Dokument: Drömmen om evigt liv – så ska mänskligheten stoppa åldrandet

Man som går mot ljuset i tunneln.

Samtidigt som klimatforskningen varslar om mänsklighetens undergång pumpar Silicon Valley in miljarder för att stoppa åldrandet. Döden är det nya trendområdet för techindustrin. Café har undersökt drömmen om ett evigt liv.

Sara Martinsson | Foto: Getty Images  |  Publicerad 2019-11-26 13:15  |  Lästid: 14 minuter

För tre år sedan blev en vadslagning mellan två amerikanska forskare en världsnyhet. Rivaliteten mellan de båda männen, grånade farbröder vars timida uppsyn i labbrockar och skjortor knäppta upp till hakan knappast för tankarna till ultramaskulint muskelspännande, hade uppstått vid millennieskiftet. Allt började när Steve Austad, biolog som forskar på åldrande, gjorde detta då kontroversiella uttalande i tidskriften Scientific American:

”Den första människan som kommer att leva till 150 år är redan född.”

Jay Olshansky, även han åldersforskare, höll inte med. De båda kom överens om att sätta pengar på frågan.

Tiden gick utan att några större vågor rördes upp kring de två farbrödernas dispyt. Men 2016 dök så en ny forskningsrapport upp i tidskriften Nature. Den hävdade att människokroppen inte kan bli äldre än 150 år. Olshansky skrev en kommentar, där han argumenterade för att vi alla bär ett genetiskt program inom oss som gör att det är omöjligt att förlänga vår livslängd mer än vad vetenskapen redan lyckats med. Återigen var handsken kastad. Austad bemötte påståendet. Förklarade att han i och med framstegen som medicinen och vetenskapen gjort sedan det första vadet är mer övertygad än någonsin om att den första människan som kommer att leva längre än 150 år föddes redan före 2001. Austad och Olshansky kom överens om att fördubbla insatsen. Placerad i en fond med god avkastning kommer efterlevande till den av dem som vinner att kunna kvittera ut över 200 miljoner dollar år 2150.

Nedkylningsapparatur.
Det första spåret av teorin om kryonik kom i professor Robert Ettingers bok The Prospect of Immortality 1962. Bara fem år senare frös psykologiprofessor James Bedford ned sin kropp. 

I dag är vadet mellan Austad och Olshansky inte precis en första­sidesnyhet. Men det illustrerar träffsäkert dragkampen mellan två parallella spår i vetenskapens syn på livet och döden. I ena ringhörnan pessimisten, som ser livet som förutbestämt ändligt. I den andra optimisten, som är säker på att människan är så fantastisk att den självklart kan lura även döden. Och medan pengarna stadigt växer i de åldrade forskarnas pott blir frågan om mänsklighetens potential att åstadkomma evigt liv bara hetare. De senaste åren har nämligen även techindustrin klivit in på det som tidigare bara varit vetenskapens område. Nya satsningar kommer på löpande band från Silicon Valleys rikaste visionärer med syftet att, om inte lösa problemet döden – så åtminstone ta reda på hur gamla vi kan bli. Människan är ju konstruerad på det sättet. Vi vill veta mer, förstå mer, kunna förklara mer, lösa gåtor, bli större. Och ingen fråga i världshistorien har gäckat oss så som den om döden. Hur länge kan vi egentligen leva? Måste vi verkligen dö?

– En av de allra mest grundläggande mänskliga instinkterna är ju att leva och att främja sitt liv. Till och med i Gilgamesh-eposet, som anses vara den allra tidigaste bevarade skriften, finns temat om strävan efter odödlighet, säger Karim Jebari, filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.

Nära nog allt på jorden har förändrats sedan myten om Gilgamesh som söker evigt liv nedtecknades i Mesopotamien 2 000 år före Kristus. Men i konsten, litteraturen, musiken, filmen – överallt är visionen om att kunna lura döden konstant. Det är ingen slump att världens mest kända litterära och historiska gestalt är en individ som påstås ha dött men kommit tillbaka. När kristna bedyrar sin tro till Jesus, Gud Fader och helig ande i trosbekännelsen uttalar de också övertygelsen om ”de dödas uppståndelse och ett evigt liv”. I Koranen står att läsa att livet är en prövning och förberedelse inför al-Ākhirah, det eviga livet. Vi ber, vi hoppas, vi önskar innerligt att där ska finnas något mer. Att döden inte ska vara oundviklig.

– Jag tycker inte att det är konstigt alls att vi har varit så väldigt upptagna av detta, säger Karim Jebari.

– Det är en så oerhört ren fråga: ´Måste vi dö?´ Samtidigt är den väldigt svår att undersöka empiriskt. Vi har inga människor vi kan testa det här på. Det enda vi kan är att spekulera och använda oss av proxys av olika slag.

Nej, ingen vet vad som skulle hända om vi slutade dö. Men vetenskapen utforskar hela tiden nya områden för att om inte helt lösa problemet döden, så åtminstone utmana den. Addera finansiering från fritänkande rikingar med några miljoner över att spendera i ett, åtminstone på pappret, banbrytande projekt, och idéerna som kommer fram kan bli riktigt spektakulära:

– Det finns redan företag som arbetar med att frysa in människor som är döende, säger Anna Davour. 

Hon är en vetenskapsjournalist som i sitt arbete med jämna mellanrum stöter på mer eller mindre nya och vilda teorier kring hur människan skulle kunna uppnå evigt liv. En av de mest uppmärksammade sådana på senare år är kryonik: förhoppningen om att man ska kunna frysa ner en människa för att sedan tina upp den i framtiden när sjukdomar som är obotliga i dag bara kräver ett rutinbesök på vårdcentralen.

– De mest avancerade företagen som sysslar med kryonik byter ut olika vätskor i kroppen innan nedfrysningen sker, för att på så vis bevara organismen bättre, berättar Anna Davour.

– Problemet är bara att nedfrysning är hyfsat omilt. Det kommer att krävas ganska mycket reparation av kroppen om det ska vara möjligt att tina upp den.

Sam Ghazis ”Teonauterna” släpptes i somras och har jämförts med Harry Martinssons rymd­epos ”Aniara”. 

Trots de bristfälliga bevisen för att kryonik fungerar finns ett flertal kliniker som erbjuder denna teknik. En av de mest uppmärksammade är amerikanska Alcor, där över tusen personer redan bokat in nedfrysning vid dödsögonblicket. En av dem är svenske framtidsforskaren Anders Sandberg, som fick stor uppmärksamhet när han avslöjade att han planerar att låta frysa in sin hjärna:

”Man kan diskutera om personlig identitet ens finns i så hög utsträckning, och då är frågan varför man skulle vilja bevara en sådan in i framtiden med hjälp av kryonik. Mitt argument är att det är ­gans­ka trevligt att vara Anders och att det därför är positivt med Anders­lika strukturer i framtiden”, sa han till tidningen Fokus 2016.

Att frysa ner sig själv är dyrt, priserna hos de olika kryonikföretagen är en av orsakerna till att de ofta möter massiv kritik. Startavgiften för en helkroppsnedfrysning hos Alcor ligger på 200 000 dollar.

– Jag skulle aldrig lägga mina pengar på det, säger Anna Falk, docent i neurovetenskap vid Karolinska institutet.

Där forskar hon och hennes team på hudceller, som de backar till inducerade pluripotenta stamceller, så kallade iPS-celler. Dessa kan sedan utvecklas till alla sorters celler. De kan även frysas ner och tinas upp. Men det är något helt annat att frysa ner en hel organism än en cell, förklarar Anna:

– Jag vet förstås inte vad man kan göra om 100 år. Men just nu kan vi inte göra någonting alls med vävnad som varit fryst. Det fungerar helt enkelt inte. Om jag hade hur mycket pengar som helst och skulle satsa på någonting åt det hållet skulle det möjligen vara att bygga upp en bank av mina egna omprogrammerade celler. Dem kanske man skulle kunna ha till att göra reservdelar till sig själv av i framtiden. Men lägga hjärnan på is i flytande kväve, aldrig i livet!

Vetenskapsjournalisten Anna Davour menar också att man bör vara kritisk till kryonikens potential, men att där trots allt finns vissa aspekter av idéerna som kan vara vetenskapligt intressanta:

– Det finns ganska spännande saker som man gör inom medicinen med människor som blivit nedkylda. Till exempel fanns ett jättespektakulärt fall med en svensk kvinna i Norge som blivit neddragen under isen i en fors. Hon blev svårt nedkyld och slutade andas väldigt länge. Men henne klarade man av att rädda, och trots att hon fick hjärnskador lever hon ett relativt normalt liv i dag. Om man skulle kunna vässa den här grejen, hitta ett sätt att så att säga ´sätta kroppen på paus´, utan att det skadar hjärnan och andra processer för mycket, skulle det kunna vara väldigt intressant. Forskningen tittar till exempel mycket på hur björnar gör när de går i ide. Kanske kan vi lära oss något av dem som går att använda vid framtida rymdfärder eller liknande.

”Medvetandet är inte en datafil du kan kopiera och flytta över.”

Versionen av Anders Sandberg, som han själv ser framför sig skulle kunna återuppstå efter några hundra år i frysboxen, är i så fall digital, sa han själv i samma Fokus-intervju som citerades tidigare. Idén faller in i en tanketradition som funnits sedan mitten av 1950-talet men som fått allt mer uppmärksamhet på senare år: transhumanismen. Enkelt beskrivet är den en filosofi som förespråkar användning av teknik för att förbättra våra mentala och fysiska egenskaper. I framtiden kanske ”post-människa” är en bättre beskrivning på oss än ”människa”, argumenterar vissa transhumanister.

– Jag tycker att tanken på att man skulle kunna göra till exempel en digital kopia av en människa är kul, eftersom den påvisar att de här föreställningarna om att där finns något som kan kallas själ fortfarande finns i vår påstått upplysta tid, säger filosofen Karim Jebari.

– Det påminner mycket om den kristna idén om att själen är något som finns i kroppen, som kan flytta från kropp till kropp, till himmelen eller helvetet. Folk som absolut inte skulle erkänna att de tänker på en själ på det här sättet har ändå en idé om medvetandet och att det skulle gå att kopiera digitalt.

Jasmin är exakt den här typen av digital kopia av en människa. Hon är en av två astronauter ute på en sju år lång rymdfärd, men hon har dött. Ute i universums mörker sparar farkosten Oberon hennes medvetande. Hennes kompetens behövs vid målet för färden, den avlägsna himlakroppen Trögkryparen. För att uppdraget ska kunna utföras måste hon återskapas, återuppstå som en seende och kännande AI.

– Jasmin har känslor och impulser. Hon kan bli arg och rädd och ledsen, förklarar Sam Ghazi, mannen som skapat Jasmin.

Ja, för hon är så klart inte verklig. Jasmin lever vidare i romanen Teonauterna, utgiven tidigare i år. I den utforskar författaren och patologen Sam Ghazi vad som skulle kunna hända om mänskligheten lär sig att återskapa medvetande i digital form, så som transhumanisterna tänker sig. Jasmin görs i två kopior. En officiell för uppdragets slutförande, som begravs när den återvänder till jorden. Och en hemlig, som resepartnern Adam gör till sig själv. Den kommer han i det dolda att fortsätta leva tillsammans med tills han blir gammal.

– Jag tänker att Jasmin är en enklare form av existens, säger Sam Ghazi.

– Eftersom hon inte har någon kropp är hon lite plattare än en riktig människa. Hon kan inte uppleva alla de känslor som är kopplade till kroppsliga upplevelser.  Hon är en AI, men samtidigt blir hon ju påverkad av allt som sker runt omkring henne. Jag tror att hon känner instängdhet i den digitala skuggvärld som hon är placerad i. Samtidigt som hon förnimmer hat för Adam känner hon också ömhet för honom, som hon lever tillsammans med och som hon någonstans ändå har minnen av att hon tyckt väldigt mycket om.

I Teonauterna är Jasmin en fantasi. Men tanken om att ladda upp medvetandet till molnet finns i betydligt mer verkliga kontexter.

Futuristen och Google-chefen Ray Kurzweil har gjort sig känd för att kunna göra mycket precisa förutsägelser om vad som komma skall. En av hans visioner för framtiden är att vi kommer att kunna göra precis som Adam gjort med Jasmin: ladda ner vårt medvetande så att vi inte längre behöver kroppen. Den ryske techmiljonären Dimitrij Itskov har tagit på sig att realisera idén. Hans projekt 2045 Initiative arbetar med målet att fantasin ska vara verklighet om precis 26 år, 2045.

Ny teknologi kan få våra celler att åldras omvänt.
Ny teknologi kan få våra celler att åldras omvänt.

Vad skulle då hända om det var en praktisk möjlighet att på detta sätt återskapa människor digitalt? Visst, på ett plan skulle det ju innebära ett avskaffande av döden. Men å andra sidan: Vad är det egentligen för varelse som kommer att fortsätta leva?

– Jag tycker att hela det här resonemanget förlitar sig på filosofiska missförstånd, säger Karim Jebari.

– Medvetandet är inte något som finns isolerat i mitt huvud, utan är ett resultat av hur min hjärna fungerar i samspel med min kropp. Det är inte en datafil du kan kopiera och flytta över. Och dessutom så skulle en sådan datafil bara skapa en kopia av mitt medvetande. Även om man skulle kunna skapa en kopia av mig för att förstöra min kropp så skulle inte det innebära att jag flyttat mitt medvetande till den här kopian och lever vidare i den.

Hur fascinerande och tankestimulerande idén om digital teknik som vägen till evigt liv än må vara är det nog snarare hos andra delar av vetenskapen man bör söka om man letar efter lösningen på problemet döden. De riktigt spektakulära fynden som görs just nu sker djupt inne i våra celler. Även om vi än så länge inte kan göra männi­skan odödlig kan man faktiskt redan i dag programmera om mänskliga celler så att de föryngras, och därmed alltså i praktiken återföds.  Docenten i neurovetenskap Anna Falk gör exakt detta i sitt labb, där hon och hennes team bland annat odlar hjärnceller:

– Från en liten hudbiopsi på två gånger två millimeter kan vi programmera om en cell så att den går baklänges i utvecklingen, till en iPS-cell. Då blir iPS-cellen som det humana embryot när det är fem–sex dagar gammalt. Vi kan sedan styra iPS-cellen till att bli vilken sorts cell vi vill i den mänskliga kroppen.

Denna teknologi, Nobelprisbelönad 2012, innebär en utmaning av synen på åldrande som något linjärt. Om en hudcell från en 80 år gammal person kan programmeras om till ett ursprungsstadium, för att sedan återigen omvandlas till en hudcell, har man, de facto, föryngrat den i grunden.

– De första kliniska studierna på människor med den här teknologin utförs faktiskt just nu, berättar Anna Falk.

– Man provar bland annat att transplantera dopaminproducerande nervceller till en Parkinsons-patient, då man vet att det är just den typen av celler som dör när man lider av den sjukdomen. Då ersätter man gamla celler som dött eller försvunnit. Men man skulle ju kunna tänka sig att man i framtiden kan använda den här teknologin för att byta ut gamla celler redan innan de blivit trötta eller dött.

Där är medicinen inte riktigt än. Men lappa och laga kroppen kan man redan. Genom att utforma och bygga kedjor av molekyler kan man i dag till exempel reparera ben och vävnad på spektakulära sätt:

– Det vi arbetar med är egentligen kemi, säger polymerkemisten och professorn Jöns Hilborn vid Uppsala universitet.

Han förklarar hur hans team, bestående av forskare med en mängd olika kompetenser, jobbar med biomaterial som kan styra cellers och vävnaders funktioner. Genom att använda molekyler som finns naturligt i kroppen i till exempel proteiner, sockerarter eller fetter kan de bygga material som kan hjälpa till att läka skador eller sjukdomar. Bland annat har man utvecklat en gel med hyaluronsyra, som finns naturligt i kroppen, som kan få trasigt ben att växa ihop igen:

– Förr om någon varit med i en olycka och fått en svår skallskada så kunde man inte göra så mycket. Kanske satte man in en plåtbit. Nu kan man spruta in den här gelen som stimulerar bildande av nytt ben. Jag ser framför mig att man i framtiden på liknande sätt kommer att kunna göra brosk eller få tillbaka en förlorad muskel.

Entreprenören och riskkapitalisten Peter Thiel har bland annat grundat Paypal tillsammans med Elon Musk.
Entreprenören och riskkapitalisten Peter Thiel har bland annat grundat Paypal tillsammans med Elon Musk.

En av de stora utmaningarna för vetenskapen när det kommer till vår livslängd är alla nya problem som dyker upp i takt med att vi hela tiden blir äldre. Ämnesomsättnings- och hjärtkärlsjukdomar var till exempel inte någon stor dödsorsak på den tiden vi bara levde tills vi var ungefär 40 år:

– Gener som tidigare inte hade någon roll i varför vi blir sjuka kan därför orsaka sjukdomar i dag, förklarar Marcel den Hoed vid Beijer Institute and Department of Immunology, Genetics and Pathology vid Uppsala universitet.

Han och hans forskargrupp använder ett enormt DNA-register för att identifiera exakt vilka områden av den pyttelilla DNA-spiralen det är som styr vilka sjukdomar som utvecklas. De använder även zebrafiskar för detta ändamål, vars gener faktiskt har överraskande stora likheter med människans.

– Förhoppningen är att man på sikt ska kunna använda de här kunskaperna för att bromsa eller förebygga vissa sjukdomar, säger Marcel den Hoed.

– I en inte alltför avlägsen framtid kan vi antagligen tillfälligt eller permanent sakta ner gener vars aktivitet spelar roll i vanliga men komplexa sjukdomar. Många som har diabetes tar redan i dag statiner, som fungerar på ett liknande sätt i och med att de hämmar ett specifikt enzym. Problemet med dem är att där finns många biverkningar. Men om man kan gå in och sakta ner gener på det här sättet direkt i de organ eller celler som spelar roll för sjukdomen så skulle vi få mycket mer precisa läkemedel, med färre biverkningar.

Föryngring av celler, molekylkedjor som kan laga kroppen, målinriktad DNA-teknologi som identifierar galna gener innan de orsakar besvär. Vetenskapen befinner sig redan i dag på en nivå som man för bara några decennier sedan hade tyckt varit absolut otrolig. Men fortfarande handlar medicinforskningen mest om att förbättra kvaliteten på det liv vi har så länge vi lever. Att vi förr eller senare kommer att åldras och dö tycks vara självklart även för den mest banbrytande vetenskapen.

Är inte det märkligt? I Sverige är 90 procent av alla som dör över 65 år gamla. Att vara gammal verkar livsfarligt! Varför håller man på och försöker bota en massa sjukdomar? Vore inte det enklaste att fokusera på att bara ta bort åldrandet i sig?

– Det där har att göra med att man inte betraktar åldrande som en sjukdom, säger Sara Hägg, som forskar på biologiskt åldrande vid Karolinska institutet.

– Åldrande ser man istället som en samlad biologisk process, som i sin tur gör att vi får ökad risk för många sjukdomar. Det är så otroligt komplext att det inte skulle gå att bota med något magiskt piller som löser allt på en och samma gång. Det skulle vara om man hittar att åldrande styrs från någon central enhet, men så tror inte jag att det är.

Även om många forskare förhåller sig tveksamma till att åldrande går att bota finns där en hel del pengastarka individer därute som är beredda att själva försöka finna lösningen på problemet. Ett helt nytt fält där nytänkande techföretag lanserar mer eller mindre vilda hypoteser på hur vi kan använda ny teknologi för att föryngra våra kroppar och lura döden har vuxit fram.

– En del grejer som det snackas om är ju mer skrock än verklighet, säger vetenskapsjournalisten Anna Davour om området som just nu matas fullt av hoppfulla investerares miljoner.

– Som till exempel det här att rika människor köper blod för blodtransfusioner. Idén kom från studieresultat som visat att möss föryngrats genom att äldre djur fick blod från yngre. Men det finns absolut ingenting som tyder på att detsamma skulle kunna fungera på människor.

Trots bristen på faktisk evidens har ändå den här typen av behandlingar utförts i USA. Miljardären och Silicon Valley-legendaren Peter Thiel är bara en av många som gått in med stora summor i ett start up-företag som arbetar med den här tekniken: Ambrosia. För 8 000 dollar har personer över 30 år kunnat köpa en liter blod från yngre förmågor, med påstådda positiva hälsoeffekter som följd. Techmedieplattformen Inc. Magazine rapporterade redan 2016 om att rykten gick i Silicon Valley om att folk med pengar börjat låta sig injiceras med blod för att föryngras. Ambrosia såg ut att ha en lysande framtid. Men så i början av 2019 gick läkemedelsmyndigheten FDA ut med en varning för verksamheten. ”Vi avråder starkt konsumenter från att genomgå denna terapi”, skrev myndigheten i sitt utlåtande. Ambrosia fick lägga ner.

Påse fylld med blod.
Vampyrliknande blodtransfusioner där ungt blod pumpas in i gamla kroppar har på sistone varit på tapeten hos Silicon Valleys åldrande miljardärer.

Ambrosia är inte det enda initiativet av den här sorten som den hälsobesatte Thiel skänkt stora summor till. Även Sens foundation, som arbetar med att förlänga livslängden, har fått 6 miljoner dollar ur hans förmögenhet. Google-medgrundaren Sergey Brin vill inte var sämre han, och investerade en och en halv miljard dollar i en forskningsfacilitet för studier av botemedel mot åldersrelaterade sjukdomar.

Techmiljardären Craig Venter startade 2013 företaget Human longevity, vars affärsidé var att genom DNA- och mikroorganismanalys och magnetröntgen hjälpa kunderna att förebygga sjukdomar och förlänga liv. Priset för diagnostiken ligger på upp emot 25 000 dollar. Efter ett enormt inflöde av investeringar klassades bolaget som enhörning (företag som värderas till minst en miljard dollar), men den senaste tiden har hajpen mattats av. Venter lämnade företaget 2018.

Åldrandeexperten Sara Hägg har inte mycket till övers för techmiljardärernas drömmar om evigt liv:

– Man hör ju ibland från den här typen av företag att åldrande inte är något naturligt och att man tänker på det som en reversibel process. Vissa är ju så progressiva att de redan nu säger att den första 200-åringen är född. Jag ska inte säga att det är absolut omöjligt. Men jag tror som sagt att åldrande är något alldeles för komplext för att det ska kunna botas med ett magiskt piller. Däremot är jag övertygad om att det vore en enorm vinst för hela mänskligheten om forskningen slutade tänka på sjukdomar som separata företeelser och i stället fokuserade på åldrandet som orsaken till att sjukdomarna uppstår. Kan vi förebygga och bota åldersrelaterade sjukdomar skulle vi kunna förlänga antalet friska år i livet, och som en bieffekt eventuellt också förlänga livet i sig. Men något sådant skulle kräva ett oerhört omfattande paradigmskifte. Hela läkemedelsindustrin är ju uppbyggd kring enskilda sjukdomar, inte kring åldrandet som process.

En stamcell kan skapa exakta kopior av sig själv men också utvecklas till specialiserade celler, som blodceller, hjärtmuskelceller eller nervceller.
En stamcell kan skapa exakta kopior av sig själv men också utvecklas till specialiserade celler, som blodceller, hjärtmuskelceller eller nervceller. 

Låt oss ändå leka med tanken att någon av Silicon Valley-visionärerna faktiskt lyckas med uppsåtet att bota åldrandet. Vad skulle något sådant innebära för vårt samhälle? Det är bland annat detta som filosofen Karim Jebari intresserar sig för i sin forskning. Han vill veta mer om vilka utmaningar och möjligheter som samhället ställs inför i och med den teknologiska utvecklingen. En framtid där livslängden i Sverige är avsevärt längre än dagens genomsnittliga 81 år finns redan inom räckhåll. Om ålder slutade ta livet av oss menar han att världen skulle bli en helt annan plats:

– Döden är väldigt demokratisk. Folk som är rika dör. Då blir deras pengar ofta fördelade på deras barn eller så ger man till stiftelser. Men om människor inte skulle dö av ålder skulle resurserna fortsätta vara koncentrerade till samma personer. Detsamma gäller för politisk makt. Vi har ju redan i dag en trend där vi stadigt blir äldre och friskare. För 100 år sedan hade inte en 85-åring kunnat behålla politisk makt, den hade varit alldeles för gammal och sjuk. I dag kan vi ha människor som Robert Mugabe som sitter kvar på sin position tills de blir väldigt gamla. I USA ser man mycket sällan senatorer bli av med sina platser i senaten. De avgår frivilligt eller så sitter de kvar tills de dör. Om de slutade dö av ålder skulle det bli en väldig koncentration av makt till en viss generation.

I ett tänkt scenario där vi ”botat” åldrandet men fortfarande har krig och naturkatastrofer framför allt i de fattigare delarna av världen skulle den nya odödligheten dessutom slå ojämlikt över jordklotet, menar Karim Jebari.

– Initialt skulle inte jättemycket hända. Men efter ett tag skulle befolkningspyramiden börja se annorlunda ut. På bara några decennier skulle den vara helt förändrad. Om vi skulle ’bota’ åldrandet så att det inte längre dödade oss skulle vi här i västvärlden få en enorm befolkningsökning, som antagligen skulle vara mycket dålig ur klimatperspektiv.

Enligt en amerikansk studie från 2009 ger ett barn som föds i USA upphov till 160 gånger mer utsläpp av växthusgaser än ett barn som föds i Bangladesh. Om vi i väst skulle fortsätta leva lika klimatintensivt som nu, medan människor i utvecklingsländerna skulle fortsätta dö av krig, svält, torka och sjukdomar skulle det vara absolut förödande för miljön. Sett ur det perspektivet skulle ett botat åldrande, ett evigt liv, kanske faktiskt i längden ändå ironiskt nog leda till mänsklighetens utplåning.

Att rika, välmående och framgångsrika västerlänningar fantiserar om att kunna lura döden är inte så konstigt. Att Silicon Valleys tätaste techsnubbar vill leva för evigt är lätt att förstå. Så som den svenske framtidsforskaren Anders Sandberg uttryckte det angående sin egen planerade infrysning:

– Det är ganska trevligt att vara Anders.

Men för den som inte är Anders, och för alla Anders som förmår att höja blicken, framstår kanske den amerikanske klimatfilosofen Roy Scranton som en mer rimlig vägledare i sökandet efter ett svar på frågan om livet och döden. I sin redan klassiska idébok Att lära sig dö i antropocen argumenterar han för att mänsklighetens bästa alternativ i dessa tider inte är att söka evigt liv, utan att tvärtom på djupet acceptera rådande omständigheter. Att stoppa klimatkatastrofen är redan för sent. Så i stället för att drömma om att leva för evigt i en värld som ändå är dömd att gå under gör vi alla bäst i att istället lära oss att dö. Först när vi har gjort det kan vi nämligen, i alla fall enligt Scranton, också på riktigt lära oss att leva.


Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2019-11-26 13:34