svar på en SS-soldat och börjar patrullera för att upprätthålla ordningen. SS-tanten ger upp efter 15 minuters raskt patrullerande i klackade boots. Är det över nu? Lärde han sig sin läxa?
NEJ DET GJORDE HAN INTE!
Likt en jävla frälsare, en skänk från ovan så trotsar han allt och alla! Han som drar fram sitt kön och pissar reglerna rätt i ansiktet! Han tar upp telefonen och knappar själv in ett nummer för att ringa en polare! NU ÄR DET KRIG!
5 sekunder in i samtalet får Eva Braun snett framför mig nog, hon tappar det fullkomligt, flyger upp ur stolen och springer fram till våra säten, lurar sig över mig mot min nya husgud och fullkomligt vrålar:
– DET HÄR ÄR EN TYST KUPÉ!!!
Min nya bästa kompis i livet pausar sitt samtal i tre sekunder och säger med en lugn och sansat stämma:
– Ja men då är det väl dumt av dig att skrika, folk kan bli störda.
Efter detta lämnar han vagnen för resten av resan för att sätta sig och dricka långburk i bistrovagnen. Jag älskar denna man trots att han är helt lös i huvudet lika mycket som jag hatar golande paragrafryttare som hade kunnat vinna fighten lätt genom att vara lite, lite trevlig. Nu är jag på väg hem i andraklass. Tjejen bredvid mig har ätit tre kokta ägg och har tagit av sig skorna. Det luktar elefantarsle i hela vagnen.
Jag längtar tillbaka till de tystas vilda västern, jag vill tillbaka och det nu.