Fråga:
Hej Stina,
Jag är så jävla (förlåt) trött på att det känns som om kraven för att bjuda på middag har blivit så monstruöst höga. Bland mina vänner har det närmast blivit en sport om vem som arrangerar den satsigaste bjudningen. Var ska jag lägga ribban för att inte bli avfärdad som ohyfsad?
Mvh sur och bitter värdinna
Svar:
Hej,
Utan att veta omfattning av ditt värdskap tror jag tyvärr att du själv kan vara roten till ditt problem, eller en stark bidragande faktor till att vi befinner oss där vi gör med värdskapet. Tröskeln för att hålla en social sammankomst i dag har blivit, ja, sjukt hög. För vissa så hög att man helt enkelt inte pallar. Den duktiga flickan har hittat en ny fälla att omfamna med hull och hår, och det är inte för inte jag undrar hur kraven för värdskap blev så djävulskt höga?
Amerikaner är som känt brända i huvudet, men en grej gör de med bravur – är urusla på värdskap. De är sociala och opretentiösa, men de bjuder in dig på middag och första frågan vid ankomst är: ”Ska vi beställa mat?” Man måste ge dem att det är befriande att ha så låg tröskel för vad som får kallas en bjudning. Kanske är det den vägen det måste barka även för oss, för individualismen har blivit vår samtids stora djävul på axeln. Den viskar i vårt kollektiva öra, saker vi tror att vi behöver göra – för att vara lyckliga eller lyckade?
Och vi verkar tro att laga oxkind varje fredag till fem andra par, duka med chunky porslin från Bangladesh (men enligt bio Made in Sweden eller nån annan skit) och endast dricka Pet Nat ur glasflaska från en vinimportör som gör egen merch med urtvättade kepsar, är receptet (pun intented) på lycka. Och för vissa är det kanske sant, men den ribban är inget annat än en långsam, utdragen resa rakt ner i avgrunden för den duktiga värdinnan. Varsågod att bli utbränd.
Och det finns inget tråkigare än middagar där värden eller värdparet (den ena eller båda) står i köket halva kvällen för att kunna platea puré, friterad kapris och något protein. Detta medan sällskapet sitter med vrålande mage och förmätet diskuterar hur Daniel Espinosa ”verkligen lyckats porträttera helikopterrånarna på ett otroligt mångfacetterat sätt”.
Behöver jag ens lägga in en brasklapp här om att alla är fria att göra och servera vad de vill, men minns då att det är också okej att bjuda över folk och servera vin från låda eller Smirnoff ice och typ lasagne. Du är inte vad du serverar, du är vad du äter (som den skarpa Anna Skipper en gång sa). Skoja’, såklart, vi ska inte dra in vikt i detta. Men poängen kvarstår, och avslutningsvis vill jag citera något som den väldigt döda Svenskt Tenn-grundaren Estrid Ericson sagt: ”Maten är bara 30 procent av en bjudning, resten är en jävla doja.” Hon sa med säkerhet inte det, men kontentan är ändå: Sluta vara så anal.
Har du en egen fråga till Cafés vett- och etikettexpert Stina Vickhoff? Mejla till stina@vickhoff.com.
