Det finns träningsredskap som förtjänar illimiterad respekt.
Skivstången – motorn bakom såväl OS-guld som världshistoriens starkaste kroppar.
Hantlarna – träningsvärldens tidlösa grundpelare bakom varje hållk*ftenseriös fysik.
Och sedan finns kettlebells. Du vet, de handtagsbeklädda – tillika kulörta – järnkloten som klamrat sig fast likt 1300-talets digerdöd. Trots att de, sedan länge tillbaka, borde Shurgardmagasinerats bland mellanstadieböcker, Tamagotchis och Lasse Åberg-glasen ingen ville ha i studentpresent.
Kloten har blivit en symbol för funktionell träning. Och visst, de må se semicoola ut på bild, men deras faktiska fördelar försvinner svingande snabbt i relation till dess befintliga alternativ. Lite som träningsvärldens motsvarighet till faxen – en gång stekhet, nu överspelad relik som mänskligheten helst glömmer.
Rysk superkraft – utan resultat
Kettlebells mytomspunna historia är lika bevandrad som Elsa Beskows samlade sagor. Med sitt ursprung inom ryska armén sägs kloten svingat övernaturlig styrka åt uniformerade Spetsnazgalninga, men det stannar inte där. Myten hävdar dessutom att varenda brottare, OG-medlem i superfemman och militanta frifräsare från öst klotjonglerat sig till Ivan Drago-kompatibla kroppar. Men, historien förskönar.
Visst, kettlebells användes. Men de utgjorde lika stora delar marknadsföring som träningsmetod. Ryssland exporterade en myt som västvärlden svalde med hull och hår. Något som resulterade i att gymbubblan hakade på trenden och började implementera kloten som en genväg för elitstyrka, funktionalitet och coola träningsselfies.
Swing and miss
Redskapets ”problem” kretsar inte kring dess estetik, tvärtom. Krackeleringen återfinns bland dess upphaussade funktionsrikedom. Ett exempel? Kettlebell swingar.
Övningen som torgförs likt en av de få explosiva helkroppsrörelserna som skapar He-Man:styrka på nolltid. Men, som i praktiken serverar en haltande kopia av den kraftutveckling vi uppnår vid klassiska marklyft. Så, varför nöja sig med en halvmesyr när full utdelning väntar runt hörnet?
Att majoriteten av övningarna ofta utförs med höga repetitionsantal och hastiga rörelser kan dessutom öka potentiella skaderisker för exempelvis ländrygg, handleder och axlar. Kanske inte för atleterna vi ser i diverse youtube-klipp, men för den stressade mellanchefen som slentrianscrollar Outlook samtidigt som klotet trotsar gravitationen…
Träningsvärldens hipstercafé
Kettlebells lockar många med sitt annorlundaskap. De representerar något alternativt, något som ser mer autentiskt ut än toppmoderna maskinparker och tungt lastade Eleikostänger. De är träningsvärldens hipstercafé, något som ser snyggt ut på Instagram – men i praktiken smakar dyrt, bittert och luktar vape.
Den funktionella tsunamin, med Crossfit i spetsen, gjorde redskapet trendigt. Influencers gjorde dem fotogeniska. Men utöver dess visuella kraft finns de facto ingenting som skivstänger, hantlar och diverse kroppsviktsövningar inte kan trumfa.
Kettlebells säljs alltså inte för dess spektakulära resultat, utan för känslan av unikt nytänkande. Problemet är bara att kroppens fysiologiska egenskaper skiter blankt i dessa unicorninslag. Den är designad att lyssna till belastning, progression och volym. Inte om vikterna är runda, fyrkantiga eller testkörda i forna Sovjet.
Stilfull stagnering
All träningsutveckling kretsar kring progression, oavsett om siktet är inkalibrerat mot guldmedalj eller glimrande spegelbild. Här lyder receptet succesivt ökad belastning, utökade antal set och nya infallsvinklar. En blueprint järnkloten har svårt att leva upp till.
Viktsprånget mellan två kettlebells återfinns vanligtvis med fyra kilos mellanrum, oftast i ett spektra mellan 8 till 32 kg (ja, lättare och tyngre finns – men duggar sällan lika tätt). Med skivstänger- och hantlar kan utövaren istället öka motståndet med så lite som ett kilo i taget, ibland mindre. En parameter som möjliggör mer pricksäker individanpassning och stadigvarande framfart. Allt medan kettlebells:en inte sällan upplevs som för lätta eller alldeles för tunga. Något som kan resultera i stagnation, frustration och ineffektivitet. Eller i värsta fall: total uppgivenhet.
Allsidighetens illusion
Så, summa summarum. Kettlebells marknadsförs som ett allt-i-ett-redskap. Explosivitet, uthållighet, styrka, kondition, världsherravälde – japp, allt går att uppnå med ett endaste järnklot. Men låter det inte lite för bra för att vara sant?
Vill du ha styrka? Välj skivstång och hantlar.
Vill du ha kondition? Spring, cykla, staka, ro.
Vill du ha rörlighet? Arbeta med kroppsegna rörelseövningar eller yoga.
Kettlebells försöker desperat efterlikna en Victorinoxkniv där endast fantasin sätter gränserna, allt på en och samma gång. Och visst, om du är på jakt efter något som kan öppna vinflaskor, kapa små grenar, innehåller värdelösa tänger och haltande filverktyg – kör.
Men om du, å andra sidan, är trött på stagnerande resultat från balansbollar, neonfärgade gummiband, TRX-historier, tv-shops ab blaster och förlegade järnklot är det hög tid att tänka om. Låt oss därför göra träningsbubblan en tjänst genom att lyft skivstången, greppa hantlarna och anamma solida basövningar.
Det må låta hårt, men det är dags att begrava järnkloten – en gång för alla.
Amen.
