Med en sexårig dvärgtax händer det att jag tillbringar en del tid i tågens djurvagnar. Alltså inte för skojs skull, utan för att jag behöver ta mig någonstans. Det är för det mesta en ganska trevlig upplevelse. Jag gillar hundar och katter och min tax Alfie sover för det mesta större delen av resan.
Men det finns en grej med de här resorna jag inte tycker om. Inte det minsta. Faktum är att ju mer jag tänker på det, desto mer börjar jag koka.
Det är när människor utan djur tar någon av platserna.
De har inte där att göra! Man vill bara slänga ut dem ur avdelningen och tvinga dem att stå i det där otrevliga utrymmet mellan vagnarna resten av resan. Eller ännu värre, släppa av dem i Katrineholm eller Hallsberg. Det har de verkligen förtjänat.
Det finns i regel sexton sittplatser i SJ:s snabbtågs djursektion. Intercitytåget har oftast nio platser. Har man en större hund kan man behöva boka två säten för att få lite utrymme. Människor som reser utan djur har resten av tåget till förfogande. Att de då samvetslöst tar en av de fåtal stolar som djurägare måste välja är ett jävla sätt.
”Men det är så mysigt med djur” kanske de säger. ”Köp ett djur då”, vill man svara. Så får du hur mycket mys som helst. Tills dess får vi be dig stiga av och njuta av allt Katrineholm har att erbjuda. Så kanske du lär dig en läxa till nästa gång.
Ni som inte har djur och ändå sätter er i djurvagnen, det är något jag behöver berätta för er.
Alla andra som rättmätigt sitter där hatar er. Alla.
