Nintendos senaste spel med den mustaschprydde rörmokaren släpptes i fredags tillsammans med en drös recensioner. Det psykedeliska plattformsäventyret har i dagsläget 83 omdömen på Metacritic och kan stoltsera med ett snittbetyg på 93 av 100.
Många lyfter spelets blinkningar till klassiker som Super Mario Bros. 3 och Super Mario World, men även att Wonder samtidigt plockar in flera nya element. Särskilt oförutsägbarheten i att banorna kan förvrängas totalt när Mario hittar ett ”wonder seed” och på så sätt skapa en LSD-trippig känsla, är väldigt uppskattat. Och ja, spelet ger definitivt ett extremt klassiskt intryck, men utan att kännas gammalt.
Det är intressant att Nintendo i år släppt ett Zeldaspel och ett Mariospel till den sex och ett halv år gamla Switchkonsolen – båda tokhyllade.
The Legend of Zelda: Tears of the Kingdom åstadkom det med en ganska radikal och progressiv syn på spelmekaniken och kändes överlag ganska långt ifrån vad man annars hade betraktat som ett klassiskt Zeldaspel. Man utgick (tillsammans med föregångaren Breath of the Wild) från ett nytt fundament (och gjorde en Zeldavärld av det nya.
Super Mario Bros. Wonder gör precis tvärtom. Här använder Nintendo oerhört välbekanta komponenter men vrider dem på ett sätt som gör att man som spelare alltid tvingas vara på tårna. Det är ett spel som det inte går att uppleva på autopilot. Och ja, det handlar självklart delvis om nostalgi. Men välförtjänt nostalgi. Med Super Mario Bros. Wonder visar Nintendo att man är extremt väl medveten om sitt arv, men att man samtidigt inte är det minsta rädda att ta sina spel framåt.
Är det Switchens sista stora spel innan generationsskiftet så är det en alldeles utmärkt svanesång. Lekfullt, varierat, färgsprakande och utmanande. Ett riktigt, riktigt roligt tv-spel.