Det finns en typ av snacks där det känns som att exakt alla andra är emot mig. Ett tilltugg vars fortsatta existens jag varit oroad för under minst åtta eller nio år. Jag har nämligen aldrig någonsin sett någon annan än mig själv köpa en påse Pommes Pinnes. Jag har inga allierade. Ensammare än den gången jag såg Morbius på bio under premiärkvällen.
Pommes Pinnes har ett problem och det är att de små potatispinnarnas syfte är lite oklart. Är det ett tillbehör till grillkvällarna, eller ett vanligt fredagssnacks? Kanske är det båda, ingen vet. Hemligheten är att inte bry sig, utan äta dem när man känner för det och det gör man nästan hela tiden faktiskt. Om man fattat. Pommes Pinnes är som riktigt extrem metal (med löksmak). Fattar man så fattar man verkligen. Annars äter man dem aldrig någonsin.
Det känns som att OLW under 90-talet bara glömde stänga av maskinen som tillverkar och paketerar Pommes Pinnes och sedan har den bara fortsatt spotta ut de små ljuvliga pinnarna. Ingen är gladare än jag, men det vore kul att inte känna sig så knepig varje gång man köper en påse.
Jag tror att det finns ett sätt att öka populariteten.
Varje gång ni blir ombedda att köpa med er lite snacks hem. Då köper ni Pommes Pinnes. Och inte en påse, utan tre eller fyra. För de små 150-gramspåsarna OLW säljer försvinner nästan i konkurrensen med de stora, fluffiga chipspåsarna, vilket leder till att de flesta där ute knappt ser dem. Och om man börjar se dem i mängder hemma i sitt hushåll så kommer det kännas alltmer normalt att de existerar, vilket ökar chansen att man köper en frivilligt nästa gång.
Det låter väl som en rimlig ansträngning?
Men Jonas, vad är det bästa med Pommes Pinnes? Så kanske du frågar och det är en väldigt svår fråga att besvara. Men om jag bara får välja en enda grej så skulle det förmodligen vara smaken.