De finns överallt, mitt ibland oss. Men samtidigt som deras blotta existens får oss vilja hubba bubba-tugga sönder närmsta cyanidkapsel, drömma om ytterligare en pandemi och ifrågasätta Darwin’s mest basala teorier kan vi inte slita blicken från deras återkommande dråpligheter. Jag pratar givetvis om träningstyperna vars personlighetsdrag bara en mor kan älska.
Discodåren
Du vet precis vem rubriken syftar till, gymmets egne Fabio Lanzonikopia. Här är ingen vikt för tung, Instapost för avklädd eller abonnerad plats vid gymmets vattenhål (läs: spegeln) för långvarig.
Flockens medlemmar avslöjas snabbt via deras unisona klädkod, ett stukat modehaveri som saknat förändring sedan Arnold knaprade ryska vitaminer på Gold’s gym 1969. Men vida långbyxor, urtvättat gasp-linne och hoodie med tydligt uppdragen luva är inte allt. Likt alla stora modehus förgylls även discodårens utstyrsel med en rad accessoarer, och här sparas det sannerligen inte på krutet.
Knälindor – trots total avsaknad av benträning
Dragremmar – likt amen i kyrkan, även i maskiner som inte ens går att ”dra i”
Handledslindor – späns med fördel fast redan innan hen lämnat hemmet
Lyftarskor – tyngdlyftning på g? Gud nej…
Ryggbälte – kronjuvelen och statusmarkören som aldrig, aldrig, får negligeras
Precis som många tror lever dessa muskelfixerade enstöringar för en enda sak: synliga resultat. Här öppnas gymdörren med karaktärstypisk rundspark, samtidigt som allt vad funktionell styrka innebär ersätts med bicepscurls och pwo-skopor rätt in i käften. Allt ackompanjerat med livets trognaste vän – spegelbilden.
Latmasken
”Shit, nu har jag tränat i över två timmar”.
Nej, bara nej. Exhibit A (saxat från Wiki):
”Träning och övning är metodiskt utövande och praktiserande i syfte att förbättra eller
hålla en färdighet. Ofta avses fysisk träning.”
Ingenstans i texten nämns scrollorgier, Tindermarathon och evighetslånga pratstunder, ingenstans. Att vistas i gymmiljö, med eller utan sitt jämnsopiga possy, är alltså inte detsamma som att träna. Sorry, not sorry.
Här står ursäkterna ständigt som spön i backen.
En meniskskada (anno 2001) raserade karriären med Brommapojkarna, den självdiagnostiserade tennisarmbågen krackelerade superhjältedrömmen och en högst tvivelaktig hallux valgus ”lät Usain Bolt vinna OS-gulden”.
Ni fattar poängen, latmaskens lögner får Watergateskandalen att framstå som sanningsserum.
Men bortkastad tid och kronisk mytomani är inte allt personlighetstypen serverar sin omgivning, det blir värre. Trots att dessa Henrik Berggren-trötta kloner aldrig svettats, lyft tungt eller ens drömt om att möta nya utmaningar kretsar nämligen världens samtliga orättvisor kring just deras uteblivna resultat.
”Klart att oroligheterna och milisgrupperna kring Kongo-Kinshasa suger och så, men mina abs då?!” Suck…
Här stavas räddningen gör om, gör rätt. En paroll som med fördel kan kompletteras med några decibelsmackande highfives – rätt i ansiktet.
Crossfitclownen
Där, bakom magnesiumdamm tjockare än dimman i Lützen, verkar dem. Människorna som gillar träning, nästan lika mycket som de älskar prata om hur mycket de gillar träning.
Tack vare skråets mångfasetterade infallsvinklar och högintensiva utmaningar utgår dessa mänskliga träningshybrider (nybörjare som elitutövare) från att ingen annan levande människa tränar lika hårt som dem. Ingen.
Här opererar gruppens insvurna medlemmar i flock och identifieras enkelt via högljudda läten, harakiri-kompatibla klädval och ändlösa foamrollrutiner.
Men, låt dig inte luras av kategorins lömska ”alla är välkomna, oavsett nivå-hittepå”. Väl bortom boxens lykta dörrar talar nämligen djungelns lag, haglande bro fists och litervis med sponsrad energidryck sitt tydliga språk.
Rätta dig i ledet eller bli för evigt utpekad – ett slags Hare Krishatänk, med tejpade tummar och maniskt snurrande assualt bikepedaler.
