Svennis svindlande affärer

Tidig förmiddag i Leicester. Det är så mycket engelsk fotbollsvardag det kan bli: gröna gräsplaner, snålblåst och blek sol. I bakgrunden ligger en länga tegelhus. Dunk från bollar, skratt, skrik. Några lärlingar sitter på en kulle och kollar när Sven-Göran Eriksson kör ett pass med A-laget.

Han vankar runt på planen vid Leicester Citys träningsanläggning Belvoir Drive, armarna i kors över bröstet. Tittar, funderar, avbryter spelet då och då, ger nya order. Som vanligt använder han inte visselpipa. Det är snabbt tvåmålsspel med krympt plan, han gnuggar frisparkar och inlägg.

Efter två timmar är det över.

– Nu tar vi lunch, säger Svennis.

Vi går till klubbhuset, där Sven direkt sätter sig på kontoret för att ringa ett par samtal. Samtliga handlar om nya spelare, för lån, provspel och eventuella övergångar. Han pratar med agenter över hela Europa för att hitta tänkbara nyförvärv till sitt lagbygge… Ja, eller snarare klubbygget.

– Jag kom in sent, när säsongen redan hade pågått ett bra tag. Det finns mycket att ta tag i om vi ska lyckas, säger Svennis.

Resan runt fotbollsvärlden fortsätter ett varv till. Han är nu manager och huvudansvarig för att Leicester City FC ska ta sig från den knallhårda andraligan i England, The Championship, till Premier League.

När går ni upp?
– Snarast har ägarna sagt, ler Sven-Göran Eriksson.

Han har skrivit ett tvåårskontrakt med konsortiet Asia Football Investment, som leds av den thailändske taxfreekungen Vichai Raksriaksorn. De tog över klubben under hösten 2010. Då hade The Foxes haft några turbulenta säsonger med stora ekonomiska och sportsliga problem.

 Jag tolkar det som att du har den här säsongen och nästa på dig?
– Ja, du… så kan man nog se det. Vi måste upp fortast möjligt i alla fall. Klubben och ägarna har höga ambitioner. Jag med. Men då måste vi också bygga bit för bit. Det fanns exempelvis ingen organiserad scouting när jag kom hit. Jag plockade in Bill Green från Southampton som chefscout. Tord Grip är på plats för att scouta i Europa med några andra. Fysträningen var också eftersatt. Jag tog hit Chris Short från Crystal Palace som fysansvarig. Min assistent Derek Fazackerley hämtade jag från Huddersfield, vi jobbade ihop i Manchester City.

Vad tycker du om träningsanläggningen?
– Den har tre fotbollsplaner men det är för litet här. Vi delar dem också med ungdomsakademin. Vi måste ha en större anläggning, fler planer och mer utrymme.

Klubben tänker sälja marken vid Aylestone Road i centrala Leicester, där Belvoir Drive ligger, och investera pengarna i ett nybygge. Man letar nu efter mark. Fördelen med Belvoir Drive är läget: knappt tio minuter från hemma­arenan Walkers Stadium.

– Jag gillar när allt snurrar kring mig i en klubb. I Italien är man bara tränare och sköter fotbollen. Inget annat. Under tiden i Lazio var jag inne på kontoret en enda gång, tror jag. Men här är jag involverad i det mesta. Man kanske kan se för- och nackdelar med det. Jag har makt, ansvar för helhetsbilden. Det arbetssättet passar mig.

Redo att leverera. Svennis säger sig ha en mycket god relation till Leicester Citys krävande ägare: thailändske affärsmannen Vichai Raksriaksorn med en förmögenhet på motsvarande 1,3 miljarder kronor.

* * *

Leicester City har cirka 100 anställda. En imponerande organisation, men den räcker inte till för att nå Premier League. Det finns två läkare knutna till klubben, tre fysiologer, två fystränare och två match­analytiker. Mer resurser finns inom den framgångsrika ungdomsakademin, bland annat tre fystränare. Klubben samarbetar också med de två universiteten i Leicester på olika sätt. Fotbollskunskap finns i massor inom klubben – bland annat är förre toppspelaren Chris Powell en av Sven-Göran Erikssons assisterande tränare.

Men Leicester har åkt hiss mellan divisionerna ända sedan grundandet 1884. Klubben har vunnit ligacupen tre gånger, spelat fyra finaler i FA-cupen – och förlorat allihop, vilket är ett pinsamt engelskt rekord i sig.

Nya Walkers Stadium invigdes säsongen 2002–2003. Då hade klubben ramlat ur Premier League och drogs med skulder på motsvarande 350 miljoner kronor, bland annat på grund av arenabygget. Trots detta kom Leicester på andra plats i The Championship första året på nya arenen och gick åter upp i Premier League – men åkte ur direkt och fick harva vidare i The Championship.

Den amerikansk-serbiske affärsmannen Milan Mandaric köpte klubben den 13 februari 2007 för motsvarande cirka 300 miljoner kronor. Trots ny ägare och friska pengar samt löften om spel i Premier League åkte man ur The Championship 2008. För första gången i klubbens historia var man inte med i någon de två högsta divisionerna. Klubben var dock bara nere och vände i League One (division 3) en säsong.

Säsongen 2010–2011 började bedrövligt, en enda vinst på de nio första matcherna och Leicester parkerade sig i tabellbotten. Ägaren fick nog. Efter bara tre månader gav han portugisen Paulo Sousa sparken från tränarjobbet. Den 3 oktober 2010 tog Sven-Göran Eriksson över.

Bara några veckor tidigare hade Leicester City köpts av konsortiet Asia Football Investments som då bestod av klubbens ägare och ordförande Milan Mandaric, det thailändska företaget King Power (lett av affärsmannen Vichai Raksriaksorn och hans son Aiyawatt som är vd för gruppen) samt en hittills okänd tredje part. Mandaric lämnade dock klubben den 27 november för att i stället ta över Sheffield Wednesday.

Vem är då denne Vichai Raksriaksorn?

Han är 51 år gammal och räknas som Thailands 27:e rikaste man, enligt Forbes. Han har en redovisad förmögenhet på motsvarande 1,3 miljarder kronor, äger King Power Group som sysslar med taxfree­handel och som har monopol på Bangkoks storflygplats Suvamabhumi. Ett tillstånd han fick av Thaksin Shinawatra som var premiärminister i Thailand när flygplatsen började byggas och som stod klar 2006 – efter omfattande mygel, mutor och med stora tekniska problem. Kritiken mot taxfreemonopolet var stark.

Det är ödets ironi att Svennis några år senare skulle korsa spåren efter Thaksin och Raksriaksorn – och att båda skulle bli hans arbetsgivare. Thaksin insåg den politiska och ekonomiska utväxlingen av att äga en engelsk fotbollsklubb (Manchester City). Detsamma gör Raksriaksorn. Deras agendor liknar varandras.

Vichai Raksriaksorn har sagt att ”fotboll är min andra favoritsport efter hästpolo”. Båda anses vara rikemansidrotter i Thailand. King Power har tidigare sponsrat Chelsea under sex år och har haft ett treårigt tröjavtal med Leicester. Vichai Raksriaksorn har mycket goda politiska kontakter i Thailand, främst med Newin Chidchob som är en minst sagt kontroversiell politiker. Karriären har fläckats av mygel, skandaler och politiska sidbyten för att få vara kvar vid makten.

Chidchob är för närvarande förbjuden att verka politiskt på grund av olika skandaler. Han är i frysboxen formellt sett fram till 2012. Chidchob stödde den tidigare premiär­minister Thaksin Shinawatra, men stack kniven i sin gamle kompis, bytte sida 2008 för att överleva politiskt och stödjer nu den sittande premiärministern Abhisit Vejjajiva.

Vichai Raksriaksorn är god vän med Newin Chidchob, en tung man i norra Thailand där han äger fotbollsklubben Buriram EPA och investerat hårt i utländska spelare. Ny arena ska också byggas. Allt för att få röster till sitt lilla parti Bhumjaithai Party, som han leder trots sin politiska karantän.

Ingen blir förvånad om klubben Buriram EPA inleder ett samarbete med den ungdomsakademi Leicester City (läs: Vichai Raksriaksorn) har öppnat i Thailand.

Det skedde när City besökte Bangkok under hösten 2010. Newin hade då organiserat så att flera tusen supportrar från Buriram skeppades till Bangkok för att vara färgstark hejarklack när Leicester mötte Thailands landslag på National Stadium.

Jag minns när Sven-Göran Eriksson var på besök i Thailand förra gången med ett engelskt klubblag, Manchester City i maj 2008. Upplägget då har otäcka likheter med höstens besök: start av akademi, uppvisningsmatch och marknadsföring av ägarens affär. Då slutade besöket med att Eriksson fick sparken samma dag som planet lyfte tillbaka mot England.

Du är inte orolig för att på nytt ha en thailändsk ägare?
– Nej, det här är en helt annan sak, mer långsiktighet. Och jag vet fortfarande inte varför jag fick sparken av Thaksin. Han sa bara att det var en känsla han hade, att jag inte var rätt man för jobbet. Mer än så sa han inte.

Har de nya ägarna pengar?
– Ja, det verkar så. Jag fick ett väldigt bra intryck när vi var i Bangkok i höstas. Jag har kanske också varit grundligare i min koll av dem jämfört med tidigare. Det här känns som ett bra projekt. Nu pratar jag med ägarna varje dag om olika saker.

Bäst på plan. Svennis inspekterar gräsmattan på Walkers Stadium. Arenan tar i dagsläget 32 500 åskådare, men ska snart byggas ut.

* * *

Den andra divisionen i England heter sedan 2004 formellt The Football League Championship, men kallas mest The Championship och innehåller 24 lag. De har klassiska namn som Preston, QPR, Watford, Leeds och Coventry… alla vill upp och toksatsar. Mycket står på spel. Två lag går direkt till Premier League, lag 3-6 i sluttabellen spelar ett raffinerat play off om den tredje platsen. Detta finalspel kallas ”The £90m Game” i England, vilket syftar på den summa (drygt en miljard svenska kronor) som en plats i Premier League innebär i form av tv-pengar, nya sponsorer, ökad försäljning av biljetter och prylar.

Leicester är en typiskt småtrist engelsk stad, en dryg timmes tågresa norr om London, vid floden Soar. 285 000 människor bor i tätorten, arbetslösheten är deprimerande: 14 procent, den fjärde högsta i England. En sen promenad i de centrala delarna luktar fish & chips, indisk mat, sur öl och cigarettrök från de som står och bolmar utanför pubarna. Man möter mest tonårsmammor, killar med ärr i pannan och folk med några kilo för mycket på kroppen. Man förstår varför den mest populära produkten från Citys huvudsponsor Walkers är chipsen Salt & Vinegar.

På eftermiddagen den här torsdagen har Sven pressträff utanför spelargången på Walkers Stadium. Gräsmattan är perfekt, några städar på läktaren och de kommer att få mer jobb när stadion byggs ut ytterligare, den har nu 32 500 sittplatser. Nuvarande arenasponsorn sitter med kontrakt till 2012 men det är bara en förhandlingsfråga innan Leicester City spelar sin hemmamatcher på King Power Stadium.

Sven-Göran Eriksson betar av alla medier under en intensiv timme. Det innefattar bland annat sju tv-intervjuer.

På måndagarna har ny pressträff för att summera helgens omgång. Journalisterna står på kö. Ett par spelare är också alltid med. Den här dagen är japanen Yuki Abe där, en 29-årig mittfältare som lockat nio japanska medieföretag till pressmötet.

Sven-Göran Eriksson är kolugn, vänder sig mot mig och säger:

– För att vara andraligan är det skapligt intresse, va?

Kan det bero på att du är här?
– Kanske, men vi har många intressanta spelare också.

De japanska reportrarna är ivriga och bombar Sven-Göran med frågar via tolk om vad Eriksson tycker om Abe:

– Snabb, bra spelförståelse.

Vad behöver han förbättra?
– Om han tränar huvudspel och inkast så kan han bli en komplett spelare, skämtar Svennis och japanerna skrattar hysteriskt.

Hur går det med språket för Abe?
– Det är mycket viktigt att han lär sig engelska, jag vet själv hur mycket det betyder att kunna språket efter mina år i Portugal och Italien. Kanske inte så mycket på plan och vid träningar, men mer socialt. Livet handlar inte bara om fotboll. Han måste kunna göra saker på egen hand privat också, utan tolk. Inte bara sitta hemma i lägenheten och spela dataspel.

Som av en händelse ska Abe och Svennis fotograferas tillsammans med ansvariga för Centre for English Language Learning vid De Montfort University. De har intensiv­kurser för internationella studenter och utlänningar inom näringslivet. Sven har satt Abe i skolan där. Lokaltidningen Leicester Mercurys reporter Ron Tanner manglar Sven, han ska sno ihop fem artiklar inför mötet med Barnsley borta.

– Han skulle kunna skriva en bok, muttrar Sven.

Han har bara kostym, trivs inte riktigt när det börja kyla på. Börjar bli otålig, blänger lite på presschefen när det drar ut på tiden. Tunga moln hänger över läktartaket. Till slut är allt avklarat och vi går in i omklädningrummet. Vi passerar foton av klubbens största spelare: Gordon Banks, Peter Shilton, Gary Lineker. Jag hittar inte Pontus Kåmark, men han lär nog finnas någonstans, betraktad som klubbens bästa utländska värvning genom tiderna.

Borta bäst. Svennis tror inte att han kommer att flytta hem till Sverige den dag karriären är över: "Jag är så lyckligt lottad ekonomiskt att jag kan bo var jag vill."

* * *

Sagan om Svennis från Torsby började en magisk onsdagskväll den 3 mars 1982 när IFK Göteborg spelade den första kvartsfinalen i UEFA-cupen, (nuvarande UEFA Europa League) borta mot spanska Valencia på Estadio Luis Casanovai. Man hade tagit sig dit efter imponerade spel under hösten.

Det var hans tredje säsong som tränare för IFK Göteborg. Han hade haft tuffa år, kritiken i massmedia var stark när han började spela med uppställningen 4-4-2. Det var nya termer som ”kort lag”, ”press med understöd” och ”krympa ytorna”. Det var inte zonspel och man-man längre utan snabba uppspel och knappt en boll i sidled.

Även om Sven fått ordning på spelet och laget börjat vinna så var IFK Göteborg i början av 1982 ett ekonomiskt råttbo och sönderslitet av styrelsebråk. Inför sin viktigaste match någonsin var klubben på ruinens brant och tvingades låna pengar av Supporterklubben Änglarna. Och resebyrån Paddan gav en kredit på 400 000 kronor för att laget över huvud taget skulle kunna ta sig till Spanien.

Blåvitt fick med sig 2–2 hem. Returen spelades två veckor senare inför 50 108 personer på Ullevi och IFK Göteborg vann matchen med 2–0. Laget gick till semifinal, konkurshotet var undanröjt och en ny styrelse tillsatt. IFK Göteborg slog sedan FC Kaiserslautern i semifinalen och Hamburger SV i finalen. Den klassiska cupsegern togs efter 1–0 hemma på Ullevi i ösregnet inför 42 058 åskådare den 5 maj och 3–0 borta den 19 maj 1982, efter mål av Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson. Matchen sågs av 61 000 åskådare på Volkparkstadion, de flesta av dem besvikna tyskar.

IFK Göteborgs ekonomiska framtid var tryggad. Och Svennis, då 34 år, fick en chans som ingen svensk tränare fått förut. Efter anbud från både Tyskland och Grekland skrev han på för portugiska storklubben Benfica. Mycket tack vare sin kontakt med Börje Lantz, den cigarr­rökande skåningen som var Sveriges första fotbollsagent, ”Mister 25 procent”.

Det är små marginaler i fotboll, som ni tränare brukar säga?
– Ja, verkligen. Jag har IFK Göteborg att tacka för allt. Utan våra framgångar hade jag inte suttit här nu. Men det kommer aldrig att hända igen att en svensk klubb vinner en europeisk fotbollscup. Allra minst på det sätt vi gjorde då. Tolv matcher utan förlust.

Varför?
– Svensk klubbfotboll är för svag numera. Förutsättningarna i dag är helt annorlunda än vad de var 1981 och 1982. Spelare försvinner, man kan inte behålla talanger. Det krävs också en struktur runt om laget som kostar stora pengar. Totalt gör det att svenska klubbar inte är konkurrenskraftiga.

Hur långt skulle MFF räcka i England?
– De håller inte Premier League-klass.

Ditt jobb har förändrats genom åren?
– Ja, det mesta runt om är annorlunda. Vi är nästan alltid en stab på fem-sex man som förbereder träningen. Det kommer att utvecklas ytterligare. Jag tror att det blir som inom amerikansk fotboll där man har specialisttränare på alla positioner. Vi har redan målvaktstränare inom fotbollen. Snart också de som enbart tränar försvarare, mittfältare och anfallare. Fysiologer och psykologer blir allt viktigare. När jag började i Degerfors var det bara jag, Tord Grip, en massör och en lagledare.

Grip har följt med. Varför är han så viktig?
– Han har lärt mig allt jag kan och är ett viktigt bollplank för mig fortfarande. Han har också gett mig det bästa råd jag någonsin fått. Det var att sluta spela fotboll själv, när jag var 27 år gammal, för att i stället bli assisterande tränare till honom i Degerfors.

Du har ett stort kontaktnät efter åren i Europa. Vilka pratar du mest med?
– Den gamle spelaren Rui Costa, Lazios förre president Sergio Cragnotti och några agenter, främst i Italien.

Hur är det på kvinnofronten?
– Jag har ingenting på gång nu… Eller, tja… det där var väl en halv lögn.

När tänker du gå i pension?
– Aldrig! Jag kan inte tänka mig att vakna en morgon till ett liv utan fotbollen. Jag håller på tills jag blir 70 minst. Efter tiden med engelska landslaget gick jag utan jobb ett år. Det var skit helt enkelt, jag kände mig onyttig. De första månaderna var det skönt att vara ledig, men sen blev jag bara stressad av att inte ha något jobb att gå till.

Flytta hem till Sverige när du lägger av?
– Nej, det tror jag nog inte. Jag är så lyckligt lottad ekonomiskt att jag kan bo var jag vill.

Jan Källman

Foto: Kambiz. Intervjun är tidigare publicerad i Café nummer 3/2011.