För ett så världsomvälvande ämne som atombombens tillblivelse är Oppenheimer överraskande personlig. Periodvis har det känts som att Christopher Nolan zoomat in på idéer. Intellektuella koncept han tagit avstamp i och bjudit med oss på resor som många gånger varit svindlande filmupplevelser.
Oppenheimer skiljer sig från Nolans övriga filmer och den skiljer sig tydligt. Den här gången är Nolans nyfikenhet som berättare inte riktad mot ett koncept eller en hypotes. Den är riktad mot en person. Porträttet av J Robert Oppenheimer är en bild av en oerhört moraliskt komplex människa, men utan det finstämda. samarbetet med huvudrollsinnehavaren Cillian Murphy hade resultatet sannolikt inte blivit lika lyckat. Murphy har ett extremt uttrycksfullt sätt att agera som här gör honom oumbärlig. Balansen mellan nyfiken vetenskapsman och grava skuldkänslor för vad hans upptäckter kan innebära för mänskligheten är hundra procent trovärdig.
Filmen är späckad av väldigt starka rollprestationer från alla håll, men särskilt Emily Blunt (som den extremt prövade men knivskarpa Kitty Oppenheimer) sticker ut. Jag får alltid intrycket av att hon ger exakt allt, men särskilt tydligt blir det i både hennes och alla andra skådespelares fall att Nolans regi får dem alla att sträcka på sig ytterligare.
Även Matt Damon som Leslie Groves (officeren som var ledande i att starta upp Manhattanprojektet) skiner. Robert Downey Jr får åter andas frisk luft efter att ha tagit av sig Iron Man-hjälmen och man ser väldigt mycket fram emot att se honom fortsätta använda fler av sina verktyg än att skjuta laser med handflatorna. Gustaf Skarsgård är riktigt skarp som den tysk-amerikanske fysikern Hans Bethe.
Ludwig Göransson skapar hypnotisk musik som drar in tittaren i huvudet på personen Oppenheimer. Hoye Van Hoytema har eventuellt aldrig bjudit på ett så här vackert foto. Vackra, oerhört intima bilder när det behövs och en hotfullare mer intensiv inramning när stunden kräver det.
Den övergripande känslan är att vi ser en regissör återuppfinna sig själv. Som bytt fokus från koncept till människoöden med en överväldigande framgång. Oppenheimer är en ödesmättad, sorgsen, men kraftfullt mänskligt förankrad film som inte går att slita ögonen från. Viktigast av allt – den är det bästa Christopher Nolan har gjort.
Oppenheimer har biopremiär den 21 juli.