Café berättar historien om Riche – Krogsveriges kändaste 130-åring

Många stockholmare höjde på ögonbrynen när nyheten om att Riche skulle få ett syskon på Södermalms paradstråk Götgatan slog ner. Hjärnan bakom projektet är Matilda Jackson. Blott 29 år gammal har hon tagit över sin pappa PG Nilssons roll som styrelse­ordförande för krogimperiet Svenska Brasserier som äger Riche, Teatergrillen, Sturehof, Taverna Brillo, Luzette, Aira, Emmer och Ulriksdals Värdshus.

”Man kan säga att vi gick på lust. Det började med en kaffe och sen en till, där vi pratade om vad vi skulle vilja göra och så föddes Riche Fenix, bara så där faktiskt”, säger Matilda Jackson.

”Jag skulle säga att skillnaden mellan gamla och nya Riche framför allt handlar om att Fenix i grunden är en bar. Gamla Riche består ju av flera delar, där den klassiska matsalen är en viktig del. Fenix är en enklare och kanske lite mer lekfull variant av Riche”, fortsätter hon.

Att återanvända namnet Riche är ett vågspel. Insatserna är höga när man gamblar med ett av landets mest etablerade krogvarumärken, men Matilda Jackson gillar att spela högt.

”Det är alltid en risk att låta varumärken växa, men man måste våga för att vinna tänker jag. Och för oss som tog fram konceptet – flera av oss jobbade då på Riche – blev det väldigt naturligt att det var en lillasyster till Riche som skulle födas på Götgatan.”

Namnet är inte bara en blinkning till adressens tidigare ägare: apoteket Fenix från början av 1800-talet och senare Fenix Bar och Restaurang från 1980-talet. Det är också en perfekt bild av en mytisk resturangfågel med läkande tårar och magisk sång som reser sig ur askan av elden den brann upp i. En överlevare i ny praktfull fjäderskrud som breder ut sina vingar över Stockholms vilsna krogsjälar.

”Vi hade många, alltså jättemånga och inte alltid helt seriösa, diskussioner om vad nya Riche skulle heta. Men till slut bestämde jag att det mest naturliga vore att helt enkelt landa i att respektera fastighetens historia och låta det heta Fenix igen, så som det gjorde redan på 1800-talet då apoteket Fenix öppnade i samma lokal”, säger Matilda Jackson.

Några månader efter invigningen är succén ett fullbordat faktum. Riche Fenix är Stockholms nya vattenhål och valfri helgkväll liknar baren snarare en nattklubb. Matilda Jacksons riskspel har fallit väl ut.

”Man kan bara hoppas att folk gillar det som vi gillar. Det är hög kvalitet där musik och konst är en naturligt viktig del av verksamheten, och en fin atmosfär. Kanske fanns det ett behov av ett Riche just där?”

Riches vana trogen har man inte slarvat med referenserna. Precis som att det hänger ett inramat foto av musikproducenten och Imperiet-basisten Christian Falk på gamla Riche är hela fasaden på Riche Fenix en hyllning till artisten Olle Ljungström; restaurangens fem fönster ska med hjälp av neonslingor se ut som fem fingrar med rödmålade naglar och entrén en glödande cigarett där skulpturen av fågel Fenix brinner och återuppstår. Konstverket heter Till Olle och är skapat av Cecilia Ömalm. Djävulen sitter i detaljerna och utan dem hade Riche varit en dyr krog i mängden.

”Musiken och konsten är helt väsentlig för Riche som krog. Både moder Riche och lillasyster Riche. Det är liksom en del av den innersta kärnan, så har det alltid varit och kommer alltid att vara”, säger Matilda Jackson.

Men med två Riche är tanken oundviklig: är Riche en kedja nu? Kommer vi få se ännu fler Riche? Matilda Jackson stänger inte dörren för fler filialer.

”Ja, men det får man väl hoppas på. Både Riche och Riche Fenix är som mina bebisar, och ju fler bebisar desto bättre kan jag tycka. Men det får vi se”, säger hon.

I somras köpte Svenska Brasserier, med Matilda Jackson i spetsen, den klassiska krogen Gondolen i Katarinahuset av familjen Lallerstedt och tillsammans med Riche Fenix har krogkoncernen börjat etablera sig vid Slussen.

”Fina möjligheter har dykt upp i området. Både Fenix och Gondolen är gamla varumärken som vi gärna vill förvalta och driva vidare. Och Södermalm är ju en levande och spännande stadsdel som vi såklart gärna vill vara en del av”, säger Matilda Jackson.

Som dotter till en av Stockholms främsta krögare, som i sin tur var son till en krögare, är Matilda Jackson bokstavligt talat uppvuxen på restauranger.

”Man skulle absolut kunna säga att jag har växt upp på restaurang. Det har hänt många gånger att jag har sovit på någon sorts provisorisk säng som varit uppbyggd av två stolar, eller under ett bord så där. Min uppväxt har varit jättefin. Den har varit otroligt rik på upplevelser och möten från att jag var väldigt liten. Det är jag väldigt glad och tacksam för.”

Hennes starkaste minnen från Riche är från de unga tonåren.

”Jag skulle på Jay-Z:s och Kanye Wests konsert senare på kvällen och när jag sitter på Riche och äter lunch trillar de båda in... Eller jag ska vara ärlig: jag gick dit för att jag fick höra att Jay-Z var där. Jag väntade i några timmar tills han hade ätit klart sin lunch för att sen fråga om jag fick ta en bild. Och någon gång under dessa timmar när jag satt och väntade trillade även Kanye in. Det var en stor dag för mig.”

Det var 1893 som en Gustav Petterson öppnade originalet Riche i den då nybyggda fastigheten Matrosen 4 bredvid Dramaten i Stockholm. Han inspirerades av den samtida lyxkrogen Café Riche i Paris när han började servera fransk brasseriemat tillsammans med svenska husmansklassiker. Varje bord hade egen servitör och den franska sofistikerade atmosfären lockade Stockholms socialt värderade publik. Riche blev även Stockholms främsta bröllopsrestaurang med ett eget vigselrum. Under 1920-talet blev Riche ett nöjespalats för Stockholms maktelit och på 1930-talet började den stökigare delen som i dag kallas Lilla Baren locka till sig skådespelare, författare och konstnärer.

Men det var först 1945 som restaurangens verkliga huvudperson klev in i berättelsen. 28 år gammal, lika ung som Matilda Jackson, tog underbarnet Tore Wretman över restaurangen som knappt överlevt de bistra ekonomiska tiderna under andra världskriget och mest fungerat som en bedagad värmestuga för prostituerade. Den unge mästerkrögaren och kocken Tore Wretman lyckades under 1960-talet förvandla Riche till ett vardagsrum för de rika och vackra. Det flamberades och grillades och lanserades moderna rätter som crêpes och bouillabaisse, samt nya råvaror som avokado och grönpeppar medan Toast Skagen och Rhode Island-såsen uppfanns från grunden i köket på Riche.

Förutom svenska kändisar och kungligheter lockade Tore Wretman även internationella gäster som drottning Elisabeth II, Gregory Peck och Alfred Hitchcock. När Tore Wretman lämnade ifrån sig krögarskapet i mitten av 1970-talet blåste nya vindar in i verksamheten. Under 1980-talet hittade yuppies och stekare till Riche och på 1990-talet blev restaurangen ett tillhåll för indie­musiker och mediepersonligheter. Det var även i slutet av 90-talet som den senaste större förändringen gjordes när inredningsarkitekten Jonas Bohlin fick i uppdrag att modernisera lokalerna och sätta sin personliga prägel på krogen.

Jonas Bohlin inspirerades av en cirkus när han såg verandatakets tältliknande form och ändrade bland annat belysningen till nakna glödlampor och spotlights i kombination med mycket mässing. Bardisken gjorde han röd inspirerad av mattorna som cirkuselefanterna går på. Den klassiska verandan var förresten först tänkt som en tillfällig sommarveranda, men blev 1965 permanent och är sen dess ett klassiskt landmärke i Stockholm.

Artisten Tomas Andersson Wij är en Stockholmsromantiker av bibliska mått. En urban poet som både bildligt och bokstavligt går i de stora Stockholmsskildrarnas fotspår – från Monica Zetterlund till Mauro Scocco. Givetvis är han stammis på Riche. Något annat vore tjänstefel.

”Jag började höra om Riche i början av 90-talet. Jag tror inte jag vågade mig dit då. Numera käkar jag mest lunch där. Jag åker dit efter att jag tränat på fredagarna, beställer en köttbit och helgens första glas rött. Och så älskar jag Teatergrillen, den avdelning av Riche som Tore Wretman skapade för ’fantasimänniskorna’, alltså för konstnärerna, och där Ingmar Bergman åt middag under hela 60-talet bland jakaranda, teatermasker och vackra väggmålningar. Jag älskar att sitta vid hans gamla bord där man har uppsikt över alla som kommer och går och kan prata om vad som helst utan att någon hör. Teatergrillen är kanske det finaste vi har i Stockholm. Inte ens i Paris finns ett sånt ställe”, säger Tomas Andersson Wij.

Det går inte att prata om Riche utan att nämna Teatergrillen som Tore Wretman startade i samma hus 1945. Interiören är en av krog­sveriges äldst bevarade och skapades 1968 av scenografen Yngve Gamlin på uppdrag av Wretman. Riche och Teatergrillen hänger ihop som Bonnie och Clyde och både personal och gäster springer mellan krogarna genom det gemensamma köket.

”Riches verkliga glansdagar var förmodligen under Tore Wretmans 60-tal, när Teatergrillen var en ny, magnetisk kraft i Stockholm. Men PG Nilsson har förvaltat Wretmans vision med den äran. Riche har fortsatt att vara relevant. Även tiden då Anders Timell var hovmästare på Riche och Teatergrillen var väldigt kul. En viss högtidlighet försvann, det hände att gästerna dansade i de vinröda sammets­sofforna vid stängning”, säger Tomas Andersson Wij och blickar tillbaka på många fina Riche-­minnen.

”Jubileumskvällen med gratis mat och sprit för några år sen är legendarisk. Och jag minns när Alexander Stutterheim och jag var dj:s och spelade slick västkustrock en hel kväll. Baren slog försäljningsrekord. Och när Thåström satt i stora baren och gnällde över att det är för ljust i lokalen. Barchefen Stefan Lindström höll honom med en strid ström av öl för att han skulle stanna… Thåström har för övrigt helt rätt, det ÄR för ljust på Riche.”

Så vad är det med Riche som gör det till ett fenomen snarare än en restaurang och som fortsätter att locka gäster år efter år?

”Stället är en gravitationskraft i krogstockholm. En klassisk restaurang mitt i stan, en sorts scen, en mittpunkt, som i decennier har dragit till sig folk av olika slag, från anemiska konstnärer till affärsmän i blå skjortor med lite för hårda handslag. Nu för tiden är det en viss slagsida åt de sistnämnda”, säger Tomas Andersson Wij.

Men inga handslag i världen är för hårda för att Tomas Andersson Wij ska sluta vara trogen gäst på Riche. 

”Jag gillar att gå på krogar där folk inte ser ut och låter exakt som jag. Att vara på krogen ska kännas lite som att vara utomlands. Även om lägstanivån på Riches mat är hög så är det inte i första hand för maten jag går dit. Jag tror det är känslan av torg, att jag kan träffa nästan vem som helst där. Jag är en ensamarbetare, jag behöver en sån plats.”