Jag tycker inte illa om Stockholm. En stad där man kan köpa en korv med bröd mitt i natten kan inte vara en dålig stad. Och jag har bott i här i snart elva år, men det finns en grej som fortfarande förvånar mig. Det är ett beteende som får mig att ömma lite för lokalinvånarna, känna saker som ”men lilla vän…”.
Innan ni frågar. Nej, det är inte hur stockholmarna vägrar uttala g när de säger ”ett tag”. I den dialektala oktagonen ska jag inte in och veva. Ett tydligare glashus har aldrig skådats (jag uttalar pizzakryddan o-RE-gano, så när det gäller dialekter borde jag nog hålla tyst). Det handlar heller inte om att räkorna inte är lika goda som på västkusten, det får man räkna med när man flyttar hit.
Den bonniga paniken
Det handlar om hur stockholmarna beter sig i kollektivtrafiken. Dagligen stöter jag på lokalinvånare som i panik kastar sig nerför trapporna vid tunnelbanan. De är maniskt stressade när de kastar sig mot tågets dörrar för att hinna emellan innan de slår ihop. Det är en bonnig panik jag känner igen från min uppväxtort, Horred.
Ja, ni hörde rätt. En från Horred tycker att många av er stockholmare är bonniga. Det bor 1200 personer i Horred, generöst räknat. Där går bussarna ungefär varannan timme och missar man en kan en hel dags planer vara satta ur spel. Och många orter i Sverige har det betydligt värre.
Buss varannan timme. Är inte huvudstadens kollektivtrafik mer frekvent än så?
För den som inte besökt Stockholm kan man sammanfatta det som att, jo det är den. Oftast går varje tunnelbanelinje med bara några minuters mellanrum. Befinner man sig centralt går dessutom många tåg åt samma håll, vilket ytterligare utökar ens valmöjligheter.
Det kan ju självklart vara så att jag som dum lantis inte begriper vad som kan hända om man missar en tunnelbana. Kanske har jag missat någon alldeles fruktansvärd konsekvens här som man bara kan förstå om man själv upplevt traumat att tvingas ta ett sju minuter senare tåg. Så är det kanske.
Men om inte! Då är frågan varför de här stackars bonnigt paniska stockholmarna alltid springer sig svettiga för att hinna med sitt tåg. Går man samma sträcka till sin hållplats flera gånger i veckan borde man ju veta ganska exakt hur lång tid det tar. Märker man att man ofta missar ett tåg, då går man väl bara någon minut tidigare?
Om det nu är så viktigt att komma med just exakt det tåg som går nu och inte behöva vänta sju jävla minuter.
Men det begriper inte stockholmarna och det är här jag vänder.
Det är här jag går från att tycka att det beteendet är något man kan ömma för, till att det blir patetiskt. Att stockholmarna är så beredda att se panikstressade och svettiga ut inför andra människor, trots att det så lätt kunnat undvikas. Det är bara ovärdigt.
Med det sagt vet jag mycket lite om att leva under tidspress. Den dagen jag har en tid att passa till något överhuvudtaget kanske jag förstår bättre.
Läs även: ”Norrlänningar måste sluta bli så arga över det här”
