70-talet, årtiondet då pojkar blev män. Få saker har peakat världsordningens richterskala som stunden då Sylvester Stallone presenterade sina brutala enarmsarmhävningar för gapande biopublik. Och trots att närmare 50 år flutit under broarna utgör fortfarande försvinnande få, om ens några, kroppsviktövningar tydligare ”jag vet vad jag gör-status”.
”I sann public service-anda serveras härmed allt du behöver veta för att förstå och bemästra en av träningshistoriens mest iögonfallande övningar”
Vad har jag missat?
Om du, rent hypotetiskt, sovit under en sten eller lider av sviterna från misslyckad lobotomering – tillåt mig backa bandet.
1976 hållkäftenreppade Sylvester Stollone sina karaktäristiska enarmsarmhävningar mot boxningsringens canvas. Allt för att förkroppsliga parollen no pain – no gain, en gång för alla.
Så, i sann public service-anda serveras härmed allt du behöver veta för att förstå och bemästra en av träningshistoriens mest iögonfallande övningar.
Enarmsarmhävningar innebär att den klassiska övningen utförs med endast en hand mot underlaget. En plot twist som ställer skyhöga krav på utövarens press- och bålstyrka, samtidigt som balans och kroppskontroll måste samlira för utebliven faceplant.
Under utförandet placeras den pressande handen centralt under kroppen, samtidigt som fötterna breddas för att agera roder åt rörelsens styrfart.
Slutligen sänks kroppen så djupt att nästippen tillåts hovra strax ovan marken, innan den arbetande sidan pressar överkroppen tillbaka till startpositionen.
Fortfarande trixigt? Misströsta inte. Nedanstående metod kommer styrkeknuffa dig rätt.
”Negativa reps”
När du börjar närma dig halvdana utföranden kan negativa repetitioner utgöra livlinan du söker. Här placeras kroppen i samma startposition, men med den stärkande skillnaden att övningen bromsas hela vägen till kroppen ligger platt mot marken.
”Klättra” därefter upp rörelsen efter bästa förmåga för att på nytt, utan vila, inleda nästa långsamma repetition.
Vips så har de inkopplade musklerna och nervbanorna blivit såväl starkare som mer erfarna, något som levlar tekniken från ”En ding ding värld-omöjlig” till fullt görbar.
Varför?
Herregud. Hur långt är ett snöre? Om du var en krita, vilken färg skulle du välja? Om ingen hör trädet falla i skogen, låter det ändå? Ja, sopiga frågor finns det sannerligen gott om.
Men absolut, om någon – mot all rimlig logik – inte ser alla självklara skäl till att bemästra dessa odödliga Rockyarmhävningar, varsågod. Välj ett nedanstående alternativ och tacka mig senare.
”Men tre överraskningar i en, det går väl faktiskt inte?” Oj, oj, oj, håll min öl.
Asymmetrisk styrka
Genom att separera musklerna och belasta dem ensidigt kommer kroppens starkare- och svagare länkar exponeras i betydligt högre utsträckning. Något som i praktiken innebär att utövaren kommer stabilisera och stärka musklerna som annars lätt hamnar på efterkälke.
Kroppskontroll 2.0
Att jämföra Rockyarmhävningarna med Kinderägg är inte så motsägelsefullt som en kan tro. ”Men tre överraskningar i en, det går väl faktiskt inte?” Oj, oj, oj, håll min öl.
Spänning: Sanslös styrkeutveckling för livets alla äventyr
Leksak: Knivskarp koordination för hållbara rörelsemönster och lekande livslust
Choklad (filosofisk tolkning): Boostade balansskills för sund, stadig och säker framtid. Varför? Enkelt, för att ”life is like a box of chocolate”.
Explosiv explosivitet
Övningar som tarvar snabb kraftrekrytering utrustar musklerna med explosiva byggstenar, en aspekt som gör Rockyarmhävningarna till ett vinnande val.
Tack vare övningens krävande utmaningsnivå, kraftkrav och explosivitetsbehov tvingas helt sonika kroppens samtliga system till utveckling. En morot som sällan gör någon besviken.
Ohärmbar wow-faktor
Self explanatory, gå vidare…
Maxad bålkapacitet
Likt tidigare nämnt ställer övningens kroppspositionering skyhöga krav på såväl musklerna som nervsystemet. För att lyckas upprätthålla balans och stabilitet måste kroppens mittpunkt, bålmuskulaturen, alltså inte bara involveras – utan evolveras.
