Anton Corbijn är lätt bakis. I går blev han överraskad med en stor 70-årsfest i Stockholm, där han befinner sig för att inviga sin nya utställning på Fotografiska. Hans fru Nimi hade flugit in vänner från hela världen – även svenska kompisar som paret Gessle var på plats.
– Min fru sa att vi skulle ut och äta en romantisk middag på en båt, men när vi kom dit var båten full av alla våra vänner. Det var helt fantastiskt, även om jag känner mig som 80 i dag, säger Corbijn.
Den nyblivne 70-åringen är klädd i randig ostrukturerad kavaj, vit t-shirt, stentvättade jeans och grå sneakers. På handleden blänker en Patek Philippe – det schweiziska lyxvarumärket som han har fotat flera kampanjer för genom åren.
Aquanaut, säger jag och sneglar mot klockan.
– Precis, så heter den. Paul McCartney har en likadan, svarar Corbijn och knaprar på en hallongrotta.
Nederländaren talar tyst och eftertänksamt framför en stor bild av David Bowie rökande i ett regnigt London anno 1993. Ett spontant ögonblick fångat i stunden som så många andra av hans bilder, berättar han.
– Vi tog några bilder, men så började det regna och David tog en cigarett och jag knäppte den där bilden. Det finns alltid något som skaver i mina bilder vilket jag gillar och som jag aldrig kämpar emot. Vissa skulle till exempel påpeka att det normala vore om Davids fötter syntes på bilden, att den är beskuren på ett märkligt sätt, men jag tänker inte ens på det. Jag är övertygad om att du kan hitta fel i alla mina bilder, men för mig är det inte misstag. Det är så jag gillar det. Jag vill inte att bilderna ska vara helt perfekta.
– Något annat som kanske är ovanligt i fotosammanhang är att jag inte tar så många bilder. Jag brukar bara använda halva kamerarullen ungefär. Jag tar en bild och sedan går jag vidare till nästa. Medan andra fotografer tar otaliga bilder som de sedan sitter och väljer bland. Jag är alldeles för otålig för att hålla på så. Jag känner ofta att jag har bilden och går vidare – sedan vill jag inte vara en börda för personen jag fotograferar heller och ta upp onödig tid.
Vi sitter i den dovt belysta utställningssalen i hamninloppet i Stockholm omgivna av 200 verk föreställande giganter som Rolling Stones, Prince, Bob Dylan, Nirvana, Blondie och Metallica.
Utställningen är Anton Corbijns livsverk och ett monument över den moderna musikhistorien.
70-årsfirandet är nämligen inte Anton Corbijns enda jubileum 2025 – i år firar han 50 år i fotokonstens tjänst. Det hela började i den kristna byn Strijen på en liten ö nära Rotterdam i Nederländerna. Anton Corbijn växte upp i en prästfamilj och började tidigt lyssna på musik och fantisera om den stora världen. Sina första bilder tog han med sin pappas kamera under en spelning på ett torg som han skickade in till en tidning som överraskande nog publicerade dem.
Som 24-åring flyttade Corbijn till popkulturens epicentrum London och började självlärd plåta band och artister för musikbibeln New Musical Express. Hans bilder prydde snart vartenda NME-omslag och han började lära känna den brittiska musikscenen, däribland det Manchesterbördiga postpunkbandet Joy Division, vars frontman Ian Curtis han sedermera skulle göra sin första långfilm om, den mörka och flerfaldigt prisbelönta Control från 2007.
Under 80-talet blev Anton Corbijn husfotograf och kreativ chef för U2 och Depeche Mode som han skapade flera ikoniska albumomslag och musikvideor åt. Corbijn gav banden en visuell identitet och cool image som boostade deras popularitet och katapulterade dem ut i omloppsbana runt jorden. Det svartvita omslaget till The Joshua Tree, fotograferat under en vecka när Corbijn reste runt med U2 i en buss i amerikanska Mojaveöknen, är i dag lika klassiskt som With or Without You och resten av innehållet på albumet.
– När jag flyttade till England 1979 blev jag fotograf för en veckotidning som hette New Musical Express. Redan efter två månader blev jag tidningens huvudfotograf och började göra alla deras omslag. Det gick otroligt fort. Och 1982 bad de mig åka till New Orleans för att fotografera ett relativt nystartat irländskt band som hette U2, och jag sa ja, egentligen mest för att jag aldrig hade varit i New Orleans. Jag brydde mig inte så mycket om U2, men jag ville verkligen åka dit. Väl på plats kom jag väldigt bra överens med bandet och stannade längre än vad jag hade planerat. Jag följde med dem till Austin i Texas där vi gjorde ett NME-omslag med Bono och The Edge, och de älskade bilden så mycket att de hörde av sig nästa gång de behövde en fotograf. Det blev konvolutet till albumet War. Efter det slutade de aldrig ringa. Basisten Adam var på min födelsedagsfest här i Stockholm i går.
De råa, melankoliska, svartvita, analoga porträtten, nästan uteslutande tagna med en svensk Hasselbladkamera, blev Anton Corbijns adelsmärke.
– Mina tidigare verk var mer grafiska. Numera låter jag känslorna ta mer plats. Men jag är inte säker på att jag är rätt man att bedöma min egen utveckling. Jag är för nära mina bilder för att verkligen kunna se vad det är jag gör, ibland är det svårt att vara observant när det gäller ens eget arbete. Kanske är det gott så.
Sedan dess har stjärnorna stått på rad: Tom Waits, Clint Eastwood, Bryan Adams, Cameron Diaz, Miles Davis, Frank Sinatra, William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Joni Mitchell, Robert De Niro och Nelson Mandela, för att nämna några.
Anton Corbijn har haft ett av världens roligaste yrkesliv i ett halvt sekel, även om han skruvar på sig åt etiketten rolig.
– Alla plåtningar har varit roliga. Nirvana var alltid kul. Att plåta Coldplay i havet i Malibu var också roligt, även om jag sveptes bort av en stor våg och tappade min kamera. Den hamnade i vattnet och jag fick aldrig i gång den igen. Samtidigt vet jag inte om ”rolig” är högsta prioritet när jag fotar. Som du ser är bilderna ganska dystra.
Fotografi handlar lika mycket om tekniska färdigheter som sociala skills. Att få till en bra bild kräver en avslappnad atmosfär och ett avväpnat fotoobjekt. Men att ge direktiv till världens främsta rockstjärnor som till vardags får precis allt de pekar på och bestämmer allt själva kan vara svårt för somliga.
– Jag försöker bara få människor att känna sig bekväma framför kameran. Mest genom att inte överväldiga dem med en massa uppmaningar. En fotosession ska kännas väldigt enkel och inte som något stort och jobbigt. Och jag tar aldrig flera timmar på mig. Ibland tar jag bara en minut av folks tid, eftersom jag ofta vet att jag vill ha en specifik bild. Jag behöver inte ha en massa alternativ efteråt. Jag tror att de jag jobbar med uppskattar att jag inte tar hela dagen i anspråk.
Ska Anton Corbijn ringa in sin främsta egenskap som fotograf blir svaret tålamod.
– Jag tror att jag har tålamod att låta människor vara sig själva. Utöver det vet jag inte vad som är min styrka eller svaghet. När jag tittar på alla de här bilderna runt omkring oss kan de förmodligen göras bättre – men kanske inte nödvändigtvis av mig. Jag vet att jag är okej med bilderna. Jag är okej med att de inte är perfekta. Jag är okej med känslan de ger mig.
Anton Corbijn har även fångat flera svenska storheter på bild. Han är mångårig vän med Per Gessle, som han lärde känna i slutet av 90-talet när han gjorde musikvideon till Roxette-låten Stars. Sedan dess har han gjort ytterligare Roxette-videor och flera av omslagen till Gessles soloskivor, bland annat bästsäljaren Mazarin. I dag äter Corbijn och Gessle middag regelbundet och nederländarens verk hänger på väggarna både i Gessles hem och på hans hotell i Tylösand.
Bland Corbijns svenska klienter ingår även Neneh Cherry, Sophie Zelmani och Ulf Lundell.
– Ulf Lundell ja, det stämmer. Sveriges Springsteen.
Jag nämner en personlig favorit i utställningen – ett stort foto av en vacker skog med solen som glittrar i en bäck genom lövverken. Bilden hade kunnat vara ett fint naturporträtt om det inte vore för Anton Corbijns ständiga jakt på dissonans och skevhet – vid foten av ett träd står nämligen en naken Iggy Pop som ett vilddjur på alla fyra.
– Roligt att du tycker om den. Madonna köpte originalet bara häromdagen. Den hänger i hennes kök, säger Corbijn och sippar på sin cappuccino och fortsätter:
– Det var tänkt som en blinkning till Stooges-låten I Wanna Be Your Dog. Det var naturligtvis ett helt galet förslag från min sida, att han skulle stå naken i en skog på alla fyra, det är liksom inget jag hade föreslagit för Annie Lennox, om man säger så. Men med Iggy kändes det passande. Och han syns bara på avstånd och hela bilden känns som en målning, så jag känner inte att jag missbrukade hans integritet eller sårbarhet.
En annan favorit i utställningen är bilden på Slash med det stora svarta håret som täcker gitarristens ansikte.
– Det var i New Mexico när Guns N’ Roses spelade in sin numera klassiska musikvideo till November Rain. Jag råkade vara i krokarna, så jag flög dit och hälsade på en dag under filminspelningen. Jag hängde runt med bandet och frågade om jag fick ta en bild. Det blåste ordentligt och jag råkade få den där bilden på Slash med håret i ansiktet. Det var ett helt underbart ögonblick.
Förutom band som U2 och Depeche Mode är den australiske kultartisten och rockpoeten Nick Cave en återkommande figur i Anton Corbijns verk.
– Om Keith Richards är den soligaste och roligaste att fota är Nick Cave den mörkaste och mest svårsinta. Och det säger jag i egenskap av hans vän. Nick är med i alla mina utställningar – eller tack och lov inte den med folk som dött. Jag fotograferade honom första gången 1983. Och han blir bara bättre som artist för varje år. Nick är en fantastisk man och vän.
En annan sällsynt och nyckfull rockikon som Corbijn förevigat med sin kamera är Bob Dylan.
– Mötet med Bob Dylan var väldigt kort. Det var under en festival där han skulle spela. Vi stod bakom scenen och väntade, så vi passade på att ta några bilder medan vi ändå stod där.
Anton Corbijns kärlek till musikvärlden är genuin och livslång.
– Jag såg musiken som en verklighetsflykt. Jag bodde på en ö, det var väldigt religiöst och jag trivdes inte där, och så hörde jag musik, som i mitten av 60-talet naturligtvis kom från andra sidan vattnet. Jag tänkte: ”Åh, det låter så mycket friare än mitt liv.” Jag föreställde mig en mycket mer liberal livsstil. Jag intalade mig själv att England var det förlovade landet, för att stanna i bibliska termer. Jag blev besatt av musik.
– Jag bearbetade min fascination för musikvärlden i en utställning jag gjorde med självporträtt. Jag åkte tillbaka till ön och byn där jag föddes och gestaltade bortgångna musiker som hade betytt mycket för mig. Det blev som en sorts kombination av min besatthet av musik och mina föräldrars besatthet av livet efter detta. De två världarna förenades i den porträttserien.
Den personliga och experimentella självporträttserien ingår i utställningen på Fotografiska och innehåller bilder på Anton Corbijn utklädd till legendarer som John Lennon, Roy Orbison och Frank Zappa.
– Hela självporträttsserien är skapad i byn Strijen där jag föddes. Jag åkte dit två gånger i månaden tillsammans med min syster som gjorde allt smink och hade förberett peruker och näsgrejer om jag behövde. Jag gjorde ingen retuschering med bilderna efteråt, utan allt skedde framför kameran. Det var svårt ibland eftersom många av banden jag återskapade bestod av små brittiska killar och kläderna var inte avsedda för långa holländska killar. Det tog ungefär åtta månader allt som allt. George Harrison gick sorgligt nog bort medan jag arbetade med projektet så han fick också bli en av karaktärerna i serien.
Ett av självporträtten föreställer Corbijn som Kurt Cobain, som han även fotade i verkligheten – bland annat när han gjorde Nirvanas klassiska Heart-Shaped Box-video.
– Det var alltid fantastiskt att jobba med Kurt. Han var nervös i början, men så småningom mjuknade han upp och blev riktigt rolig och trevlig. Sedan bad han mig göra videon till låten Heart-Shaped Boxoch hade massor av egna bra idéer. Han var väldigt snäll och artig mot mig. Det var en stor chock när han dog. Jag hade verkligen börjat tycka om honom. Innan han gick bort bad han mig göra en till video, men jag tackade nej – för jag trodde aldrig att jag kunde överträffa Heart-Shaped Box-videon, så det vore bara dumt att ens försöka. Jag sa att jag bara skulle göra honom besviken. Då svarade Kurt att om jag inte gjorde det skulle han aldrig göra en musikvideo igen – och det gjorde han aldrig, Heart-Shaped Box blev Kurts sista video. Efteråt kunde jag inte låta bli att tänka: ”Fan, jag borde verkligen ha tagit den chansen.”
Anton Corbijn har fotat alla, men det finns några som han själv drömmer om.
– Jag skulle ha velat fota konstnären Cy Twombly. Jag träffade honom vid två tillfällen, men han sa att han var för gammal för att vara med på bild. Så han ville inte låta mig fotografera honom, vilket grämer mig i dag. Jag skulle även ha velat fota Frank Auerbach, även han konstnär. Han tyckte också att han var för gammal. Det är problemet med konstnärer, de är inte så förtjusta i att bli fotograferade.
Trots att Corbijn har levt ett helt liv i rockbranschen har han inte levt något hedonistiskt liv själv.
– Det har inte varit så stökigt. Det tidiga 90-talet var en dålig period för mig. Jag hade blivit framgångsrik, men saknade riktning i livet. Ingen är perfekt. Jag tror att man behöver starka axlar för att bära framgång och berömmelse.
Stora fotografer kommer ofta med karavaner av assistenter, ljusriggar, monitorer, fonder, kulisser, props och minutiösa callsheets. Världsberömda fotografer dyker inte sällan upp i sista sekund, när assistenterna riggat i timmar, modellen står klädd och sminkad för kameran, trycker på utlösaren och drar. Men inte Anton Corbijn.
– Det tar för mycket tid att hålla på och rigga en massa utrustning. Ingen av de här bilderna är ljussatta. Den enda bilden med ljus är en med U2, för att jag och bandet ville testa något nytt. Jag är ingen ljuskille. Jag kommer själv – väldigt sällan med en fotoassistent.
Mycket, för att inte säga allt, har förändrats under Anton Corbijns halvsekellånga karriär. 70 år gammal är han fotograf i en tid när alla andra tycks vara det också. I dag tar vi människor över 5 miljarder bilder varje dag. Ändå känns bilderna oviktigare än någonsin – vi skrollar förbi dem i flödet, och i stället för att som förr om åren framkalla dem för att rama in eller sätta i fotoalbum glömmer vi bort dem bland tusentals andra bilder i telefonen.
– Efterfrågan på bilder är så enorm just nu att folk inte tar sig tid att låta bilder sjunka in, i stället jämställer de alla bilder med varandra och tycker att alla är lika bra. Det är hemskt, folk kan inte känna igen hantverk och en bra bild längre, de tycker att om någon är med på bilden så är den bra. Jag har fått intrycket att de allra flesta människor inte kan bedöma kvalitet.
Precis som Spotify får kritik från musikindustrin får sociala medier kritik från fotobranschen. Samtidigt har det aldrig lyssnats på så mycket musik eller tagits så många bilder som i dag, vilket borde vara positivt för den musik- och fotointresserade.
– Ja, det är väldigt demokratiskt. Alla är fotografer. Men det betyder också att vi blir överstimulerade visuellt. Det finns inget man kan göra åt det, det är bara så vi har byggt upp det för oss. Det är väldigt stor skillnad jämfört med när jag började.
Även AI utgör ett hot mot det professionella fotografiet. Artificiella bilder går inte längre att skilja från verkliga och hantverksskicklighet som ljussättning och komposition kan vem som helst lösa med ett knapptryck i Photoshop eller med olika filter i mobilen.
För en så analog fotograf som Anton Corbijn är utvecklingen främmande.
– Jag vet fortfarande för lite om AI eftersom jag inte har använt det själv. Jag vill tro att människor och idéer är styrkan i allt, så om du har bra idéer kan du säkert låta någon annan förverkliga dem, men idéerna måste komma från någonstans, det är det som är det unika. Jag vet att AI också kan komma med idéer, men jag vill se en idé som är unik för den människa som presenterar sitt verk. AI är inte mänskligt… än. Jag hoppas att det aldrig blir det.
Men varken influencers eller AI-botar kommer någonsin kunna skapa något så äkta som ett Anton Corbijn-fotografi. Själv tackar 70-åringen sin lyckliga stjärna som har fått ägna ett helt liv åt att föreviga människor med sin kamera.
– Jag tog mina första bilder i början av 70-talet, och när jag tittar tillbaka på allt det här blir jag faktiskt väldigt stolt. Jag kan fortfarande inte förstå att jag får betalt för att ta bilder på folk.
