För ett par veckor sedan publicerade jag en krönika om butiken Normal här på Café. De senaste dagarna har det inkommit en hel del kritik mot den texten. Kritik som har fått mig att inse vilket grovt övertramp krönikan faktiskt var. Jag är inte sämre än att jag kan inse mina misstag och kommer se över mina rutiner. Det jag gjorde var fel och det har jag förstått nu.
Texten borde aldrig ha skrivits, men krönikeutrymmet blev ett monster. Den text som fyllde upp det utrymmet är ingenting jag står för idag. Jag gjorde det när jag skrev den, då tyckte jag den var väldigt rolig och hade en rad poänger. Särskilt den där parallellen jag drog mellan Normalbutikerna och The Shining-labyrinten. Den var särskilt välfunnen. Kan fortfarande skratta gott åt hur rolig jag tyckte den var när jag kom på den. Aaah… Strandberg. Där satt den verkligen.
Eller hela anslaget. Att skriva en krönika om ett ämne som ingen, varken allmänheten eller man själv, har speciellt starka känslor kring. Bara svaga, diffusa misstankar. Det är inte så man brukar göra krönikor. Ändå lyckades jag fantastiskt bra med att trumma upp engagemang, både för mig själv och i kommentarsfälten.
Engagemang för en text om butiken Normal! Folk blev arga för en diffus åsikt om en diffus butikskedja.
Det är så bra jag är på att skriva krönikor.
Allt det där hade jag idag varit oerhört stolt över, om det inte vore för att det var en hemskt elak krönika som jag verkligen ångrar.
Men krönikans final, wow. Riktigt starkt. Ett pysande knappt hörbart moll. En krönikas motsvarighet till när en låt fejdar ut i slutet. Att man knappt märker att den är slut, den bara slutar att e
