Jag skrev en krönika för drygt två månader sedan där jag menade att norrlänningar måste sluta bli så arga över att bli kallade just norrlänningar. Tyvärr hade den krönikan nästan precis motsatt effekt. Trots att jag sa åt dem att inte bli arga så blev de det. Jag vet inte riktigt hur det kunde bli så fel, men det är helt på mig.
Sedan skrev Dagens Nyheter en artikel om krönikan. Då blev de arga en gång till, norrlänningarna. Arga två gånger över samma sak. Jag måste verkligen ha gjort bort mig ordentligt.
Så jag vill passa på att be så hemskt mycket om ursäkt. Jag har varit i Norrland flera gånger och för det mesta haft positiva upplevelser. Menade verkligen inte att uppröra några ur lokalbefolkningen, men det blev fel och ingen är ledsnare än jag. Antagligen inte ens de som bor där uppe.
Trots det är jag inte sämre än att jag kan inse när jag gjort ett klavertramp. De senaste dagarna har jag rannsakat mig ordentligt och insett att jag säkert gjort något fel, även om jag inte kan förstå vad det skulle vara, men folk verkar i alla fall arga. Jag vill hursomhelst säga snälla förlåt, det var inte meningen. Hoppas allt är lugnt.
Jonas Strandberg är och har alltid varit en vän av Norrland. Kommer alltid vara. Det kan flera jag känner vittna om, även om ingen av dem svarade i telefon i tid för att hinna citeras här. Men jag frågade en från Norrland innan publicering av den första krönikan om han kunde se något problematiskt med innehållet. Någonting folk kunde bli arga över. Han skakade på huvudet och återvände till att reparera sina hembränningsprylar.
Om jag var tvungen att säga tre av mina favoritsaker med Norrland skulle de två första nog vara naturen och människorna. Förutom när de är så himla arga. Den tredje grejen skulle vara den mysiga norrländska dialekten. Den tycker jag mycket om. Så där pratar de verkligen bara där uppe i landet och det tycker jag att de ska vara stolta över, inte arga.
Läs även: ”Norrlänningar måste sluta bli så arga över det här”