Snabba cash på riktigt – partyproffset som var verklighetens JW

Publicerad 2015-09-15 10:56 | Uppdaterad 2016-07-17 07:59  | Lästid: < 1 minut | Johan Hedberg

På jobbet var John den unge, ambitiöse juristen. På Stureplan: party-proffset som bar Rolex och körde Bentley. Men så en morgon stormade polisens nationella insatsstyrka hans lägenhet.
Av Lasse Wierup

På jobbet var John den unge, ambitiöse juristen. På Stureplan: partyproffset som bar Rolex och körde Bentley. Men så en morgon stormade polisens nationella insatsstyrka hans lägenhet.
Av Lasse Wierup

Det var ganska givet att vimmelfotografen fastnade för honom där han stod intill bardisken på nattklubben Birger Jarl i Uppsala. Var det Dolph Lundgren som kommit på besök? Nej, men rätt likt på håll.

– Varför dansar du inte? frågade fotografen.

Den vältränade mannen i vit skjorta och djupröd slips tittade upp.

– Dansgolvet är bara för dem som inte har råd att stå vid baren, log han och sneglade på en magnumflaska Moët i en champagnekylare intill sig.

När fotografen frågade om det gick bra att ta en bild nickade mannen och vände sin markerade haka åt vänster. Han hade jobbat som fotomodell och visste att det var ur den vinkeln han gjorde sig bäst. Fotografen blev nöjd och tackade för sig. Mannen återvände till sitt sällskap. Trots att det var några dagar efter nyårsafton insisterade han på att få bjuda på champagne.

31-årige John hade flera skäl att fira den här januarikvällen 2008. Han var frigiven efter sin fängelsedom och Kriminalvårdens prövotid var på väg att gå ut. Snart skulle han vara färdigutbildad jurist.

Och de stora pengarna hade börjat rulla in.

Det var ganska givet att vimmelfotografen fastnade för honom där han stod intill bardisken på nattklubben Birger Jarl i Uppsala. Var det Dolph Lundgren som kommit på besök? Nej, men rätt likt på håll.

– Varför dansar du inte? frågade fotografen.

Den vältränade mannen i vit skjorta och djupröd slips tittade upp.

– Dansgolvet är bara för dem som inte har råd att stå vid baren, log han och sneglade på en magnumflaska Moët i en champagnekylare intill sig.

När fotografen frågade om det gick bra att ta en bild nickade mannen och vände sin markerade haka åt vänster. Han hade jobbat som fotomodell och visste att det var ur den vinkeln han gjorde sig bäst. Fotografen blev nöjd och tackade för sig. Mannen återvände till sitt sällskap. Trots att det var några dagar efter nyårsafton insisterade han på att få bjuda på champagne.

31-årige John hade flera skäl att fira den här januarikvällen 2008. Han var frigiven efter sin fängelsedom och Kriminalvårdens prövotid var på väg att gå ut. Snart skulle han vara färdigutbildad jurist.

Och de stora pengarna hade börjat rulla in.

Egentligen hade John tänkt bli ingenjör. Men tyska bilar kom i vägen. Våren 1995 gick han ut gymnasiet och tack vare Sveriges EU-inträde samma år och sin starka drivkraft skulle han snart vara förmögen. Samma höst som John antogs till Dalarnas tekniska högskola i hemstaden Borlänge växlade han sina besparingar till D-mark och åkte till Tyskland.

Där kostade en något begagnad BMW 325 med full utrustning motsvarande 100 000 svenska kronor, nästan hälften jämfört med i Sverige. De nya EU-reglerna gjorde dessutom att dåvarande Skattemyndigheten inte längre kunde lägga på svensk moms om importören använde bilen privat.

Den då 19-årige John tänkte egentligen bara att han ville han en fin bil medan han pluggade. Men när han köpt sin första BMW dröjde det inte länge innan han sålde den med rejäl förtjänst. Som många andra insåg John att myndigheterna knappast skulle kontrollera att varje importör verkligen behöll bilen själv. Han tog in ännu en bil, registrerade den i Sverige, sålde den vidare och åkte tillbaka till Tyskland.

Efter några månader hade verksamheten antagit affärsmässiga former. Johns mamma tyckte att sonen borde ta reda på vilka regler som gällde, men John tog hellre råd av andra i branschen. Dåliga råd, skulle det visa sig. Till exempel registrerade han aldrig någon firma. Snart skickade John flera bilar i veckan till Sverige och gjorde över 100 000 kronor svart i månaden. Att fortsätta plugga hade han inte lust med.

Smällen kom tre år senare. Skattemyndigheten gjorde en revision och räknade fram att John var skyldig flera miljoner i utebliven moms. John försökte förhandla ner kravet. När det inte gick satte han sig på ett flyg till Spanien. Där hade han investerat vinsten i olika tomt- och fastighetsprojekt som de svenska myndigheterna inte lyckats hitta.

Det var också nu som han åkte till Milano. Han hade fått kontrakt med en modellagentur och gjorde jobb åt Gucci, Prada och andra modehus. Det gav inte mycket pengar men det var ju coolt, tyckte han.

I stället för att rätta sig efter lagen gav sig entreprenören John längre ut i den olagliga terrängen. Under 2000 och 2001 skickade han upp lastbil efter lastbil till Sverige, fyllda med whiskyflaskor. Mottagarna fanns i Mälardalen och bestod av andra bilhandlare, som i sin tur hade ett stort kontaktnät.

Men det var inte spritsmugglingen som skulle kosta John den längsta strafftiden. I en av transporterna fanns även 40 kilo marockanskt hasch. Det hela slutade med att John ansågs skyldig till medhjälp till grovt narkotikabrott och medhjälp till grov varusmuggling, plus att han erkände att han inte bokfört sina bilaffärer. 2002 dömdes han av Göta hovrätt till sju års fängelse. Bland de dömda fanns en barndomsvän till John, som tidigare ingått i den kriminella grupperingen ”Familjen”.

Under rättegången hävdade John att han blivit tvingad in i smugglingsaffärerna av en bilhandlare i Spanien. Anledningen, hävdade John, var att han skulle ha kraschat bilhandlarens oförsäkrade Ferrari.

– Har du något namn? frågade åklagaren.

John skakade på huvudet.

Egentligen hade John tänkt bli ingenjör. Men tyska bilar kom i vägen. Våren 1995 gick han ut gymnasiet och tack vare Sveriges EU-inträde samma år och sin starka drivkraft skulle han snart vara förmögen. Samma höst som John antogs till Dalarnas tekniska högskola i hemstaden Borlänge växlade han sina besparingar till D-mark och åkte till Tyskland.

Där kostade en något begagnad BMW 325 med full utrustning motsvarande 100 000 svenska kronor, nästan hälften jämfört med i Sverige. De nya EU-reglerna gjorde dessutom att dåvarande Skattemyndigheten inte längre kunde lägga på svensk moms om importören använde bilen privat.

Den då 19-årige John tänkte egentligen bara att han ville han en fin bil medan han pluggade. Men när han köpt sin första BMW dröjde det inte länge innan han sålde den med rejäl förtjänst. Som många andra insåg John att myndigheterna knappast skulle kontrollera att varje importör verkligen behöll bilen själv. Han tog in ännu en bil, registrerade den i Sverige, sålde den vidare och åkte tillbaka till Tyskland.

Efter några månader hade verksamheten antagit affärsmässiga former. Johns mamma tyckte att sonen borde ta reda på vilka regler som gällde, men John tog hellre råd av andra i branschen. Dåliga råd, skulle det visa sig. Till exempel registrerade han aldrig någon firma. Snart skickade John flera bilar i veckan till Sverige och gjorde över 100 000 kronor svart i månaden. Att fortsätta plugga hade han inte lust med.

Smällen kom tre år senare. Skattemyndigheten gjorde en revision och räknade fram att John var skyldig flera miljoner i utebliven moms. John försökte förhandla ner kravet. När det inte gick satte han sig på ett flyg till Spanien. Där hade han investerat vinsten i olika tomt- och fastighetsprojekt som de svenska myndigheterna inte lyckats hitta.

Det var också nu som han åkte till Milano. Han hade fått kontrakt med en modellagentur och gjorde jobb åt Gucci, Prada och andra modehus. Det gav inte mycket pengar men det var ju coolt, tyckte han.

I stället för att rätta sig efter lagen gav sig entreprenören John längre ut i den olagliga terrängen. Under 2000 och 2001 skickade han upp lastbil efter lastbil till Sverige, fyllda med whiskyflaskor. Mottagarna fanns i Mälardalen och bestod av andra bilhandlare, som i sin tur hade ett stort kontaktnät.

Men det var inte spritsmugglingen som skulle kosta John den längsta strafftiden. I en av transporterna fanns även 40 kilo marockanskt hasch. Det hela slutade med att John ansågs skyldig till medhjälp till grovt narkotikabrott och medhjälp till grov varusmuggling, plus att han erkände att han inte bokfört sina bilaffärer. 2002 dömdes han av Göta hovrätt till sju års fängelse. Bland de dömda fanns en barndomsvän till John, som tidigare ingått i den kriminella grupperingen ”Familjen”.

Under rättegången hävdade John att han blivit tvingad in i smugglingsaffärerna av en bilhandlare i Spanien. Anledningen, hävdade John, var att han skulle ha kraschat bilhandlarens oförsäkrade Ferrari.

– Har du något namn? frågade åklagaren.

John skakade på huvudet.

Egentligen hade John tänkt bli ingenjör. Men tyska bilar kom i vägen. Våren 1995 gick han ut gymnasiet och tack vare Sveriges EU-inträde samma år och sin starka drivkraft skulle han snart vara förmögen. Samma höst som John antogs till Dalarnas tekniska högskola i hemstaden Borlänge växlade han sina besparingar till D-mark och åkte till Tyskland.

Där kostade en något begagnad BMW 325 med full utrustning motsvarande 100 000 svenska kronor, nästan hälften jämfört med i Sverige. De nya EU-reglerna gjorde dessutom att dåvarande Skattemyndigheten inte längre kunde lägga på svensk moms om importören använde bilen privat.

Den då 19-årige John tänkte egentligen bara att han ville han en fin bil medan han pluggade. Men när han köpt sin första BMW dröjde det inte länge innan han sålde den med rejäl förtjänst. Som många andra insåg John att myndigheterna knappast skulle kontrollera att varje importör verkligen behöll bilen själv. Han tog in ännu en bil, registrerade den i Sverige, sålde den vidare och åkte tillbaka till Tyskland.

Efter några månader hade verksamheten antagit affärsmässiga former. Johns mamma tyckte att sonen borde ta reda på vilka regler som gällde, men John tog hellre råd av andra i branschen. Dåliga råd, skulle det visa sig. Till exempel registrerade han aldrig någon firma. Snart skickade John flera bilar i veckan till Sverige och gjorde över 100 000 kronor svart i månaden. Att fortsätta plugga hade han inte lust med.

Smällen kom tre år senare. Skattemyndigheten gjorde en revision och räknade fram att John var skyldig flera miljoner i utebliven moms. John försökte förhandla ner kravet. När det inte gick satte han sig på ett flyg till Spanien. Där hade han investerat vinsten i olika tomt- och fastighetsprojekt som de svenska myndigheterna inte lyckats hitta.

Det var också nu som han åkte till Milano. Han hade fått kontrakt med en modellagentur och gjorde jobb åt Gucci, Prada och andra modehus. Det gav inte mycket pengar men det var ju coolt, tyckte han.

I stället för att rätta sig efter lagen gav sig entreprenören John längre ut i den olagliga terrängen. Under 2000 och 2001 skickade han upp lastbil efter lastbil till Sverige, fyllda med whiskyflaskor. Mottagarna fanns i Mälardalen och bestod av andra bilhandlare, som i sin tur hade ett stort kontaktnät.

Men det var inte spritsmugglingen som skulle kosta John den längsta strafftiden. I en av transporterna fanns även 40 kilo marockanskt hasch. Det hela slutade med att John ansågs skyldig till medhjälp till grovt narkotikabrott och medhjälp till grov varusmuggling, plus att han erkände att han inte bokfört sina bilaffärer. 2002 dömdes han av Göta hovrätt till sju års fängelse. Bland de dömda fanns en barndomsvän till John, som tidigare ingått i den kriminella grupperingen ”Familjen”.

Under rättegången hävdade John att han blivit tvingad in i smugglingsaffärerna av en bilhandlare i Spanien. Anledningen, hävdade John, var att han skulle ha kraschat bilhandlarens oförsäkrade Ferrari.

– Har du något namn? frågade åklagaren.

John skakade på huvudet.

Det var nu som John kom till Kumla första gången. Att låsas in på en sluten anstalt är en tuff upplevelse för de flesta – för en tidigare ostraffad kan det sannolikt vara som att vakna ur en mardröm och inse att verkligheten är ännu värre.

John reagerade inte så. Han såg vistelsen nästan som en internatskola. Och snart började han skissa på en ny affärsidé. När han tittade sig omkring förstod han att de flesta intagna antagligen skulle fortsätta att åka ut och in på olika anstalter. Efter varje nytt brott skulle staten förse dem med en försvarsadvokat. Och en försvarare var garanterad en bra ersättning, vid den här tiden cirka 1 000 kronor i timmen.

Det som John själv skulle komma att kalla ”räknemaskinen i huvudet” började gå igång. Han bestämde sig för att bli advokat. Rättskunskap var visserligen Johns sämsta ämne på gymnasiet, men med ett hyfsat medelbetyg lyckades han på distans knipa en plats på juristlinjen vid Stockholms universitet 2004. Han fick böckerna skickade till sig och läste, läste, läste. Han älskade juridiken från första stund.

Snart började det knacka på celldörren. Andra intagna kom till John för att få hjälp med inlagor och överklaganden. Det gav honom värdefull praktik.

Efter en tid flyttades John till Åby­anstalten utanför Uppsala och beviljades permission inför tentorna. Så småningom tilläts han vara borta över natten. Det firade han med att klä upp sig och åka in till Stureplan. Pengar var inga problem, kronofogden hade fortfarande inte hittat hans undangömda tillgångar.

Det var också nu som John adderade ett litet ”af” mellan för- och efternamn. Smugglaren från Borlänge hade förvandlats till en adlig playboy som festade med Stockholms partyelit innan han måste vara tillbaka på anstalten.

Det var nu som John kom till Kumla första gången. Att låsas in på en sluten anstalt är en tuff upplevelse för de flesta – för en tidigare ostraffad kan det sannolikt vara som att vakna ur en mardröm och inse att verkligheten är ännu värre.

John reagerade inte så. Han såg vistelsen nästan som en internatskola. Och snart började han skissa på en ny affärsidé. När han tittade sig omkring förstod han att de flesta intagna antagligen skulle fortsätta att åka ut och in på olika anstalter. Efter varje nytt brott skulle staten förse dem med en försvarsadvokat. Och en försvarare var garanterad en bra ersättning, vid den här tiden cirka 1 000 kronor i timmen.

Det som John själv skulle komma att kalla ”räknemaskinen i huvudet” började gå igång. Han bestämde sig för att bli advokat. Rättskunskap var visserligen Johns sämsta ämne på gymnasiet, men med ett hyfsat medelbetyg lyckades han på distans knipa en plats på juristlinjen vid Stockholms universitet 2004. Han fick böckerna skickade till sig och läste, läste, läste. Han älskade juridiken från första stund.

Snart började det knacka på celldörren. Andra intagna kom till John för att få hjälp med inlagor och överklaganden. Det gav honom värdefull praktik.

Efter en tid flyttades John till Åby­anstalten utanför Uppsala och beviljades permission inför tentorna. Så småningom tilläts han vara borta över natten. Det firade han med att klä upp sig och åka in till Stureplan. Pengar var inga problem, kronofogden hade fortfarande inte hittat hans undangömda tillgångar.

Det var också nu som John adderade ett litet ”af” mellan för- och efternamn. Smugglaren från Borlänge hade förvandlats till en adlig playboy som festade med Stockholms partyelit innan han måste vara tillbaka på anstalten.

John fick särskilt bra kontakt med en av medfångarna: Kim Eriksson, en fyra år yngre idrotts­kille från Sundsvall. Under en promenad genom Åby­anstaltens lummiga parkområde berättade Kim något häpnadsväckande för John.

Kim ingick i en brotts­organisation som fungerade som ett företag. Produkterna var illegala hormonpreparat som winstrol, metbolin, trenbolan, dianabol, nandrolone och testobol och organisationen hade egna fabriker.

I toppen satt Kim och en stockholmare. Under dem lydde två män i Skåne. Den ene av dessa skötte bokföring, lager och vecko­rapportering. Den andre ansvarade för logistik och var organisationens it-ansva­rige med specialkunskaper i kryptering.

Längre ner fanns två grupper av medhjälpare. Den första gruppen hade i uppdrag att ta emot beställningar, paketera produkterna och leverera dem med vanlig post till tusentals män över hela landet. Den andra gruppen utgjordes av bulvaner som lånat ut sina privata bankkonton för kundernas insättningar.

Att Kim åkt fast för bland annat grovt dopningsbrott hade inte hotat verksamheten. Allt rullade på som tidigare, det fanns helt enkelt för många köpstarka kroppsbyggare för att organisationen skulle lägga ner.

John lyssnade. Sen frågade han om Kim inte behövde en juridisk rådgivare. Hade han haft det skulle han förmodligen aldrig ha behövt komma hit till Åby. Kim nickade. Jo, så var det nog.

Efter sin frigivning våren 2006 åkte John utomlands och såg om sina tillgångar. De gånger han kom till Stockholm, bland annat för att skriva de sista tentorna, bodde han hos Kim. Det var nu John fick se verksamheten inifrån.

Nätbutikerna vikingstore.org och steroid­akuten.org var syndikatets flaggskepp. Sajterna hade registrerats på fiktiva personer, servrarna fanns i avlägsna länder och all kommunikation med kunderna skedde via krypterad mejl. Marknads­föringen skötte sig själv genom att gamla kunder tipsade nya, ofta på nätet. Ville man öka intresset var det bara att registrera ett anonymt alias och hylla produkterna på Flashback och andra nätforum.

Johns första uppdrag som juridisk råd­givare blev att utreda hur organisationen kunde öka säkerheten kring pengahanteringen. Han gick igenom betalnings­systemet och kom med en del förslag, bland annat att man skulle bilda ett antal offshore-bolag. Lite senare beslutade Luxemburg att frysa en del av organisationens tillgångar där. John skrev ett svar och vips var pengarna åter tillgängliga. Det imponerade på de andra. Och när en av skåningarna greps kunde John förmedla kontakt med en Stockholmsadvokat som han lärt känna.

Vid det här laget hade John börjat tröttna på att enbart vara ”konsult”. Han tittade i lagboken och kom fram till att han riskerade ungefär samma straff oavsett om han gav råd eller gick in som ägare. Skillnaden var att han som ägare kunde tjäna betydligt mer pengar. När han såg att han kunde dra in en halv miljon i månaden, inte en gång utan månad efter månad, tänkte John: ”Visst, det är taget.”

När han nu fick del av vinsten började han fundera på hur pengarna kunde växa ytterligare. I Kina kostade en limpa cigaretter en spottstyver jämfört med i Europa. John såg en affär – och mångdubblade pengarna. För att stärka sin position inom organisationen tog John in eget folk. En del blev kontobulvaner, andra utskickare och ytterligare några gick in i tillverkningen. Många av de nya medhjälparna fanns i hemstaden Borlänge och en del var vänner från Johns gamla idrottsklubb.

Sommaren 2009 drabbades John av panik. Anledningen var att tullkriminalen hade hittat en av organisationens tobakscontainrar på ett lager söder om Stockholm. Flera medhjälpare hade gripits, däribland en av Johns nära vänner.

John kontaktade återigen advokaten han lärt känna i Stockholm. Kunde han tänka sig att försvara vännen? Advokaten tackade ja.

Efter att ha pratat med Kim skrev John ner en lista med frågor som han lämnade till advokaten. Två dagar senare visste John och Kim exakt vad som låg bakom tillslaget och hur misstankarna såg ut – trots att det rådde full sekretess i utredningen. Tack vare detta hann de göra sig av med känsligt bevismaterial. I ett mail som senare skulle komma att beslagtas konstaterade John att han därmed sluppit minst fyra år på anstalt.

John fick särskilt bra kontakt med en av medfångarna: Kim Eriksson, en fyra år yngre idrotts­kille från Sundsvall. Under en promenad genom Åby­anstaltens lummiga parkområde berättade Kim något häpnadsväckande för John.

Kim ingick i en brotts­organisation som fungerade som ett företag. Produkterna var illegala hormonpreparat som winstrol, metbolin, trenbolan, dianabol, nandrolone och testobol och organisationen hade egna fabriker.

I toppen satt Kim och en stockholmare. Under dem lydde två män i Skåne. Den ene av dessa skötte bokföring, lager och vecko­rapportering. Den andre ansvarade för logistik och var organisationens it-ansva­rige med specialkunskaper i kryptering.

Längre ner fanns två grupper av medhjälpare. Den första gruppen hade i uppdrag att ta emot beställningar, paketera produkterna och leverera dem med vanlig post till tusentals män över hela landet. Den andra gruppen utgjordes av bulvaner som lånat ut sina privata bankkonton för kundernas insättningar.

Att Kim åkt fast för bland annat grovt dopningsbrott hade inte hotat verksamheten. Allt rullade på som tidigare, det fanns helt enkelt för många köpstarka kroppsbyggare för att organisationen skulle lägga ner.

John lyssnade. Sen frågade han om Kim inte behövde en juridisk rådgivare. Hade han haft det skulle han förmodligen aldrig ha behövt komma hit till Åby. Kim nickade. Jo, så var det nog.

Efter sin frigivning våren 2006 åkte John utomlands och såg om sina tillgångar. De gånger han kom till Stockholm, bland annat för att skriva de sista tentorna, bodde han hos Kim. Det var nu John fick se verksamheten inifrån.

Nätbutikerna vikingstore.org och steroid­akuten.org var syndikatets flaggskepp. Sajterna hade registrerats på fiktiva personer, servrarna fanns i avlägsna länder och all kommunikation med kunderna skedde via krypterad mejl. Marknads­föringen skötte sig själv genom att gamla kunder tipsade nya, ofta på nätet. Ville man öka intresset var det bara att registrera ett anonymt alias och hylla produkterna på Flashback och andra nätforum.

Johns första uppdrag som juridisk råd­givare blev att utreda hur organisationen kunde öka säkerheten kring pengahanteringen. Han gick igenom betalnings­systemet och kom med en del förslag, bland annat att man skulle bilda ett antal offshore-bolag. Lite senare beslutade Luxemburg att frysa en del av organisationens tillgångar där. John skrev ett svar och vips var pengarna åter tillgängliga. Det imponerade på de andra. Och när en av skåningarna greps kunde John förmedla kontakt med en Stockholmsadvokat som han lärt känna.

Vid det här laget hade John börjat tröttna på att enbart vara ”konsult”. Han tittade i lagboken och kom fram till att han riskerade ungefär samma straff oavsett om han gav råd eller gick in som ägare. Skillnaden var att han som ägare kunde tjäna betydligt mer pengar. När han såg att han kunde dra in en halv miljon i månaden, inte en gång utan månad efter månad, tänkte John: ”Visst, det är taget.”

När han nu fick del av vinsten började han fundera på hur pengarna kunde växa ytterligare. I Kina kostade en limpa cigaretter en spottstyver jämfört med i Europa. John såg en affär – och mångdubblade pengarna. För att stärka sin position inom organisationen tog John in eget folk. En del blev kontobulvaner, andra utskickare och ytterligare några gick in i tillverkningen. Många av de nya medhjälparna fanns i hemstaden Borlänge och en del var vänner från Johns gamla idrottsklubb.

Sommaren 2009 drabbades John av panik. Anledningen var att tullkriminalen hade hittat en av organisationens tobakscontainrar på ett lager söder om Stockholm. Flera medhjälpare hade gripits, däribland en av Johns nära vänner.

John kontaktade återigen advokaten han lärt känna i Stockholm. Kunde han tänka sig att försvara vännen? Advokaten tackade ja.

Efter att ha pratat med Kim skrev John ner en lista med frågor som han lämnade till advokaten. Två dagar senare visste John och Kim exakt vad som låg bakom tillslaget och hur misstankarna såg ut – trots att det rådde full sekretess i utredningen. Tack vare detta hann de göra sig av med känsligt bevismaterial. I ett mail som senare skulle komma att beslagtas konstaterade John att han därmed sluppit minst fyra år på anstalt.

Men efter fallet med cigarettsmugglingen började tullkriminalen i Stockholm intressera sig för dopingsajten viking­store.org.

– I utredningsmaterialet kunde vi se att importen hade finansierats med ­försäljning av anabola steroider, säger tullinspektör Anette Öjhammar.

Hon och hennes kolleger upptäckte då och då små pusselbitar.

– Bland annat hittade vi en väg­beskrivning från Arlanda till Borlänge när vi gjorde husrannsakan i en bil som tillhörde en barndomskamrat till Kim, fortsätter Anette Öjhammar.

Det visade sig att även andra delar av rätts­väsendet hade ögonen på viking­store.org. Finanspolisen hade intresserat sig för de mångmiljonbelopp som passerat bulvankontona och Rikskriminalens underrättelsetjänst hade dragit igång ett arbete för att försöka knäcka den kryptering som användes i kontakten med kunderna.

Det var inte bara svenska myndigheter som ville stoppa organisationen. I juli 2010 slog thailändsk och amerikansk polis till mot en exklusiv villa utanför Bangkok, dit Kim Eriksson flyttat. Kim greps, anklagad för att ha byggt ett laboratorium och startat tillverkning av kristalliserat amfetamin. Ärendet visade sig vara kontroversiellt. Den som hade hjälpt Kim med laboratoriet jobbade som informatör åt Rikskriminalen och fick efter operationen betalt därifrån. Kim försökte freda sig genom att hävda att han blivit lurad in i en fälla.

Första beskedet från den thailändska domstolen blev ändå att Kim hade förverkat rätten till sitt liv, men senare mildrades domen till livstids fängelse.

John och hans kumpaner insåg att risken för nya gripanden var överhängande. Men i stället för att växla ner inledde de en förhandling om hur man skulle omorganisera ledningen. John och skåningarna bestämde sig för att köpa ut Kim och stockholmaren, som vid det här laget hade gripits i en helt annan brottsutredning. Trion räknade ut att verksamheten var värd totalt nästan elva miljoner kronor. På olika vägar lyckades John och de andra smuggla in sedlar till Kim som gjorde att han kunde köpa sig favörer i det fängelse där han satt. I mail föreslog John att pengar skulle användas som muta till thailändska domare.

Vid det här laget samarbetade John och de andra även inom ett annat projekt: försäljning av narkotikaklassade tabletter via sajten netpharma.net. Storsäljaren var bensodiazepam, ett ångestdämpande medel som är starkt beroendeframkallande.

Som jurist var John medveten om att försäljning av narkotika ger betydligt strängare straff än doping. För att minska riskerna kom han med ett förslag: Net­pharma skulle även börja sälja sexleksaker. ”Åklagaren kan då inte göra en enkel överslagsräkning och omräkna alla transaktioner till ett ackumulerat narkotikabrott”, skrev han till de andra och avslutade med att ”det gäller att ha huvudet på skaft”.

Detta var inte det enda juridiska fråga som John vände och vred på. Under ledning av sin vän advokaten skrev han sitt examens­arbete i juridik. Ämnet för upp­satsen var brottsprovokation och vad polisen får och inte får göra.

John ställde sig tydligt på rättsväsendets sida när han sammanfattade sina slutsatser: ”Den grova brottsligheten behöver stävjas. Polisen måste få verktyg för att ha möjlig­heter att jobba med de problem som de ställs inför. Men lagstiftaren behöver reglera området.”

Uppsatsen godkändes och John kunde kvittera ut sin kandidatexamen i juridik. En tid senare fick han plats på vännens advokatbyrå.

Men efter fallet med cigarettsmugglingen började tullkriminalen i Stockholm intressera sig för dopingsajten viking­store.org.

– I utredningsmaterialet kunde vi se att importen hade finansierats med ­försäljning av anabola steroider, säger tullinspektör Anette Öjhammar.

Hon och hennes kolleger upptäckte då och då små pusselbitar.

– Bland annat hittade vi en väg­beskrivning från Arlanda till Borlänge när vi gjorde husrannsakan i en bil som tillhörde en barndomskamrat till Kim, fortsätter Anette Öjhammar.

Det visade sig att även andra delar av rätts­väsendet hade ögonen på viking­store.org. Finanspolisen hade intresserat sig för de mångmiljonbelopp som passerat bulvankontona och Rikskriminalens underrättelsetjänst hade dragit igång ett arbete för att försöka knäcka den kryptering som användes i kontakten med kunderna.

Det var inte bara svenska myndigheter som ville stoppa organisationen. I juli 2010 slog thailändsk och amerikansk polis till mot en exklusiv villa utanför Bangkok, dit Kim Eriksson flyttat. Kim greps, anklagad för att ha byggt ett laboratorium och startat tillverkning av kristalliserat amfetamin. Ärendet visade sig vara kontroversiellt. Den som hade hjälpt Kim med laboratoriet jobbade som informatör åt Rikskriminalen och fick efter operationen betalt därifrån. Kim försökte freda sig genom att hävda att han blivit lurad in i en fälla.

Första beskedet från den thailändska domstolen blev ändå att Kim hade förverkat rätten till sitt liv, men senare mildrades domen till livstids fängelse.

John och hans kumpaner insåg att risken för nya gripanden var överhängande. Men i stället för att växla ner inledde de en förhandling om hur man skulle omorganisera ledningen. John och skåningarna bestämde sig för att köpa ut Kim och stockholmaren, som vid det här laget hade gripits i en helt annan brottsutredning. Trion räknade ut att verksamheten var värd totalt nästan elva miljoner kronor. På olika vägar lyckades John och de andra smuggla in sedlar till Kim som gjorde att han kunde köpa sig favörer i det fängelse där han satt. I mail föreslog John att pengar skulle användas som muta till thailändska domare.

Vid det här laget samarbetade John och de andra även inom ett annat projekt: försäljning av narkotikaklassade tabletter via sajten netpharma.net. Storsäljaren var bensodiazepam, ett ångestdämpande medel som är starkt beroendeframkallande.

Som jurist var John medveten om att försäljning av narkotika ger betydligt strängare straff än doping. För att minska riskerna kom han med ett förslag: Net­pharma skulle även börja sälja sexleksaker. ”Åklagaren kan då inte göra en enkel överslagsräkning och omräkna alla transaktioner till ett ackumulerat narkotikabrott”, skrev han till de andra och avslutade med att ”det gäller att ha huvudet på skaft”.

Detta var inte det enda juridiska fråga som John vände och vred på. Under ledning av sin vän advokaten skrev han sitt examens­arbete i juridik. Ämnet för upp­satsen var brottsprovokation och vad polisen får och inte får göra.

John ställde sig tydligt på rättsväsendets sida när han sammanfattade sina slutsatser: ”Den grova brottsligheten behöver stävjas. Polisen måste få verktyg för att ha möjlig­heter att jobba med de problem som de ställs inför. Men lagstiftaren behöver reglera området.”

Uppsatsen godkändes och John kunde kvittera ut sin kandidatexamen i juridik. En tid senare fick han plats på vännens advokatbyrå.

Men efter fallet med cigarettsmugglingen började tullkriminalen i Stockholm intressera sig för dopingsajten viking­store.org.

– I utredningsmaterialet kunde vi se att importen hade finansierats med ­försäljning av anabola steroider, säger tullinspektör Anette Öjhammar.

Hon och hennes kolleger upptäckte då och då små pusselbitar.

– Bland annat hittade vi en väg­beskrivning från Arlanda till Borlänge när vi gjorde husrannsakan i en bil som tillhörde en barndomskamrat till Kim, fortsätter Anette Öjhammar.

Det visade sig att även andra delar av rätts­väsendet hade ögonen på viking­store.org. Finanspolisen hade intresserat sig för de mångmiljonbelopp som passerat bulvankontona och Rikskriminalens underrättelsetjänst hade dragit igång ett arbete för att försöka knäcka den kryptering som användes i kontakten med kunderna.

Det var inte bara svenska myndigheter som ville stoppa organisationen. I juli 2010 slog thailändsk och amerikansk polis till mot en exklusiv villa utanför Bangkok, dit Kim Eriksson flyttat. Kim greps, anklagad för att ha byggt ett laboratorium och startat tillverkning av kristalliserat amfetamin. Ärendet visade sig vara kontroversiellt. Den som hade hjälpt Kim med laboratoriet jobbade som informatör åt Rikskriminalen och fick efter operationen betalt därifrån. Kim försökte freda sig genom att hävda att han blivit lurad in i en fälla.

Första beskedet från den thailändska domstolen blev ändå att Kim hade förverkat rätten till sitt liv, men senare mildrades domen till livstids fängelse.

John och hans kumpaner insåg att risken för nya gripanden var överhängande. Men i stället för att växla ner inledde de en förhandling om hur man skulle omorganisera ledningen. John och skåningarna bestämde sig för att köpa ut Kim och stockholmaren, som vid det här laget hade gripits i en helt annan brottsutredning. Trion räknade ut att verksamheten var värd totalt nästan elva miljoner kronor. På olika vägar lyckades John och de andra smuggla in sedlar till Kim som gjorde att han kunde köpa sig favörer i det fängelse där han satt. I mail föreslog John att pengar skulle användas som muta till thailändska domare.

Vid det här laget samarbetade John och de andra även inom ett annat projekt: försäljning av narkotikaklassade tabletter via sajten netpharma.net. Storsäljaren var bensodiazepam, ett ångestdämpande medel som är starkt beroendeframkallande.

Som jurist var John medveten om att försäljning av narkotika ger betydligt strängare straff än doping. För att minska riskerna kom han med ett förslag: Net­pharma skulle även börja sälja sexleksaker. ”Åklagaren kan då inte göra en enkel överslagsräkning och omräkna alla transaktioner till ett ackumulerat narkotikabrott”, skrev han till de andra och avslutade med att ”det gäller att ha huvudet på skaft”.

Detta var inte det enda juridiska fråga som John vände och vred på. Under ledning av sin vän advokaten skrev han sitt examens­arbete i juridik. Ämnet för upp­satsen var brottsprovokation och vad polisen får och inte får göra.

John ställde sig tydligt på rättsväsendets sida när han sammanfattade sina slutsatser: ”Den grova brottsligheten behöver stävjas. Polisen måste få verktyg för att ha möjlig­heter att jobba med de problem som de ställs inför. Men lagstiftaren behöver reglera området.”

Uppsatsen godkändes och John kunde kvittera ut sin kandidatexamen i juridik. En tid senare fick han plats på vännens advokatbyrå.

Men efter fallet med cigarettsmugglingen började tullkriminalen i Stockholm intressera sig för dopingsajten viking­store.org.

– I utredningsmaterialet kunde vi se att importen hade finansierats med ­försäljning av anabola steroider, säger tullinspektör Anette Öjhammar.

Hon och hennes kolleger upptäckte då och då små pusselbitar.

– Bland annat hittade vi en väg­beskrivning från Arlanda till Borlänge när vi gjorde husrannsakan i en bil som tillhörde en barndomskamrat till Kim, fortsätter Anette Öjhammar.

Det visade sig att även andra delar av rätts­väsendet hade ögonen på viking­store.org. Finanspolisen hade intresserat sig för de mångmiljonbelopp som passerat bulvankontona och Rikskriminalens underrättelsetjänst hade dragit igång ett arbete för att försöka knäcka den kryptering som användes i kontakten med kunderna.

Det var inte bara svenska myndigheter som ville stoppa organisationen. I juli 2010 slog thailändsk och amerikansk polis till mot en exklusiv villa utanför Bangkok, dit Kim Eriksson flyttat. Kim greps, anklagad för att ha byggt ett laboratorium och startat tillverkning av kristalliserat amfetamin. Ärendet visade sig vara kontroversiellt. Den som hade hjälpt Kim med laboratoriet jobbade som informatör åt Rikskriminalen och fick efter operationen betalt därifrån. Kim försökte freda sig genom att hävda att han blivit lurad in i en fälla.

Första beskedet från den thailändska domstolen blev ändå att Kim hade förverkat rätten till sitt liv, men senare mildrades domen till livstids fängelse.

John och hans kumpaner insåg att risken för nya gripanden var överhängande. Men i stället för att växla ner inledde de en förhandling om hur man skulle omorganisera ledningen. John och skåningarna bestämde sig för att köpa ut Kim och stockholmaren, som vid det här laget hade gripits i en helt annan brottsutredning. Trion räknade ut att verksamheten var värd totalt nästan elva miljoner kronor. På olika vägar lyckades John och de andra smuggla in sedlar till Kim som gjorde att han kunde köpa sig favörer i det fängelse där han satt. I mail föreslog John att pengar skulle användas som muta till thailändska domare.

Vid det här laget samarbetade John och de andra även inom ett annat projekt: försäljning av narkotikaklassade tabletter via sajten netpharma.net. Storsäljaren var bensodiazepam, ett ångestdämpande medel som är starkt beroendeframkallande.

Som jurist var John medveten om att försäljning av narkotika ger betydligt strängare straff än doping. För att minska riskerna kom han med ett förslag: Net­pharma skulle även börja sälja sexleksaker. ”Åklagaren kan då inte göra en enkel överslagsräkning och omräkna alla transaktioner till ett ackumulerat narkotikabrott”, skrev han till de andra och avslutade med att ”det gäller att ha huvudet på skaft”.

Detta var inte det enda juridiska fråga som John vände och vred på. Under ledning av sin vän advokaten skrev han sitt examens­arbete i juridik. Ämnet för upp­satsen var brottsprovokation och vad polisen får och inte får göra.

John ställde sig tydligt på rättsväsendets sida när han sammanfattade sina slutsatser: ”Den grova brottsligheten behöver stävjas. Polisen måste få verktyg för att ha möjlig­heter att jobba med de problem som de ställs inför. Men lagstiftaren behöver reglera området.”

Uppsatsen godkändes och John kunde kvittera ut sin kandidatexamen i juridik. En tid senare fick han plats på vännens advokatbyrå.

Dela på Facebook
Tweeta