Oliver Stones kappvändning
När två Boeing 767 körde rakt in i World Trade Center eftermiddagen den 11 september 2001 tänkte jag: ”Shit, det ser ju ut som i en film. En dålig film.”
Oliver Stone tänkte troligen: ”Shit, det ser ju ut som i en film. Min nästa film!”
World Trade Center har svensk premiär den 6 oktober. I USA gick den upp i augusti. Makabert tätt inpå tragedin, kan tyckas – men Hollywoods bearbetning
av stora trauman går generellt snabbare och snabbare numera. Koreakriget tog 30 år att bli film (Mash), Vietnamkriget 20 år (Deer Hunter, Apocalypse Now) och Gulfkriget tio år (Three Kings). För elfte september-dåden behövdes bara knappt fem år.
Möjligen ett tecken på att underhållningsindustrin blir allt mer skrupelfri i sin jakt på nya katastrofer att förhandla till popcornunderhållning.
Eller så kunde Oliver Stone helt enkelt inte hålla sig.
Polisänkor och andra anhöriga gick i taket tämligen omgående när de fick höra om regissörens planer. Man antog helt logiskt att Fidel Castro-kompisen, konspirationsteoretikern och halvkommunisten Stone skulle börja gräva upp en massa obehagliga bakomliggande sanningar om terrordåden.
Men det smått chockerande med World Trade Center är att det inte alls är en typisk Oliver Stone-film. I stället för ett drama med samhällelig kontext och kontrovers bjuder han här på två timmars flaggviftande. Fox News i bioform helt enkelt. Precis den sorts film som amerikanerna behöver, skriver Newsweek.
En minst sagt oväntad helomvändning.
Det här är trots allt killen som kritiskt har skildrat det politiskt och mänskligt så infekterade Vietnamkriget (där han själv för övrigt tjänstgjorde) i både Plutonen och Född den fjärde juli. Samt, förstås, det närmast paralyserande mordet på president Kennedy i JFK.
Ännu mer uppseendeväckande är att reklamen för World Trade Center har skötts av den väldigt republikanska PR-firman Creative Response Systems. Vi snackar alltså om en film som omfamnas helhjärtat av USA:s konservativa politiker och den kristna högern. Innan den ens var klar. Samma grupper som tidigare ville stena Stone på närmaste parkeringsplats.
Är man smått konspiratoriskt lagd – vilket jag är – ser det plötsligt lite konstigt ut. Stone tycks medvetet ha kompromissat med sina egna politiska ideal, utgått ifrån att hans sedvanligt kritiskt granskande approach aldrig hade gett honom jobbet.
För bara ett par år sedan trodde Stone själv att han var slut. ”Jag har problem att få finansiering”, gnällde han när jag träffade honom. Och det var innan kalkonen Alexander bombade. Pang, så fick han mer än 100 miljoner dollar av Paramount för att göra World Trade Center, och förvandlades till – Ron Howard.
Stone ville fortsätta göra film, och det här – en patriotisk, ofarlig folkfest – var sannolikt enda sättet.
Hans Wiklund
