Så lyckades Zlatan Ibrahimovic erövra England – till slut

Missförstådd, hånad och utdömd – men till slut föll även den sista bastionen. Brittiske stjärnjournalisten Martin Lipton skriver exklusivt för Café om Zlatan Ibrahimovics osannolika korståg genom England.

Martin Lipton | Illustrationer Graham Samuels  |  Publicerad 2017-05-08 13:27  |  Lästid: 6 minuter
Länge ekade Johan Cruyffs krassa omdöme över de brittiska öarna: ”Bra teknik för att vara en dålig spelare, dålig teknik för att vara en bra spelare.” Fyra mål på Friends Arena – och en succésäsong i Manchester United – förändrade allt.

Det tog 16 år för Zlatan Ibrahimovic att bli stjärna över en natt. Malmös största fotbollsexport har kanske varit firad över Europa och resten av världen under nästan ett decennium, men på öarna mellan Engelska kanalen, Nordsjön och Atlanten var han bara, alldeles för länge och felaktigt, ”den överskattade Ibrahimovic”.

Varför? För att engelsk fotboll lider av samma karaktärsbrister som Zlatan ofta anklagats för: arrogans, hybris, självförhärligande och en total och absolut avsaknad av ödmjukhet.

Premier League är världens rikaste liga. Det råder det inga tvivel om. Men med rikedomen kommer en falsk inbilskhet hos alldeles för många om att det dessutom är den bästa ligan i världen. Här-ifrån kommer inställningen som ledde till att Zlatans talanger så länge var förbisedda: att om du inte kan göra det i England, eller åtminstone mot engelska lag, kan du inte vara hälften så mycket spelare som du anses vara.

Brittisk fotboll har samma brister som Zlatan anklagats för: arrogans, hybris, självförhärligande – och en total avsaknad av ödmjukhet

En löjlig tanke, absolut. Men oavsett vilket är det så den engelska fotbollsvärlden väljer att se det, även om det innebär att man ignorerar sådant som borde vara uppenbart.

Med Zlatan var det dock nästan så att man i England var envist blind inför det som var uppenbart i resten av Europa. Avsiktligt och målmedvetet ignorerade man det som stirrade dem rakt i ansiktet. Och det enbart för att han, helt ärligt, hade spelat dåligt mot engelska lag, oavsett hans bedrifter i Europas ledande klubbar.

Ja, Ibrahimovic gjorde det enda målet i en vänskapslandskamp i Göteborg 2004, ett skott som jag beskrev i mitt matchreportage i Daily Mirror som ”ett måltjuvsavslut”. Men fokus i bevakningen av den matchen var spelarna som hade chansen att slå sig in i Sven-Göran Erikssons trupp till EM 2004, framför allt Celtics Alan Thompson och Spurs anfallare Jermain Defoe. Slutresultatet och vinnaren var irrelevant.

Zlatan blev större och större på den europeiska kontinenten, men i England handlade det mest om att han inte gjorde bra ifrån sig mot de bästa i Premier League.

2003 gjorde Zlatan sin första match mot en engelsk klubb när Ajax spelade 1–1 mot Arsenal. Jon Brodkin skrev i The Guardian att ”Ibrahimovic, svensken, emellanåt drog blickar till sig för sitt fina spelsinne”. De följande sju åren spelade Zlatan tio matcher mot engelska klubbar, för Ajax, Juventus och Inter, utan att göra mål.

Som Jamie Carragher, tidigare försvarare i Liverpool och engelska landslaget, numera tv-expert, minns:

– Jag spelade mot honom ett par ytterligare gånger i Champions League, när han var i Juventus 2005 och Inter 2008. Man kunde se hans ego och hans fotbollsarrogans skina igenom. Jag hade hört folk prata om honom som en av de bästa i världen, men jag tyckte inte att han var så bra som han trodde att han var. Om jag ska vara ärlig var jag besviken och skeptisk till hans rykte. Förutom att han träffade stolpen för Juventus på Anfield 2005 har Zlatan inte gjort någonting för att skada Liverpool. Det var definitivt inte en av de tuffaste erfarenheterna jag hade i Champions League, han var inte särskilt rörlig.
VM-sommaren i Tyskland 2006, när Zlatan inte ens fick spela mot England i den sista gruppspelsmatchen – efter att ha varit en del av laget som spelade 0–0 mot Trinidad och Tobago – befästes bara den här åsikten ännu mer.

Vi försökte motstå så länge som möjligt, men vi älskar honom nu

Martin O’Neill, som då styrde Aston Villa, betecknade Ibrahimovic som ”den mest överskattade spelaren på planeten” under turneringen. Och få rusade till Zlatans försvar.

Men det fanns några. Eriksson, som kände till sin landsmans kvaliteter, pratade länge om hans talang. Fabio Capello talade också väl om honom. Men de engelska kritikerna gömde sig bakom det Ajaxlegenden Johan Cruyff sa tidigt under Zlatans karriär i Amsterdamklubben: ”Han har bra teknik för att vara en dålig spelare, dålig teknik för att vara en bra spelare.”

Det hjälpte förmodligen inte att föraktet var ömsesidigt. Zlatan sa: ”Om jag hade spelat i en engelsk liga hade jag krossat den, som jag har gjort överallt annars.” Det här är samma spelare som 2000 fick ett erbjudande från Arsène Wenger om att provspela i Arsenal, men tackade nej med orden: ”Zlatan gör inga auditions.”

Sådana ord måste backas upp med handling. Medan Zlatan samlade på sig poäng-lösa matcher mot brittiska lag ökade kritiken i England, trots hans framgångar i Italien. 2008 kammade han återigen noll, mot Manchester United, och jag skrev: ”Han är inte så populär här eftersom han inte har gjort så bra ifrån sig i stora matcher. Det är kanske hårt att säga så. Jag tyckte att han var bra mot Manchester United, men han anses inte vara bra nog. Jag tror att en flytt till Spanien skulle göra honom gott, att komma till en klubb som Barcelona som har chans att vinna i Europa. Och vem vet, om han gör bra ifrån sig där kanske vi får se honom i England om några år, men bara då.” Profetiskt?

Till och med när Ibrahimovic bröt sitt förluststråk och gjorde två mål inom tio minuter när Barcelona spelade 2–2 mot Arsenal fördömdes han fortfarande av The Guardian för det ”utsvävande slutet” av första halvlek. I The Mirror skrev jag att han ”äntligen hade återupprättat sitt rykte som en av fotbollens stora med två superba mål”.

Trots det sammanföll hans enda år i Barcelona med säsongen då de inte vann Cham-pions League, och det ökade på snacket. Pendeln började inte svänga förrän 2011, då han i Milans rödsvarta matchdräkt lekte med Arsenal på San Siro. Oliver Kay skrev i The Times: ”Ibrahimovic, så ofta bortplockad ur matcher av starka motståndare, frossade i möjligheten att styra spelet. Han njöt av sig själv i rollen som lekplatsmobbare.”

Trots det så skiftade inte opinionen helt, vilket drog in mig i kontroversen, och gav mig en bisarr status som Zlatans största engelska kritiker. Det var lite konstigt eftersom jag vid ett flertal tillfällen hade berättat för Expressens läsare att jag var en av ganska få engelska journalister som faktiskt värderade honom.
Och i juni 2011 blev jag tillfrågad vad den engelska synen på Ibrahimovic var. Inte min personliga åsikt, utan den allmänna åsikten. Vilken jag gav:

– Vad England anbelangar är han ingenting. Ingen i England tror att han kan spela. De har hört talas om honom. De vet att han spelar för stora lag. Men han har aldrig presterat mot engelska lag, han har alltid varit en besvikelse.

Zlatan gav mig äran för att ha inspirerat honom att överbevisa den brittiska pressen med sitt hat-trick mot Finland. Jag tog med glädje på mig assisten.

Rubrikerna i Sverige påverkade ingenting i Storbritannien. Fem månader senare vann England en vänskapsmatch mot Sverige med 1–0. Matchrapporten på BBC:s webbsida sa att Zlatan ”ännu en gång misslyckades med att leva upp till sitt rykte då han byttes ut efter en nära nog osynlig insats i första halvlek”.

Men saker och ting förändrades långsamt. José Mourinho hyllade ständigt svensken, och det hjälpte till. Även efter sin tid i Chelsea var Mourinho fortfarande ”The special one”, och hans ord behandlades ofta som huggna i sten. Om han sa att Zlatan var av toppkvalitet så var det så, och anfallaren beskrevs som det största hotet mot England när de två länderna möttes i Kiev i EM 2012. Ibrahimovic förblev mållös. England vann med 3–2.
När de två lagen möttes nästa gång, på Friends Arena i november samma år, var det helt annorlunda. Zlatan gjorde inte ett mål. Eller två. Eller tre. Utan fyra. Fyra. Inklusive ett akrobatnummer som trotsade alla naturlagar. Totalt hisnande.

Ja, det var en vänskapsmatch. Och ja, England ledde med 2–1 innan Roy Hodgson bytte in försvararna Carl Jenkinson och Ryan Shawcross. Men det var fortfarande sensationellt, ett av tidernas bästa mål. Till och med den engelska pressen hoppade upp från sina platser av ren upphetsning. Sådana mål får man se med sina egna ögon en gång i livet, om man har tur. Tvivlarna var om-vända. Till slut.

Den engelske lagkaptenen, Steven Gerrard, vars hundrade match överskuggades av Zlatans uppvisning, beskrev det fjärde målet som ”det bästa mål jag har sett live” och tillade:

– Bara vissa spelare kan göra det. Och han är en speciell spelare. Det var en av de bästa individuella insatserna jag har sett. Alla gillar honom inte, men det gör jag.

Plötsligt var allt förändrat. Plötsligt kunde människor se det som varit framför deras ögon hela tiden. Och nu, snarare än ”varför har inte Zlatan kommit till England?”, blev det: ”Vi vill verkligen se Zlatan i England!”

Hans insats mot engelska lag förblev varierad. Han gjorde mål för Paris Saint-Germain i tre raka matcher mot Chelsea, men det innebar fortfarande ett totalt facit på bara 6 mål på 22 matcher mot engelska klubbar. Nu fick han dock lite utrymme och spelrum, det tidigare föraktet ersattes av beklaganden över att Premier League inte fått möjlighet att uppleva hans talanger.

Och när det blev klart att Zlatan skulle lämna PSG för Manchester United förra sommaren blev alla glada. Mourinho bekräftade hans ankomst och sa:

– Zlatan behöver ingen introduktion. Statistiken talar för sig själv. Ibra är en av världens bästa anfallare.

Ingen i England tjafsade emot. I stället var det många, inklusive Liverpools tidigare lagkapten Graeme Souness, inte direkt betraktad som en romantiker, som antog att den transfern skulle förändra hela säsongens dynamik.

– Om Ibrahimovic kan tända på alla cylindrar – och jag tror att han har ett bra år kvar i sig – kommer han att inspirera alla runtomkring. Jag uppskattar hans arrogans eftersom han kan backa upp den. Jag tror att han kan vara den som gör skillnad.

Och i början av april hade bara Romelu Lukaku, Harry Kane, Alexis Sanchez och Diego Costa gjort fler mål än den svenske veteranen. Zlatan har varit en journalistdröm också, med sin förmåga att skapa kontroverser och rubriker.

Vi kanske försökte motstå så länge som möjligt, men vi älskar honom nu. Och mer och mer önskar vi att han hade valt att spela i England under sina bästa år, i stället för när hans karriär går mot sitt slut. Men, som de säger, de bästa sakerna är värda att vänta på.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 09:08