För den som känner sig nedslagen av den lite halvdana Captain America: Brave New World kommer Thunderbolts som en frisk fläkt från Marvel Studios. Den har förtjänsterna av att vara en film i ett etablerat, välbekant universum, samtidigt som den slipper nackdelarna av höga förväntningar.
Anledningen till det är att ingen av rollfigurerna tillhör superhjältevärldens a-lista. Florence Pughs Yelena och Sebastian Stans Bucky är de mest välprofilerade medlemmarna i gänget med antihjältar som utgör Thunderbolts. Och ingen av hjältarna kan sägas vara överanvända på vita duken. Det är personer man fortfarande är nyfiken på, som har element av mystik runt sig.
Premissen är att ett gäng ljusskygga figurer sammanförs av den lika ljusskygga politikern Valentina de Fontaine, lysande spelad av Julia Louis Dreyfus. Nästan alla i filmen är halvskurkar man tidigare sett i periferin i olika filmer och serier, men de fungerar bra ihop. Det blir något nytt!
En stor favorit är John Walker som under ett kort ögonblick fick låna Captain America-titeln (något en publik skandal i Falcon & the Winter Soldier satte definitivt stopp för). Han gestaltas av Wyatt Russell, som gör ett grymt jobb med att få fram Walkers mörka inre och sviktande moraliska kompass. Jag gillar verkligen Wyatt Russell och här passar han skitbra.
Något jag tycker om med filmen är att humorn inte är lika referensbaserad och övertydlig som den ofta är när det gäller Marvel. Visst, man blir ibland trött på att David Harbours sovjetiska hjälte Red Guardian känner sig nödgad att vråla varannan replik, men i övrigt fungerar skämten riktigt bra.
En lågmäld favorit är en soldat som försynt frågar sin överordnade om han inte snälla kan få använda lite dödligt våld i en insats. Framförallt levereras just de roligaste replikerna i förbifarten och inte med allt strålkastarljus riktat åt sitt håll.
Ett oväntat tema som löper genom hela filmen är olika sätt att handskas med depression och trauman. Visst, ibland skildras det med den tydlighet man kan vänta sig av en högbudgetfilm, men jag tycker ändå att det berör. Mycket tack vare finfina skådisinsatser. Särskilt växer Pugh och Russell på en under filmen, men även nytillskottet Lewis Pullman. Den trion har toppenkemi tillsammans.
Utöver humorn och detta underliggande tema om mental ohälsa har Thunderbolts ett annat stort plus. Man får aldrig intrycket av att filmen existerar för att pegga upp för andra filmer. Den berättar sin egen historia som kräver väldigt lite förförståelse, den har en egensinnig humor och en mörk grundton som känns unik för genren.
Just därför lämnas man när eftertexterna rullar, för första gången på länge, riktigt taggad på mer.
Thunderbolts har biopremiär den 30 april.
Läs även: Marvel Cinematic Universe – alla 36 filmer från sämst till bäst
