Hej Café,
Jag vill nog börja med att säga att jag i grunden tycker om mitt yrke, jag har jobbat i krogbranschen i 15 år och skulle gärna fortsätta. Jag älskar att ge bra service till gäster och leda dom igenom en, förhoppningsvis, oförglömlig kväll. Eller det lät högtravande, det blir kanske inte alltid en oförglömlig men i alla fall en väldigt trevlig kväll. Men, jag har börjat bli en bitter jävel märker jag. Och jag kan antingen skylla på ålderns cynism, eller så är det helt enkelt barnfamiljernas fel.
Jag vet inte vad som hänt, och ska sägas att jag inte uppfostrat mina egna barn till perfektion, men när de är på restaurang ser jag till att de sköter sig fläckfritt. Vissa föräldrar verkar tro att de är på skoldisco och inte på en plats bland vuxna människor. Skulle ni kunna ge vägledning i frågan, ska jag säga upp mig eller finns räddning för mitt yrke?
/ ’Cousin’
Svar:
Hej ’Cousin’,
Tyvärr är det sånt här som sker när aga avskaffas och Anna Wahlgren blir cancelled från graven. Skämt åsido (knappt), vi verkar gå mot ny lägsta nivå av dåligt restaurangvett. En gång skrev jag i en krönika att barn är rövhål, pengarna ska in till Egmont och så vidare, men det jag menade egentligen var att föräldrarna till barnen var rövhål. Och det är nu samma föräldrar som prompt måste äta ute och lämnar sitt bord som ett bombat horhus med kisstunga blöjor, halvätna grötklämmisar som ser ut som kräk och ett smulbad under bordet.
Det som är värt att säga om barn är att de faktiskt är guds gåva, ingen verkar tro det sett till barnafödandet eskalerande sänka, men någonstans när de passerat två års ålder gör dom en troende på riktigt. Men sen när man träffar barnens föräldrar får de en att vilja konvertera till satan på två röda. Någonstans här behövs en kompromiss, för vi vill inte bli som Frankrike där hundar är heliga och barn portas från den ena restaurangen efter den andra, och vi vill inte heller stanna kvar i detta destruktiva hål av gentle parenting.
Gentle parenting kontra tysk styrning
Det är helt okej att vilja vara en gentle parent, det vill nog dem flesta vara, även om det verkar funka sådär för typ Mette Marit och hennes son. Hur man håller på hemma och sitter ner på knä och pratar med mjuk röst när barnet nitat mamma i ansiktet med hårdplast, det är upp till var och en. Men sekunden en förälder väljer att ta med sina barn till publika miljöer, då är det andra regler och tysk styrning som gäller.
I de fall barnen inte kan hantera att vara i sådana miljöer, vilket många inte kan för de är ja, barn? Då får man väl ge dem en skärm som visar någon stackars apa som är tjackad och leker med labubus i Thailand i utbyte mot lite socker. Det är någonstans priset vi får betala för att vilja ha ett fungerande socialt liv, och för att andra också ska få åtnjuta att ha ett fungerande socialt liv. Jag är övertygad om att barn hör hemma på restaurang, på premissen att föräldrarna säkerställer att barnen sköter sig.
Samtidigt går det inte att sticka under stol med, vilket alla som rullat vagn i Stockholm fått känna på, att barnföraktet pyser i varje hörn. Den suck som dras när någon med barn kommer och vill äta en bit mat hörs högre än Hesa Fredrik en sömndrucken måndag. Det är inte heller speciellt angenämt då alla någonstans är kunder och bara för att barn också vill äta betyder inte det att hela servicen är förstörd.
Så, ett konkluderande råd till inskickaren blir slutligen att kanske öppna hjärtat lite, lite på glänt.
Läs även:
