Magda Gad

Det har hänt något i mig de senaste veckorna. Mina öron spetsas inte längre när jag hör tutandet, sirenerna och ropen från gatuförsäljarna på Tubman Boulevard. Mina ögon vidgas inte på morgnarna när solen målar himmelen varmt gul och Monrovias damm rörs upp. Mitt inre rörs inte om när vattnet inte rinner ur kranen eller någon ber mig … Continued

Får ett mejl från Sverige: ”Hej Magda. I två kvällar har det varit reportage på Rapport om Liberia och att ebolan är borta. Hur ser du på det? Jag ser det som en nyhetsrapportering som inte ser till hela kontexten. De nya fallen av ebola i Liberia är i princip nere i noll, det är … Continued

Jag brukar alltid säga att femåriga Gloria var anledningen till att jag bestämde mig för att stanna i Liberia. Det är sant. Men Gloria var inte det första barnet jag träffade som förlorat sina föräldrar i ebola. Hon var inte det första barnet som fick min själ att gråta. Det var Miatta. Jag träffade henne första gången i … Continued

När jag träffade Gloria första gången var det två dagar kvar tills jag skulle åka hem till Sverige. Jag hade varit i Liberia nästan tre veckor – ovanligt lång tid för en reportageresa. Nu var tiden slut. Och Gloria ville dö. Gloria satt i ett lapptäcke av korrugerad plåt som kallades skjul. Hon hade förlorat sin mamma, pappa, … Continued

Den nya skoluniformen har kommit! För vanliga lektioner och för gympatimmarna.  När allt svajar. När själen hoppat runt hela veckan. Då finns det en plats som bringar energi och glädje: The Swedish Embassy. I går var mer glädje än vanligt. Och stolthet! Skolorna i Liberia skulle öppnat 2 februari. Det var ett överoptimistiskt datum. Många lärare har … Continued

Min mage visste det på en gång i går morse. Min hjärna förstod det inte då men min mage visste. James kom inte och hämtade mig på morgonen. Det har aldrig hänt förut. James är den enda liberianen jag träffat som alltid kommer i tid. Han är vad man på mitt lantställe i Dalarna skulle benämna som ”en … Continued

Asha räknar. Hon skäms när hon räknar. Ögonen tittar ner. Vill inte möta mina. Hon räknar till ett. Det är 18 kronor. Hon räknar till två. Då har hon kommit upp i 36 kronor. Hon räknar till tre. Då har hon kommit upp i 54 kronor. 54 kronor är vad hon behöver för att kunna köpa … Continued

Den har kommit den här veckan. Den stora tröttheten. Det har varit mycket jobb. Både här och i Sverige. Internet har inte fungerat. Det är svårt att sköta jobb i Sverige från Liberia när man inte har internet. Jag måste också vara ute är lägenheten där jag bor nu på fredag. Och det har nästan inte gått … Continued

När jag viker av från Center Street och klämmer mig in bland plåten till Aarons kvart känner jag alltid att min hud blir för liten. Luften luktar kemikalier, skit och hopplöshet, barnen har hål där ögonen ska sitta och desperationen river. Det här är en plats där du bara vill göra en sak: fly. Aaron … Continued

Det är lugnt runt Jeremiah. Lugnt och tyst. Hans röst är mjuk. Ögonen ber inte om någonting. Han rör sig försiktigt. Som om han inte vill rubba någonting. Inte sätta något i rullning, inte gå in i något av livets kanter, inte snubbla på något av livets trösklar. Jeremiah vet vad som kan hända om … Continued

Om det är något som den här bloggen har visat så är det att ni läsare är intresserade av utrikesjournalistik. Ni vill veta vad som händer ute i världen. Ni vill läsa om Gloria som förlorade sin familj i ebola, om Esther som tar hand om barnen som ingen vill ha, om 16-åriga Princess som … Continued

Dagbeth Tweh är hög. Högre än molnen. Han har precis dragit i sig sin favoritblandning. En mix av opium och kokain. De trasiga byxorna är öppna och skärpet hänger. Han börjar knäppa det men innan han har hunnit klart har händerna glömt bort vad de höll på med. Det burriga håret står rakt upp ovanför … Continued