De senaste veckorna har jag sett flera hela avsnitt av Nyhetsmorgon. Hela, från början till slut. Visste inte att det gick? Blev lika förvånad som när jag hörde att någon klarat Tetris. Va! Vad menar du med klarat?
Nyhetsmorgon-programmen är så långa. De är konstruerade för att man inte ska tänka på att de har en början eller ett slut utan bara liksom, böljar fram i varmt hypnotiskt ljus. Vet ni hur man vet att ett avsnitt av Nyhetsmorgon är slut? Beck börjar.
Något jag tänkt på när jag sett de här långa avsnitten är det återkommande momentet Triss-skrapningen.
Ni vet vad det gäller. En person från någon märklig liten ort har rest in till TV4-studion för att skrapa en överdimensionerad Trisslott. Ofta är personen så nervös att hen inte kan svara på programledarens kallpratsfrågor. Man känner starkt med den personen som rest länge, ska vara med i ett stort tv-program för att skrapa fram pengar när många tittar. Det är mycket känslor i omlopp i studion.
Sämst av alla de känslorna är Steffo Törnquists.
Den minsta engångssumma man kan vinna i Nyhetsmorgon är 100 000 kronor. Etthundratusen. Det är väldigt mycket pengar. Den övervägande majoriteten av oss hade fått det mycket bättre av att vinna den summan. Kunnat andas ut ordentligt ett tag.
Inte Steffo.
Steffo blir alltid märkbart besviken över att skraparen inte vunnit mer. Man ser hur livsgnistan i hans ögon dämpas varje gång någon går därifrån med hundratusen kronor. Det är så konstigt! Jag har nog aldrig sett någon bli så nedstämd över hundratusen som Steffo Törnquist. Min mamma får i och för sig något liknande i blicken när jag svarar på frågor om ”hur det går med körkortet”, men det är min närmsta referens. Steffos djupa melankoli är ändå värre.
Möjligen var det längesedan den summan spelade någon roll för Steffo själv, men han borde väl kunna föreställa sig att någon annans privatekonomi kan se annorlunda ut?
Han är förstås besviken över att skraparen kunde ha vunnit mer. Men att hänga kvar i vad som kunde ha varit är inte speciellt konstruktivt, Steffo. Valet för programledaren står mellan att uttrycka glädje över att gästen vunnit hundratusen kronor, eller besvikelse över att det inte var mer pengar. Där vandrar Steffo alltid själsligen in i mörkret.
Känns det inte också lite som att han tycker att det är skraparens fel att det blev en så fjuttig liten summa? Som en fotbollsfarsa vars barn underpresterat på en match.
Så en uppmaning till Steffo: gaska upp dig. Det är inte sunt att vara besviken över sådär mycket pengar.
Det är som om jag skulle bli deprimerad varje gång dagens Nyhetsmorgon tog slut. Istället för att, som nu, fokusera på den stora tacksamhet jag känner över att jag har fått se ett avsnitt till.
