John Guidetti i exklusiv intervju: ”Jag ser min karriär som ett jävla äventyr”

John Guidetti

Efter ett halvt liv utomlands är John Guidetti redo att byta Premier League, Bundesliga och La Liga mot Allsvenskan. För Café berättar AIK:s nya drömvärvning om varför han har sålt alla lyxbilar, hur man håller kärleken levande och varför han inte kan se sina barns skolavslutningar utan att gråta.

Rasmus Blom | Foto: Morgan Norman  |  Publicerad 2022-08-10 11:30  |  Lästid: 15 minuter

Det är sommarlovets första dag och några förväntansfulla kids har redan parkerat cyklarna vid AIK:s träningsanläggning i Solna. En vattenspridare kämpar med sina trötta gubbstrålar över gräset medan nyvakna spelare i svartgula tröjor anländer en efter en.

Ett lätt sus går genom åskådarna när en 185 centimeter lång gestalt med ett bekant ansikte kommer gående i solen. Det är John Guidettis andra träning med den anrika Stockholmsklubben och det dröjer inte länge förrän tonåringar, föräldralediga, pensionärer och ännu fler sommarlovsfirande ungar ligger utspridda i gräset för att se den världsberömde hemvändaren träna anfallsspel.

John Alberto Guidetti föddes med två fötter som skulle ta honom längre än han någonsin kunde drömma om. På pappret växte han upp i Margretelund i Stockholm, ett k-märkt litet Brommakvarter precis vid vattnet, men han hade ingen djupare relation till området. Dels för att familjen flyttade till Kenya när John var tre år gammal, dels för att han mest hängde på förortsplaner i Rissne, Haninge och Hallonbergen när familjen väl återvände några år senare. Efter tiden i Kenya började han spela i Brommapojkarna som sexåring, men familjen saknade det öst­afrikanska livet så mycket att de flyttade tillbaka fyra år senare när pappa Mike fick jobb som internatföreståndare och idrottslärare på en internationell skola i huvudstaden i Nairobi. Mike hade förälskat sig i Kenya under ett besök i unga år, och på skolan var han bland annat gympalärare åt artisten Daniel Adams-Ray som även han växte upp i Nairobi.

John Guidetti spelade fotboll varje dag i den myllrande miljonstaden, tusentals mil hemifrån. Han gjorde det barfota och fick så tjocka fotsulor att han på kvällarna fick sitta och plocka ut glasskärvor ur fötterna som han inte upptäckt under dagen. Precis som pappa Mike, mamma Susanne som pluggade till arbetsterapeut och storasyster Carmen älskade John vardagen i Nairobi. När de inte jobbade eller gick i skolan åkte de till nationalparken Masai Mara för att kolla på lejon och krokodiler eller till kuststaden Mombasa för att bada och fiska i Indiska oceanen. Det var fina dagar, långt ifrån västvärldens ekorrhjul, och familjen anammade devisen ”No hurry in Africa”.

Den halvitalienske och kvartsbrasilianske fadern och tränaren Mike har varit en tongivande karaktär i berättelsen om John Guidetti. När John värvades till Manchester City 2008 tog Mike tjänstledigt för att flytta med sonen till den regniga gamla industristaden och sedan dess har de kuskat runt halva kontinenten i världens bästa fotbollsligor. Mike har hållit i Johns extraträningar och skött kontakter med klubbar och journalister, vilket har gjort honom tacksam att skriva om. Men tränarpappan är förstås ingen sällsynt fågel i elitidrotten, det vet alla som har stått vid sidlinjen på valfri knattematch, och så sent som i vintras hade filmen King Richard premiär som skildrar uppväxten för tennissystrarna Venus och Serena Williams vars pappa och tränare Richard Williams fostrade två av tidernas mest talangfulla idrottare (samma film som Will Smith tog emot en Oscar för under den där ödesdigra Oscarsgalan). I takt med att John har bildat en egen familj, barnen Nellie och Mason med hustrun Sanna, har dynamiken i far-och-son-alliansen förändrats.

”Pappa är ingen ungtupp längre, men han tar det inte ett smack lugnare för det. Han hjälper fortfarande både mig och yngre spelare att utvecklas. Han brinner mer än de flesta. Under de senaste åren utomlands har det blivit mycket jag, Sanna och barnen. Elva månader om året har det varit vi fyra. Man blir en tajt familj när man reser så mycket som vi har gjort.”

Kavaj, J Lindeberg. T-shirt, Adidas.

Efter ett halvt liv utomlands är John tillbaka i Sverige. För första gången på evigheter ska han leva och verka i den stad som han annars bara har tillbringat några enstaka sommarveckor i de senaste 15 åren. Vad som definierar hemma är en nästan filosofisk fråga. Hemma är där han hänger sin hatt, som Marvin Gaye sjöng.

”Det kan låta klyschigt, men hemma för mig är alltid där Sanna och barnen är. Så länge vi är tillsammans kan jag slappna av. Jag var ett resande barn och ser inga problem med att mina barn växer upp på samma sätt. Sedan har vi alltid sett till att ha våra egna möbler. Det har varit jobbigt ibland men alltid värt det, för det är viktigt att känna sig hemma. Man vill sova i sin egen säng och sitta i sin egen soffa. När man flyttar in i en möblerad lägenhet känns det som om man bor hos någon annan. Jag är en resande själ och gillar inte att sitta still, men det är klart att Stockholm alltid kommer att vara hemmaplan. Stockholm is the shit.”

Det var i maj som nyheten om att John lämnade La Liga för Allsvenskan rullades ut och avslutade månader av rykten och spekulationer. Efter några måltorra år i Alavés som den spanska klubbens dyraste värvning någonsin skrev John på ett kontrakt som sträcker sig över tre och ett halvt år för AIK och där han gör sällskap med gamla lagkamrater som Kristoffer Nordfeldt från Brommapojkarna, Alexander Milosevic från U21-landslaget och Mikael Lustig från Celtic.

”Jag har alltid haft vänner i AIK, som Bojan Djordjic och Martin Mutumba. Då blev det att jag tränade mycket med dem. Jag bodde i västerort nära Råsunda där pappa kände någon som jobbade i dörren, så vi gick på många AIK-matcher. Sedan gjorde jag en intervju för länge sedan där jag sa att det vore en dröm att någon gång få spela ett Stockholmsderby för AIK. Så utan att ha spelat en enda minut för klubben blev det som att jag var en AIK-spelare. Mitt öde var bestämt innan jag tog beslutet. Jag visste aldrig när eller hur jag skulle komma hem till Sverige, men jag visste att när den dagen kom ville jag spela i AIK.”

Efter träningen i Karlberg i Solna skriver John Guidetti autografer och tar selfies med alla som vill. Det får ta den tid det tar. Efter att en äldre kvinna tagit en bild på John tillsammans med hennes överlyckliga barnbarn kliver en kille i 20-årsåldern fram och berättar att han fick en autograf av John för länge sedan. Några år senare hade John klivit på samma tunnelbana och känt igen killen och de hade snackat hela resan, något som killen hade burit med sig som ett fint minne sedan dess. John ger honom en presidenthandskakning med båda händerna och säger att han hoppas att de ses snart igen.

”Jag lärde mig tidigt att man alltid ska behandla människor med respekt. Man vet aldrig vad folk går igenom”, säger en genomsvettig Guidetti när vi slår följe tillbaka till omklädningsrummet.

Bara AIK-anställda får gå in i klubbstugan där John ska byta om och äta en obligatorisk lunch med laget. Han frågar om jag vill ha kaffe medan jag väntar på en bänk utanför och kommer tillbaka med en kopp kaffe, en flaska mineralvatten och en kallpressad jordgubbsjuice. Några tioåringar övar kickflips med sina skateboards medan de väntar på att Allsvenskans nya affischnamn ska bli färdig.

”Han är skitrolig och en grym fotbollsspelare”, svarar killarna i mun på varandra när jag frågar vad de gillar med John Guidetti.

”Jag ser min karriär som ett jävla äventyr.”

Väst, Tiger of Sweden. Träningsbyxor, Adidas. Sneakers, Adidas. Hatt, J Lindeberg.

Skateboardtricken börjar sitta när en nyduschad John kommer ut från klubbstugan i en vit bylsig tracksuit från Nike, en becknarväska från Louis Vuitton över bröstkorgen, en Rolex Daytona på handleden och ett par Air Force 1 på fötterna. Några selfies med killarna senare sitter vi i Johns AIK-sponsrade Volkswagen på väg mot stan.

”Vi har saknat vatten”, säger John och nickar mot Riddarfjärden utanför bilrutan. ”Har man växt upp i Stockholm är man bortskämd med att alltid vara nära vatten.”

Det är många adresser som ska få plats i huvudet efter 15 år utomlands (20 om man räknar med Kenya); biografer i Manchester, bensinmackar i Burnley, matbutiker i Rotterdam och restauranger i Glasgow tar alla mycket plats på hårddisken. Lokalsinnet i Stockholm behöver därför fräschas upp en aning och han har precis knappat in Regeringsgatan på Google Maps där han ska träffa banken för att för första gången få ett mobilt bank-id. 

”Jag är inte helt blåst, utan jag hittar fortfarande för det mesta. Men vissa gatunamn har försvunnit ur skallen.”

John Guidetti hade knappt hunnit landa på Arlanda innan Aftonbladet publicerade bilder på familjens nya bostad i Sverige. Sedan han och Sanna hade inbrott i Spanien tidigare i år är han måttligt road av den sortens artiklar. Detaljer om omslagsstjärnors lyxiga excesser är annars en anrik tradition i modemagasin som Café, undertecknad har redan gjort sig skyldig till några mindre lyx­beskrivningar i den här texten, men klockrånare och inbrottstjuvar har tagit bort halva nöjet med den typen av ytlig lifestyle-journalistik. Men i mer svepande ordalag kan man säga att Johns stora klockintresse tickar på som ett schweiziskt urverk (alla klockor förvaras i bankfack), medan han har tröttnat helt på bilarna. Han misstänker själv att det är ett begynnande tecken på mognad, för han har sålt av hela garaget. För finsmakarna följer ett axplock av några av de bilar Guidetti har sålt: en Porsche Cayenne, en Porsche 911, en Bentley, en Audi RS7, en Mercedes-­AMG C63 Coupé och en Mercedes-AMG S63 och ett gäng Range Rovers.

”Det var inga bra familjebilar. RS7:an var fulltrimmad dessutom, nästan 800 hästar, den bara flög fram. Det kanske händer att man köper en Ferrari eller Rolls någon gång i framtiden.”

Jacka, J Lindeberg. Tröja, Calvin Klein. Byxor, J Lindeberg.

”Jag är en resande själ och gillar inte att sitta still.”

Ryktet om Brommapojkarnas rödlätte supertalang John Guidetti spred sig över hela Europa i slutet av 00-talet och som 15-åring fick han provspela för storklubbar som Inter, Roma, Lazio, Sampdoria och Manchester City innan valet föll på den sistnämnda med tränaren Sven-Göran Eriksson i spetsen. Svennis erbjöd honom ett treårskontrakt med City och den unge anfallaren spelade snart sida vid sida med stjärnor som Micah Richards och Didier Drogba på fullsatta arenor i Premier League.

Succén fortsatte när Guidetti blev utlånad till Feyenoord i holländska ligan, där han utsågs till Nederländernas mest populära idrottsman efter 24 mål i 22 matcher. 30-åringen har skapat stora rubriker var han än har ställt in skorna, oavsett om det har varit Burnley, Stoke, Celtic, Celta Vigo, Hannover eller nu senast Alavés. Tiden i spanska Celta Vigo ligger honom särskilt varmt om hjärtat eftersom de vann mot både Barcelona och Real Madrid.

”Jag älskade Vigo. Det var en fantastisk stad. Även Rotterdam var en skön stad där jag trivdes otroligt bra.”

Får man hjälp med boende och logistik när man byter klubb?

”Alla är olika – det beror på kvaliteteten på klubben, skulle jag säga. Om vi tar Manchester City som exempel har du fyra personer som jobbar heltid med att ta hand om dig, som player managers, welfare officers och player care. Men generellt får du alltid hjälp. Stannar du länge i en klubb skaffar du egna kontakter och ibland tar man över andra spelares hus om någon ska flytta.”

Och så var det den där guldsommaren i Tjeckien 2015 när en ny generation blågula spelare skapade en febrig, eskalerande folkfest kring herrarnas U21-EM. Det var ett karismatiskt, på förhand uträknat, gäng med okända ansikten som Patrik Carlgren, Oscar Hiljemark, Ludwig Augustinsson, Victor Nilsson Lindelöf, Robin Quaison och – framför allt – John Guidetti som inte bara tog Sverige hela vägen till ett historiskt EM-guld, utan som charmade befolkningen med sina personligheter på kuppen. Charmade blev även Europas talangscouter som snart svärmade som getingar kring de svenska stjärnskotten i hopp om att göra ett kap. Om inte fansen älskade John Guidetti före finalen när han till TV4:s Patrick Ekwall konstaterade ”Vi är bäst i Norden. Vi ska spela EM-final, alla andra kan gå hem” så gjorde de det definitivt efteråt när han rappade låten Nya Sverige i segeryran i Kungsträdgården. Senare samma år gjorde han sin första match i A-landslaget.

”Jag lärde mig tidigt att man alltid ska behandla människor med respekt.”

Fotbollströja, Adidas. Byxor, Oscar Jacobson.

John Guidetti kallades för Sveriges största fotbollshopp sedan Zlatan och på Stureplan i centrala Stockholm tapetserade Nike en hel fasad med en bild på Guidettis ansikte och texten ”Vår tronföljare är född.” Han fick till och med en egen dunderhit till hyllningslåt, Johnny G (The Guidetti Song), som i dag har nästan 50 miljoner lyssningar på Spotify.

Men Herrens vägar äro outgrundliga. På sin 20:e födelsedag insjuknade John i vad han först trodde var en vanlig magsjuka, men som snart visade sig vara en ovanlig bakterieinfektion som orsakade en nervinflammation i ena benet. Den akuta sjukdomen med namnet campylobacter blev en rysare som pausade Guidettis karriär, som befann sig i ett avgörande momentum, i nästan två år. Historien då var att John hade ätit en dåligt tillagad kyckling på sin födelsedagsfest, men i dag är han inte lika säker på vad det var som hände. Faktum är att han inte vill prata om händelsen över huvud taget. Det låter ändå bara som gnäll, tycker han. Kanske kommer han efter karriären att berätta om den mörka tiden.

Men när andra kapitulerar sätter John Guidetti plogen i jorden och fortsätter. Envisheten har alltid varit ett av hans mest utmärkande personlighetsdrag, och trots att man kan se muskelförtviningen i ena benet än i dag är John tillbaka med målmedvetenhet och pannben för att erövra Allsvenskan.

”Jag är en drömmare! Varför ska någon säga till dig vad du kan och inte kan? Jag försöker föra över det till mina barn. ’Okej, du vill bli USA:s president. Säg det då. Kör!’ Sedan är de inte ens födda där, så det går inte, men du fattar poängen. Jag tror inte på att begränsa sig själv. Dröm hur stort du vill och var beredd på att kämpa hårt för att nå dit. Det är så jag levt hela mitt liv. Jag och frugan har pratat om det länge, om barnen vill bli någonting är det hårt jobb som gäller. Vi kommer att ge dem alla möjligheter och stötta dem till 110 procent, men i slutet av dagen är det upp till dem själva. Inget kommer att serveras på ett silverfat. Bara för att det gick bra för oss ska inte de kunna softa resten av livet. Vi kommer att ställa krav.”

”Det var surrealistiskt att göra mål mot Messi och Ronaldo.”

Jacka, J Lindeberg. Tröja, Calvin Klein. Byxor, J Lindeberg. Fotbollsskor, Adidas.

Även om John Guidetti är hemma på svensk mark ser det inte ut som om han kommer att klä sig i blågult än på ett tag. Efter U21-EM fanns han med både i landslagstruppen till EM 2016 och VM 2018. Men efter förlustmatchen mot Portugal i Nations League 2020 har han inte blivit uttagen av Janne Andersson till landslaget.

”Det är inga problem, om jag ska vara ärlig. Det kom till den nivån att jag inte spelade så mycket, och då kände jag att jag bara var borta från familjen och missade alla lediga dagar med dem. Det är en ny generation i landslaget nu. Det är bara Vigge (Victor Nilsson Lindelöf), Kribbe (Kristoffer Nordfeldt) och Albin (Albin Ekdal) av dem som jag hängde med som är kvar. Men det var fantastiskt att spela i landslaget och jag har en jättebra relation med alla gamla spelare.”

Hörs du något med Zlatan?

”Nej, men vi hade aldrig den typen av relation. Vi kom jättebra överens när vi spelade tillsammans i landslaget, men det skiljer nog för mycket i ålder för att vi ska hänga privat.”

Att spela med Brommapojkarna i Allsvenskan första gången, skriva på för Manchester City som liten grabb eller vinna U21-EM är några i raden av alla de ögonblicksbilder som flimrar förbi när John tänker på sin karriär hittills.

”Det var en surrealistisk känsla att göra mål mot Messi och Cristiano Ronaldo. Jag minns att jag hade något jidder med Cristiano den matchen, och när jag gjorde mål spelade de min låt i arenan. På skämt satte jag handen mot örat för att han skulle lyssna extra noga när de sjöng mitt namn. Jag fattar såklart att jag inte är värd en skosula jämfört med honom, men det var något att bocka av från listan. Sådana där stunder bär man med sig.”

Andra favoritögonblick som många av fansen förknippar med Guidetti har också med musik att göra, men har ägt rum utanför fotbollsplanen när han har överraskat publiken med klart godkänd rap. Bland annat har han gästat gamla Nairobi-kompisen Daniel Adams-Ray på scen och rappat otaliga gånger på segerfester och i sociala medier.

”Jag har en god vän, Sami i gruppen Medina, som påstår att jag har ett stående skivkontrakt hos Warner Music. Så om jag någon gång vill droppa en skiva är det tydligen bara att köra. Jag älskar att hänga i hans studio på Södermalm som han har tillsammans med Petter och bara skoja och göra låtar. Det är fett roligt. Någon gång skulle jag vilja släppa en låt, men det känns lite oseriöst.”

Om det blir en lång rap­karriär efter fotbollen låter han vara osagt, men att han ska släppa åtminstone en låt är han helt övertygad om.

”Det måste jag göra. Jag kommer inte att satsa stenhårt på musiken, men jag kommer absolut att försöka göra en bra låt. Det är inget jag vill skämmas över.”

”En god vän påstår att jag har ett stående skivkontrakt hos Warner Music.”

Jacka, Louis Vuitton. Skjorta, Louis Vuitton. Byxor, Louis Vuitton. Sneakers, Adidas.

Det är sommarlovets tionde dag nästa gång vi ses, den här gången på en fotbollsplan i den välmående stadsdelen Djursholm. Fotografen Morgan och hans assistent Fredrik riggar upp sin utrustning medan stylisten Rebecca förbereder galgarna med kläder. Utan att förutse konsekvenserna svarar jag att vi ska fotografera John Guidetti när några nyfikna tolvåringar i fotbollströjor kommer fram och frågar vad vi gör. Killarna utbyter blickar och frågar med spelad likgiltighet när han kommer. Jag inser misstaget för sent och svarar att han kommer om en halvtimme, men jag ber dem att inte ta med hela Danderyd om de kommer tillbaka.

”Nej då”, svarar killarna och cyklar i väg som två japanska höghastighetståg.

En stund senare är det som om marken vibrerar under fötterna och att Djursholm drabbas av solförmörkelse när en karavan av tolvåringar plötslig tornar upp sig i fjärran och cyklar mot oss i full fart. Jag ber hela teamet om ursäkt, men John bara ler.

”Hej John”, ropar en.

”Du är bäst”, ropar en annan.

”Får jag ta en bild”, ropar en tredje.

Fotograferingen får pausas, och när den första flocken har fått sina bilder, videohälsningar och autografer cyklar de i väg sjungande på John Guidetti-låten. Djungeltrumman går i Djursholm och fler barn och föräldrar strömmar till den lokala fotbollsplanen. Att John var folkkär visste några av oss, men att han skapar kaos var han än går var en nyhet.

Det finns en historia som journalisten Andrev Walden berättade på café.se med rubriken ”John Guidetti, ett konstigt fotbollsproffs”. Det är sommaren 2015 under det gyllene U21-mästerskapet och Andrev Walden lunchar med en kompis som berättar att han och hans fotbollstokige åttaåring får syn på John Guidetti på gatan två veckor tidigare. Pojken rusar fram till Guidetti och frågar om de ska spela fotboll, varpå Guidetti ursäktar sig och förklarar att han måste skynda sig hem och se Champions League-­finalen. Åttaåringen inser att han har planerat samma sak, men innan de skiljs åt säger Guidetti att de kan spela efter matchen om pojken är vaken då. Andrev Walden skriver ”Åttaåringen tolkar detta som ett slags löfte (så där som barn gör) och bestämmer sig för att absolut inte somna under Champions League-finalen (så där som barn gör). Detta oroar min vän som tänker att det här kommer sluta i en besvikelse av traumatiserande mått. I andra halvlek är det svårt att hålla sig vaken. Åttaåringen måste stå upp. Matchen är inte klar förrän 23.30. Men han vägrar somna. Och i samma ögonblick som domaren blåser av matchen rinner åttaåringen ut genom dörren och springer till fotbolls­planen.” Och där står John Guidetti och väntar. Och sedan spelar John och åttaåringen fotboll mitt i natten.

Anekdoten har blivit något av en vandringssägen. Kan en kaxig kille som John Guidetti med världen för sina fötter verkligen ha stått där i gatlyktans sken och väntat på att spela fotboll med en random åttaåring? Jag frågar om historien stämmer.

”Den stämmer faktiskt”, säger John med ett snett leende. ”Jag minns att jag läste det där inlägget och visste precis vilken händelse han pratade om.”

John tvekar en stund innan han berättar om ett annat möte som satt spår i honom.

”I Holland var det jättemycket fans på träningarna, och en gång var det en i klubben som bad mig gå och snacka med en av killarna som stod där och väntade. Han hade tydligen frågat efter mig. Det visade sig att han var sjuk, så det slutade med att jag tillbringade kanske fyra timmar med honom sammanlagt. Vi satt bara och snackade, och några månader senare fick jag reda på att han hade dött …”

John avbryter sig och tårar börjar rinna ner för hans kinder.

”Jag tycker det här är jobbigt att prata om. Särskilt nu när jag själv har barn”, säger han med spänd röst och torkar ögonen med tröjärmen.

”Hela hans rum var bara jag. Bilder på väggarna. Hans föräldrar berättade att när han kom hem efter vårt möte hade han sagt att ’det är okej, nu är jag redo att dö’. Han ville ha min matchtröja på kistan. Fatta om jag hade varit sur eller haft en dålig dag och bara dragit. Det var den viktigaste dagen i hans liv.”

Rock, Oscar Jacobson. Tröja, Gant. Shorts, Gant. Fotbollsskor, Adidas.

La famiglia è tutto. Familjen är allt för John Guidetti. Han träffade Sanna första gången när han var tolv år när de båda gick på Nybohovsskolan i Aspudden. John blev förälskad, men det skulle dröja fram till att de var 17 innan de blev ett par. Sedan dess är det de två. John och Sanna mot världen.

”Det kanske låter cheesy, men Sanna är min bästa kompis. Vi delar allt. Det är högt i tak och vi kan garva åt allt. Jag kan vara med hennes kompisar, hon kan vara med mina. Det har bara funkat otroligt bra. Vi jobbar efter en grej vi kallar 80/20 som går ut på att det aldrig får vara mer än 20 procent dåligt. För då är det inte värt det längre. Man lever bara en gång, och ska man gå runt och må dåligt 20 procent av sitt liv är det katastrof. Det måste vara minst 80 procent bra. Som vilket förhållande som helst kan vi bråka, men vi gillar inte att sopa saker under mattan, utan vi tar jiddret och löser det där och då och sedan går vi vidare. Jag ska inte leka Dr Phil, men jag tror att många par sopar, sopar, sopar och till slut exploderar mattan, för det finns inget mer att sopa. Jag och Sanna gillar att ha det renstädat.”

I dag är John och Sanna gifta och har två barn som precis som John har växt upp över hela världen. Femåriga Nellie är född i Sverige, medan fyraårige lillebror Mason är född i Baskien och teoretiskt sett kan få spela i Bilbao om han vill i framtiden, vilket bara basker får göra. Båda syskonen är flytande i spanska, engelska och svenska. Deras pappa kan sin beskärda del av språk han med; förutom svenska, engelska och spanska förstår han tyska, holländska och italienska. När han hör att Cafés hår- och makeup-person Jessica är från Mexiko växlar han språk och pratar spanska med henne resten av dagen.

”Det är svårt med barn, för man vill skämma bort dem samtidigt som man vet att det är fel. Om man har varit iväg på flera bortamatcher händer det att man drar till Grönan trots att de inte har städat rummet. Det blir att man gör fel ibland, men det är för att man älskar dem mest i hela världen. Man vill ge dem det bästa och det roligaste. Det blir en balansgång.”

Om målet med alltihop är att varje generation ska få det bättre än den föregående har John Guidetti lyckats. Han har åtminstone klättrat några steg högre på den ekonomiska stegen än sina föräldrar. AIK ska ha betalat en av sina största sign-on-bonusar någonsin för att få hem anfallaren.

”Det är inte så stor skillnad ändå. Jag hade det fantastiskt bra när jag var liten. Jag bodde utomlands, hade alltid mat på bordet och fick vara med om alla möjliga saker. Det handlar mer om att vara noggrann i uppfostran och att mina barn inte tror att det här är standard. Vissa saker vi gör är liksom inte normala. Om de skulle klaga på ett vanligt reguljärflyg och fråga efter närmaste privatjet skulle jag bli tokig.”

Han skrattar på frågan om han är blödig.

”Ibland. Jag gråter faktiskt inte så ofta, men när det kommer till mina barn är jag blödig. När barnen hade skolavslutning var jag och Sanna förberedda på att barnen skulle gråta för att det var sista dagen i skolan, men när barnen kom ut var det på mig och Sanna som tårarna forsade.”

T-shirt, Aveny.

Sverigeflytten markerar inte slutet på karriären för John Guidetti. Han är nyss fyllda 30 och de flesta av hans kollegor har varit äldre än så när de kommit hem. Jonas Olsson var 34 när han skrev på för Djurgården, nya lagkamraten Sebastian Larsson var 33 när han blev klar för AIK och Markus Rosenberg var 32 när han gjorde comeback i Malmö FF.

”När man var yngre trodde man att livet slutade när man är 30, men det är snarare så att livet börjar när man är 30. Jag känner mig lika ung som jag gjorde för tio år sedan. Jag försöker bara vara mig själv hela tiden. Det är som att vara dj, man kan inte göra alla nöjda. Man kan bara spela den musik man själv gillar och hoppas att de andra gillar det också.”

Ändå finns det alltid en bitterljuv symbolik över att flytta hem, dit där allt började, och det är omöjligt att inte blicka tillbaka på åren som har lett honom hit.

”Jag ser min karriär som ett jävla äventyr. Jag har gjort mål mot alla lag jag drömde om att göra mål mot. Jag har representerat mitt land och spelat alla Europa- och världsmästerskap jag drömde om. Jag har träffat spännande människor, upplevt andra kulturer och lärt mig nya språk genom fotbollen. Sedan har jag fått dela hela resan med min fru och bästa vän, och tillsammans har vi två vackra barn som är friska. Jag hade gjort om det en miljon gånger om jag kunde.”

John Guidettis taxi stannar till vid fotbollsplanen och fototeamet börjar packa ner sina grejer.

”Jag ska bara snacka lite med gänget där borta”, säger John och går bort till några killar och tjejer som har väntat på att få ta bilder.

Taxametern tickar på medan kidsen turas om att ta bilder och prata med John Guidetti. Han har inte bråttom någonstans.


Credits:

Foto: Morgan Norman/Rockson
Styling: Rebecca Cohen/Xo.studio  
Hår och makeup: Jessica de la Torre
Fotoassistent: Fredrik Karumo
Stylistassistent: Nina Kihlborg

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2022-08-10 12:04