Klockan hade hunnit bli fyra på eftermiddagen i villaområdet Citrus Heights i Sacramento, norra Kalifornien i fjol. Det var en tisdag i slutet av april. Efter att ha spanat i sex dagar beslutade sig polisen för att gripa mannen utomhus. Den gråhårige herren i huset såg överraskad ut när poliserna stormade in i hans trädgård. Hans reaktion var inte den man hade väntat sig av någon som jagats för tretton mord och femtio våldtäkter sedan slutet av 70-talet: den tunnhårige mannen sa till poliserna att han hade en stek i ugnen. Poliserna lovade att ta hand om den och plockade in mannen, utan protester.
Dagen efter meddelade åklagaren i
Sacramento att den 72-årige Joseph James
DeAngelo hade gripits för sex mordfall. En
mordgåta som gäckat polisen i Kalifornien
i 40 år hade äntligen fått sin lösning – tack
vare släktforskningssajten Gedmatch.
En kvinna låg med ansiktet ner i sitt vardagsrumsgolv i sitt hus på Queen Ann Lane i Goleta, inte långt från Santa Barbara. Klockan var tjugo över två mitt i natten den 1 oktober 1979. Kvinnans fötter var hopbundna vid anklarna och hennes händer var bundna. Hennes tennisshorts hade kastats över hennes huvud som en ögonbindel. Hon kunde höra hur han stökade runt i köket.
”I’ll kill ’em, I’ll kill ’em”, skrek han gång på gång.
Kvinnan lyckades få bort repen från sina fötter och flydde skrikande ut genom ytterdörren. I det efterföljande kaoset tog sig även hennes pojkvän ut i trädgården. Han hade varit bunden i sovrummet och gömde sig bakom ett apelsinträd. Mannen undgick precis att träffas av skenet från
inkräktarens ficklampa. Ett vittne såg hur
den misstänkte lämnade brottsplatsen: en
mager man i en flanellskjorta som ilsket
cyklade i väg på en silverfärgad tioväxlad
Nishiki-cykel.
Under tio år levde Kalifornien i skräck för Golden State Killer. Han valde ut sina offer noggrant och omsorgsfullt. Plötsligt stod han bara där, i deras sovrum, och bländade dem med sin ficklampa. Han band, våldtog och mördade. Efteråt försvann han från platsen utan att lämna några spår.
Efter den misslyckade attacken 1979 var det inget offer som överlevde så att de kunde beskriva honom. Polisens kriminaltekniker noterade vad som verkade vara inkräktarens kännetecken; nylonsnören, brytmärken på dörrar och fönster och avtrycken från tennisskor. Mönstret kän- des igen från den man som hade kallats för the East Area Rapist, en inbrottstjuv som härjade i Sacramento och Contra Costa Counties mellan 1976 och 1979. För att hitta ett passande offer tog han sig ofta in när ingen var hemma för att se hur rummen såg ut, för att studera familjefotografier och för att memorera namn. Han ring- de upp offren, lade på eller störde dem på annat sätt, både före och efter attackerna. Noggrant låste han upp fönster, skruvade loss utomhusbelysningen och tog bort ammunition från vapen. Han gömde skosnören eller rep under kuddar.
Allt för att få ett övertag. När offret väcktes ur sin sömn och möttes av ett bländande sken från en ficklampa och en man i skidmask så var han en främling för offret, samtidigt som mördaren visste precis vem han hade att göra med. Mördaren satte skräck i en hel stat. I Sacramento började invånarna att klippa bort grenar från träden för att inte kunna överraskas. Handtagen till ytterdörren kontrollerades från insidan i grannskapen. Pistoler placerades under kuddar. De välmående villaområdena levde i skräck – försäljningen av lås, hundar och pistoler fördubblades i Sacramento 1976–1977. Den 4 maj 1986 våldtogs och mördades Janelle Lisa Cruz i sina föräldrars hem i Orange County, Irvine. Cruz var antagligen Golden State Killers sista offer.
Sacramento är den välmående huvudstaden i delstaten Kalifornien, mest känd som hem åt författaren Joan Didion. När DeAngelo greps vittnade grannar om en udda man som ilsket påtade i sin trädgård.
Författaren och true crime-journalisten Michelle McNamara var fjorton år då en granne, tonåringen Kathleen Lombardo, mördades. Fallet kom aldrig att lösas, och Michelles fascination för kalla fall var född. Michelle McNamara bodde i Los Angeles med sin dotter Alice och sin make, den världskände komikern Patton Oswalt. När internet kom in i McNamaras liv intensifierades intresset för kalla fall och true crime: Plötsligt kunde hon få tillgång till offentliga dokument, samtidigt som sökmotorerna blev allt mer träffsäkra. Hon skrev om hundratals olösta brott, men Golden State Killer lämnade henne ingen ro.
2013 skrev hon en artikel i Los Angeles
Magazine om seriemördaren. Det blev
startskottet för en febrig jakt som fick ett
alltför tidigt slut.
McNamara sov inte, skrev som besatt och jagade maniskt den man som tack vare henne kom att bli känd just som Golden State Killer. Sömnlösa nätter ägnades åt att hitta manschettknappar från 30- och 40-talet som hon sett i polisens utredning, att driva sin egen hemsida som var tillägnad jakten på mördaren, och att skriva. McNamaras bok I’ll be gone in the dark, som nu kommer på svenska med titeln Jag försvinner i mörkret, har hyllats av Stephen King och Gillian Flynn och görs just nu till tv-serie på HBO. Inget av detta fick Michelle McNamara uppleva. År 2016 dog hon i sömnen, bara 46 år gammal. Den jakt som hade kommit att ta över Michelle McNamaras liv var över – utan att hon hade fått fast på mördaren. Men stafettpinnen var redan överlämnad.
Paul Holes jobbade som utredare vid
Contra Costa på 90-talet när han för första
gången kom i kontakt med en mapp som
innehöll utredningen kring den okända
våldtäktsman som terroriserat området
mot slutet av 70-talet. Holes beslutade sig
för att, liksom flera före honom, vara den
som skulle lösa fallet. Holes förstod snart
att han hade kommit över sitt livs största
brottsutredning.
År 2001 knöts flera av våldtäkterna i norra Kalifornien samman med morden som begåtts i södra Kalifornien med hjälp av DNA, tack vare Holes. Att han lyckades länka samman våldtäkterna med morden i södra Kalifornien började lösa upp knutar i fallet. Michelle McNamara var väl medveten om att det var ett ess i utredningens rockärm att polisen hade Golden State Killers DNA, ändå gav det inte några matchningar i någon av de databaser de hade tillgång till. Hon var övertygad om att gåtan skulle lösas med hjälp av mördarens DNA. Holes var lika övertygad om att gåtan kunde knäckas med hjälp av DNA-strängarna, men tiden höll på att rinna ut. Efter att ha jagat mördaren i över tjugo år hade Paul Holes nio månader kvar till sin pensionering. DNA-databaser för dömda brottslingar gav inga träffar, brottsplatser saknade fingeravtryck, och trots löften om generösa belöningar hade allmänheten inga tips som ledde utredarna på rätt spår.
Holes lösning var lika okonventionell
som enkel: Han laddade upp mördarens
DNA-profil på en webbsida för släktforsk-
ning – och fick en träff. Spåret ledde till
mördarens avlägsna släktingar som levde
under tidigt 1800-tal.
Liksom andra släktforskare fick Holes med förfadern som utgångspunkt rita upp ett omfattande släktträd bestående av tusentals personer. Holes och hans team jobbade på helger och under ordinare jobbmöten för att gå igenom listan, namn efter namn. Omsorgsfullt prickade han av person efter person tills ett enda namn var kvar: Joseph James DeAngelo, en före detta polis.
Joe Cress är en av de allmänt utsedda försvarsadvokater som tillsammans med Diane Howard och David Lynch (nej, inte den) har som uppgift att försvara DeAngelo. Rättegången beräknas pågå i tio år.
Så här långt har mer än 70 000 svenskar gjort ett kommersiellt DNA-test. Det innebär att man som privatperson låter ett företag analysera ens arvsmassa, något som ofta används för att hitta släktingar. I hela världen handlar det om över 15 miljoner människor som har gjort liknande test. Resultaten är sekretesskyddade, men det går att maximera sina möjligheter att hitta släktingar genom att använda sig av gratistjänster skapade av privatpersoner.
Det var ungefär ett år före gripandet som Holes insåg att hans, och hans kollegors, utredningstekniker inte var skarpa nog. Holes letade efter nyckeln som skulle kunna ta DNA-teknologin till nya nivåer.
Lösningen var en släktforskningssajt. Paul Holes utnyttjade tjänsten Gedmatch och laddade upp gärningsmannens DNA. Alla som laddar upp sin genetiska info mation på Gedmatch får veta att den kan komma att utnyttjas i polisutredningar. Om sökningen ger träff för polisen får även de använda sig av släktforskningens traditionella metoder, som att göra familjeträd med hjälp av bland annat kyrkböcker. Kön, ålder och bostadsort är också viktiga bitar i arbetet med att ringa in den misstänkte. När en misstänkt person har hittats jämför polisen hans eller hennes DNA med DNA från brottsplatsen.
Kriminalkommissarie Bo Lundqvist jobbar på den så kallade Kalla fall-gruppen på Region Syd i Malmö. Han menar att Golden State Killer-fallet var banbrytande. Att jämföra DNA från brottsplatser med genetisk information i databaser för släktforskning ser han som en möjlighet.
– Ja, det är ytterligare en teknisk landvinning som har gett oss en möjlighet att potentiellt klara upp de allra grövsta brotten. Det finns inga lagliga hinder – och då är det inte längre bara en möjlighet, utan också en skyldighet. Vi är faktiskt skyldiga att göra vad vi kan för att lösa de här brotten. Så ser jag på det, säger Bo Lundqvist.
Den svenska polisen har inte kommit särskilt långt när det gäller att använda sig av den här typen av genetisk information. Kriminalkommissarie Lundqvist beskriver på lugn skånska hur en rad olika frågor har diskuterats och att de nu har ”vidtagit mått och steg” för att börja tillämpa den här tekniken i några olika ärenden.
– Saker och ting i vårt samhälle förändras och utvecklas. Vi hamnar ofta i en fråga om moral när det kommer till genetisk information. Jag kan känna att det handlar lite grann om moralpanik, som jag tror kanske är typisk för vår tid. Ge det femtio eller hundra år så är jag övertygad om att man kommer att tänka: ”Ah, vad höll de på med?”. Det är min syn på det hela, säger Bo Lundqvist.
Processen går till så att polisen skickar in en digitaliserad DNA-sträng i ett program som Gedmatch som innehåller digital information. Det är inget konstigt, ”inget hokus pokus” med det alls, menar Bo Lundqvist.
– Så fort vi pratar om genetisk information så blir folk upprörda, samtidigt som en massa annan information i samhället är öppen och tillgänglig. Det är en absolut grundläggande rättighet att ta del av en massa information om varandra, men när polis och myndigheter ska bearbeta detta så kommer paniken, säger Bo Lundqvist.
Han återkommer till Golden State Killer-fallet och säger att han ”ärligen kan förbanna” sig själv för att han tidigare inte ens har tänkt tanken på att använda sig av släktforskningsregister.
– Det här låter kanske aningen kvasifilosofiskt, men det här är min absoluta yrkeserfarenhet och åsikt: Det vi sysslar med, poliser och åklagare, är till 95 procent antaganden, påståenden, uppfattningar – inte sällan byggda på erfarenhet. Alltså saker och ting som egentligen inte går att ta på. Men när vi pratar DNA så är det ju 100 procent sant, förklarar Bo Lundqvist.
Lundqvist berättar att han brukar säga att om han spår i kaffesump och hittar fram till rätt person så spelar det ingen roll att det är kaffesump som fått honom på rätt spår. När Bo Lundqvist och hans kollegor förstår att det finns en rimlig misstanke om att någon kan vara inblandad i det aktuella brottet, då fungerar DNA-test som ett ja eller ett nej – stämmer personens DNA med DNA från brottsplatsen?
När det gäller att ta DNA på personer som förekommer i en utredning måste polisen inte ens ha en skälig misstanke, det räcker med att motivera det som en så kallad utredningsjämförelse. Bo Lundqvist konstaterar också att polisen sedan årsskiftet har stor hjälp av den nya brottsdatalagen.
– Den ger oss möjlighet att göra det som Nationellt forensiskt center kallar för familjesökningar i deras register. Register över dömda, misstänkta och spår. Det kommer att vara till hjälp, tillsammans med släktskapssökningar, kommersiella databaser och så – och kommer att leda till ett utfall som inte blir lätt att hantera. Vi måste vara rationella i de ärenden vi väljer och hur vi sedan går vidare, säger Bo Lundqvist.
Victor Hayes är namnet på en av de människor som lyckades överleva ”East Area Rapist” som Golden State Killer också kallades. Här är en bild på honom själv vid 21 års ålder, bara månader efter attacken.
Bara någon dag innan han skulle gå i pension körde Paul Holes till Citrus Heights. Den 29 mars skulle han lämna in sin polisbricka och sitt tjänstevapen, men innan dess hade han ett ärende att uträtta. Han parkerade bilen utanför Joseph DeAngelos beigea enplansvilla och funderade över sina alternativ. Han såg att DeAngelos dotters bil stod vid huset, den misstänkte var troligtvis hemma, gissade Holes. Skulle han knacka på dörren som så många gånger förr, be om ursäkt och förklara att mannens namn nämnts under utredningens gång – och fråga om han möjligen kunde lämna ett DNA-prov?
Paul Holes startade bilen efter en
stunds funderande utan att ha stigit ur
den. Något som kanske räddade livet på
honom. Han var ensam och DeAngelos
vapenförråd var stort.
Ett par veckor senare, samma dag som
DeAngelos liv i frihet var över, fick Paul
Holes ett telefonsamtal från ett av Golden
State Killers våldtäktsoffer i Contra Costa.
Hon undrade om de hade fått tag i rätt
man. Holes lovade henne att så var fallet.
Joseph James DeAngelo föddes i Bath, New York, men tog sin examen på Folsom High School i Kalifornien i juni 1964. Joseph DeAngelo tog värvning i flottan under Vietnamkriget och kom hem som hyllad veteran. Han läste polisvetenskap på Sierra College och senare straffrätt på universitetet Sacramento State. Han gifte sig 1973 och paret separerade knappt tjugo år senare.
DeAngelo arbetade som polis på 1970-talet, först i Exeter och sedan i Auburn. En hel del av brotten begicks medan han fortfarande var polis. Polisen i Auburn sparkade DeAngelo 1979 efter att han arresterats för att ha stulit en hammare och en burk ”dog repellant”, ett medel som motverkar revirmarkering från hundar.
Hur DeAngelos liv har sett ut sedan dess vet man väldigt lite om. Han bodde i förorten Citrus Heights med sin dotter och sin dotterdotter. Exfrun Sharon Huddle är skilsmässoadvokat och har hållit låg profil sedan gripandet av Joseph DeAngelo. De har tre döttrar tillsammans och separerade 1991 men är enligt polisen fortfarande gifta på papperet. I ett uttalande efter gripandet förklarade hon att hennes tankar och böner går till offren och deras anhöriga. DeAngelo gick i pension 2017 efter att ha jobbat i 27 år som lastbilsmekaniker för livsmedelsbutikskedjan Save Mart. Grannar har berättat att han byggde fjärrstyrda modellflygplan och tillbringade mycket tid med att arbeta på sitt hus och med sin gräsmatta.
Ett trettonde mord tillfördes målet mot DeAngelo i augusti 2018 efter att bevismaterial kopplat honom till ett mord i Visalia 1975, numera ansett som det första mordet Golden State Killer utförde. Utredarna använde DNA från ett spermaprov insamlat vid mordplatsen i Ventura County 1980, då Lyman och Charlene Smith mördades. DNA:t från brottsplatsen knöt ihop dem med en släkting till DeAngelo och i slutändan till den misstänkte själv. Brottsplats-DNA:t fördes in i databaser som annars används för att hitta släktingar, släktband och släkthistorisk information. Då en avlägsen släkting kunde matchas med DNA:t från mordplatsen kunde polisen närma sig DeAngelo grundat på hans ålder, yrke och fysiska närhet till många av de brott som Golden State Killer tros vara skyldig till.
-
-
Militär bakgrund
Trots att mördaren beskrevs av FBI som en person med trolig militär bakgrund kopplades inte polisen och den före detta Vietnam- veteranen Joseph James DeAngelo, ihop med brotten under 70- och 80-talet.
Erland Ringborg är ordförande för Sveriges Släktforskarförbund. Han menar att det är viktigt att skilja på två saker: offentliga och kommersiella databaser, där de sistnämnda är sekretessbelagda.
– Dels handlar det om kommersiella databaser för oss som har topsat oss och lagt våra data i. Där är det naturligtvis, tycker jag, omöjligt att koppla in polisen. Hela debatten började med att man i USA – och nu även här – vill använda öppna databaser där vi själva har vidarebefordrat och lagt in våra data för att jämföra med andras. Då kommer det i ett annat läge. Det är en frivillig insats från den enskilde. Det står klart och tydligt i anvisningarna för exempelvis Gedmatch. Läs det finstilta – har du gjort det accepterar du att det kan användas för andra syften också, förklarar Erland Ringborg och fortsätter:
– Om vi på ett oskyldigt sätt kan medverka till brottsbekämpning i modern tid, ska vi då inte ställa upp? Det är min grundinställning. En orosfaktor som vissa har tagit upp är att när polisen väl ska hitta matchningar så kan de lätt komma in på personer som så att säga finns i närheten av den brottslige (släktskapsmässigt, reds anm.) men är helt oskyldiga. Det är naturligtvis ett problem. Men min principiella inställning är att det vore väldigt konstigt om man inte skulle kunna använda den sortens data när den levererats frivilligt, säger Erland Ringborg.
Erland Ringborg menar att det är en angelägenhet för den enskilde, men att det finns en fara om företag börjar släppa sina grunddata till polisutredningar. Det skulle kunna leda till att man inte känner att man behärskar och förfogar över sitt eget DNA, säger han. Men enligt honom finns den risken i alla fall inte i Sverige.
– Kan polisen lägga in den brottsmisstänkte brottslingens DNA i det jämförande registret, då kan man säga att polisen agerar på samma sätt som den enskilde individen som frivilligt lägger in detta i den jämförande databasen. Det tycker jag är rätt rimligt. Det etiska dilemmat uppstår sedan, i polisens undersökningar. Men det är så att säga mer en fråga om polisens hänsynsfullhet och möjlighet att närma sig enskilda individer utan att det blir integritetskränkande ̋, resonerar Erland Ringborg.
En anhörig håller upp bilden på Cheri Domingo och pojkvännen Gregory Sanchez som tros ha mördats av Golden State Killer 1981. Minst tretton mord tillskrivs Joseph James DeAngelo för tillfället.
Den rutinerade kriminologen Jerzy Sarnecki får frågan hur han ser på att jämföra DNA från brottsplatser med genetisk information i databaser för släktforskning.
– Det här är självklart ett av de etiska dilemman som den moderna tekniken ställer oss inför. Det har skett fantastiska revolutioner på många områden och då uppstår det möjligheter att göra saker som ingen ens har tänkt på. Här har du ett sådant fall, säger Jerzy Sarnecki.
Sarnecki ser en konflikt där frågan om människors integritet krockar med samhällets legitima krav på att upptäcka och lagföra personer som har begått grova brott.
– Vi har ett PKU-register för alla barn som är födda i Sverige från 1975 och framåt (blodprov som tas på alla nyfödda, reds anm.). I samband med Anna Lindh-fallet hade man DNA på förövaren. Då insåg man att det gick att jämföra med det registret. Det bidrog faktiskt till att Mijailo Mijailovic så småningom blev dömd. Att polisen fick tillgång till registret förbjöds efteråt. Man anade de etiska konsekvenserna och att folk i framtiden kommer att vägra lämna prover till registret, säger Jerzy Sarnecki.
Han menar att det trots allt skulle kunna vara motiverat att ge polisen tillgång till PKU-registret vid utredningar av riktigt grova brott.
– Men om man skulle börja vandra nedför brottsskalan, och tillåta den typen av sökningar också för mindre grova brott, inbrott eller liknande, så tror jag att det skulle uppfattas som en alltför tung inskränkning av integriteten. Även detta, att få tillgång till släktforskarregister, kommer nog att regleras på ett eller annat sätt, tror Jerzy Sarnecki.
Känslan Sarnecki har är att de flesta inom polisen och rättsväsendet tycker att dörren har öppnats för spännande möjligheter i jakten på de grövsta brottslingarna.
– Sedan ska man komma ihåg en viktig sak. Till skillnad från PKU-registret, som omfattar i princip alla födda i Sverige, så är släktforskningsregistren betydligt mindre, även om du behöver en mindre kraftig matchning. I synnerhet gäller det i Sverige där DNA- och släktforskningen är betydligt mindre utvecklad än i USA. Än så länge är det en ganska marginell företeelse och det kommer inte att bli så många fall som går att lösa på det sättet. Det är ju också frivilligt, säger Jerzy Sarnecki.
Han tystnar en stund och lägger sedan till att när det gäller mord är uppklarningsprocenten mycket hög, med undantag för förortsskjutningarna. Men i just de fallen är det ytterst sällsynt att man får något DNA, för mördaren är i princip aldrig i direkt fysisk kontakt med offren. Sarnecki konstaterar att det här är som ett tillägg till ett system som redan nu fungerar.
– Golden State Killer-fallet är en fantastisk historia, jag blev som alla andra tagen av fallet och glad över att han åkte fast. När jag läste om det tänkte jag att det kändes som science fiction, men samtidigt fullkomligt logiskt. Jag förstår kriminalkommissarien Bo Lundqvist som bannar sig själv för att han inte tänkt så långt. Den sortens tankar fick jag också. Vad fan, det är ju uppenbart. Det är lite tråkigt att man inte är tillräckligt uppfinningsrik för att komma på det här, säger Jerzy Sarnecki och fortsätter:
– Så länge det används i mordutredningar tycker jag att det är ganska oproblematiskt. Men det här är ändå någon form av gränsfall, det går inte att använda det register som omfattar de flesta i det här landet, PKU-registret. Skulle man öppna det registret skulle man så klart klara upp betydligt fler fall. Men det är svårt att förutspå de långsiktiga konsekvenser som blir följden av den typen av förändringar, menar Jerzy Sarnecki.
Sedan den 10 april fortsätter rättegången mot Joseph DeAngelo. Han står anklagad för tretton mord och tretton våldtäkter som begicks under 1970- och 80-talet i sex olika counties runt om i Kalifornien. De många våldtäkter han misstänks ha utfört i slutet av 1970-talet kommer han inte att åtalas för på grund av att preskriptionstiden har löpt ut. Samtidigt förklarade polisen också att ytterligare brott i orten Visalia 1974 och 1975 nu knyts till samma gärningsman. Joseph DeAngelo har en offentlig försvarare, Diane Howard, i ett rättsfall som är ett av de största i Kaliforniens historia: Fallet kan komma att hålla på i upp till tio år och beräknas kosta skattebetalarna tjugo miljoner dollar. Åklagaren i Sacramento har ännu inte bestämt om hon ska plädera för dödsstraff.
Martin Röshammar är en frilansjournalist och författare bosatt i Stockholm.