Min kontorskollega och vän N är en sån där person som tycker att språk är väldigt viktigt. Han är alltså en sån som vänligt, mitt i en mening och utan att bry sig om att han avbryter, snabbt och direkt rättar dig när du säger saker fel.
Det finns förstås olika grader av den här sortens människa. Men låt oss säga att min vän N ligger ganska nära elitnivån.
Vår nya bekantskap Lena, som jobbar på IT-konsultbyrån som har kontoret bredvid vårt, var beklagligt nog dock inte informerad om detta. Så idag utstötte det lilla livet, naivt och intet ont anandes, orden ”ja GUD vad många timmar jag spenderat framför Idol genom åren” under ett samtal i det gemensamma köket som N av en händelse råkade höra.
Min vän N, för vilken språkregeln att man ”tillbringar tid” men ”spenderar pengar” och ingenting annat är lika självklart som att äpplen och fotbollslag från Solna faller nedåt, kunde givetvis inte bara låta det passera.
Så idag har varit en dag då han i stort sett uteslutande ägnat sig åt att befinna sig inom hörhåll för Lena, samtidigt som han gång på gång demonstrativt säger saker som ”ja GUD vad mycket pengar jag tillbringade på Nathalie Schutermans igår” och ”ja GUD, jag tillbringade säkert 4000 kronor bara på den här kavajen”.
Det har varit en lång dag för Lena, kan man säga.
