Coachella är inte bara USA:s viktigaste festival – utan världens. Så varför domineras den av artister som Avicii, The Hives, Swedish House Mafia, Refused och First Aid Kit? Cafés Victor Johansson åker till Kalifornien för att skildra ett nytt blågult musikunder.
* * *
Det är möjligt att de täta marijuanamolnen gör oss alla lite höga.
Men när basen från Swedish House Mafia börjar rulla som mullrande åska över den kaliforniska himlen släpper alla i den 80 000 personer stora publiken – bestående av alla från Lindsay Lohan och Rosie Huntington-Whiteley till Jared Leto och Pierce Brosnan – stil och smak och börjar dansa.
Även indietjejen som suttit stilla framför mig, med The Smiths-tygväska, dålig hållning och obesvarade sms till minst fem expojkvänner i utkorgen, börjar sakta bryta upp sin stela kropp. Från sin lilla gräsplätt med blicken i marken börjar hon, liksom mot sin vilja, röra sig till musiken. Ett steg i taget, led för led, reser hon sig från tidigare nederlag, förluster och besvikelser och tycks innan inledande Greyhound är över ha glömt allt.
– We ARE The Swedish House Mafia! skriker de tre svenskarna från festivalens stora scen och plötsligt känns det som att alla dagens band, däribland The Black Keys, Pulp och M83, bara varit förband till kvällens huvudakt.
När jag tidigare under kvällen gjorde en enklare enkät i baren på backstageområdet verkade alla – rockstjärnor, Victoria’s secrets-modeller, socialt hämmade journalister – vara rörande överens: de var här för att se Swedish House Mafia.
Skådespelaren Eli Roth, kanske mest känd som ”The bear jew” i Quentin Tarantinos film Inglourious basterds, skrek över axeln samtidigt som han räckte bartendern sitt kreditkort:
– Swedish House Mafia, man! Jag är här för att se Swedish House Mafia!
Varför gillar du dem?
– They are just great, säger han, formar ena handen till ett hårdrockstecken i luften, lägger den andra om midjan på en nyvunnen kvinnlig vän och spatserar iväg över vipområdet.
Bara Queens of The Stone Ages sångare Josh Homme, iklädd jeansväst och med ölglaset som en liten tekopp i de stora nävarna, går emot strömmen. Men även han visar sig vara ett Sverigefan.
– Jag är här för att se The Hives, förstås. Och Refused … What can I say?
Efter ett uppehåll på 14 år gör hardcorebandet från Umeå sin officiella comebackspelning på den amerikanska festivalen.
– We are Refused from Umeå, Sweden, ropar Dennis Lyxzén från scenen. We toured here in 1996 and 1998 and we wanted to overthrow your capitalist system. But we realized that this isn’t our land, this is your land!
Där har han dock fel. Just den här helgen är det vårt land. För sällan har en amerikansk musikfestival dominerats så av svenska band. Inom loppet av tre dagar uppträder Swedish House Mafia, The
Hives, Refused, First Aid Kit, Dada Life, Miike Snow, Sebastian Ingrosso och Avicii på Coachella Valley Music and Arts Festival.
Festivalen i den kaliforniska öknen har sedan starten 1999 växt till Amerikas hippaste och mest inflytelserika musikfest.
I år hålls den två helger i rad – med samma lineup. Ändå sålde de 450 000 tredagars-biljetterna slut på mindre än tre timmar.
Refuseds Dennis Lyxzén har en teori om varför festivalen – som tidigare haft namn som Paul McCartney, Jay-z och Madonna som dragplåster – i år satsar så hårt på svenska artister.
– Sverige har alltid gjort kvalitativ musik, säger han till Café efter spelningen. Många tycker att det är ett trendängsligt land. Men det är också något som gör att vi ligger i framkant i mycket av det som händer musikaliskt. Dessutom har vi haft kommunala musikskolor och ungdomsgårdar med replokaler väldigt länge. Vår generation, med The Hives och alla andra band, kommer definitivt därifrån.
Vad betyder det att spela på Coachella?
– Det är USA:s största musikfestival så det är klart att det är bra att synas här. Och många svenska band spelar på bra tider i år. Vi headlinar vår scen samtidigt som Swedish House Mafia headlinar en annan.
Har ni fått ut något konkret av att spela här?
– Efter en spelning här med The International Noise Conspiracy 2001 hörde (producenten) Rick Rubin av sig och sa att han hade hört ”great things about us”, och frågade om han fick jobba med oss. Det är väl en ganska stor grej?
Avicii drog storpublik under Coachella.
* * *
Dagen efter vaknar jag upp och känner mig som ett hologram.
– God, is it still daylight?
utbrister en bakfull festivalbesökare besviket bredvid mig vid Ace Hotels poolfrukost.
Lite senare, inne på festivalområdet, ljuder tonerna från The Vaccines som trumpeter över ett förlorat slagfält.
Hipsters klädda i etnomönster, fjäderskrudar och kroppsfärg – siouxindianen tycks vara årets stilikon – kurerar sig under solen som steker över gräset, en matta så välansad att den påminner om Wimbledons centercourt. En egenrullad fimp här, en mockasin där, det är allt som syns från gårdagens fest.
Men så sprids ett rykte som får de flesta att vakna till liv: Lykke Li ska gästa Miike Snow i kväll.
– Vi ska hänga med Lykke i helgen, vi är ju kompisar, säger Christan Karlsson hemlighetsfullt när han och resten av bandet slår sig ned med Café.
Miike Snow älskar Coachella, säger han.
– Det är bekvämt att bo här. Organiserat, vackert. På många festivaler måste man liksom vara på festivalhumör, annars kommer man inte gilla det alls. Här kan man välja hur man vill göra. På andra festivaler kan du inte komma undan festivalen.
Christian Karlsson konstaterar att USA i dag är en bättre marknad än Europa för svenska band.
– USA har alltid varit bra för oss.
Det är svårare att göra den här resan i Europa. Det är lättare att spela upp sig här i Amerika. I Europa är musikintresset mer splittrat mellan olika länder.
Han tror inte att han och bandkollegan Pontus Winnberg har haft draghjälp av sina tidigare karriärer som hitproducenter och låtskrivare. Duon, då kända som Bloodshy och Avant, skrev bland annat Britney Spears megahit Toxic.
– Vi trodde att folk skulle ha koll på det. Men det är bara sådana som du som vet! Journalister. Så det har inte haft någon större inverkan. Men det är en bra vibe kring att komma från Sverige. Folk
kommer med svenska flaggor till våra spelningar. Sverige har en tradition av att hamna högt på hitlistorna. Från Abba fram till nu.
Som av en slump börjar Roxettes Listen to your heart spelas i högtalarna. Christian Karlsson ler och fortsätter:
– Coachella var ett stort steg i vår karriär för oss. Spelningen 2010 var ett av ögonblicken som bidrog till vårt genombrott i USA.
First Aid Kit hyllades av amerikansk press. “Systrarnas mix av folk och country blev extremt väl mottagen” (Orange County Register.)
* * *
Bergskedjan som omger Coachella bildar en gigantisk amfiteater där First Aid Kits tätt sammanvävda stämmor nu studsar mellan sluttningarna. Med endast ett piano, en akustisk gitarr och ett trumset får de världens hippaste hipsterpublik att stanna upp. ”Stockholm’s cold, but I’ve been told, I was born to endure this kind of weather”, sjunger den solbrända folksamlingen i en vacker allsång.
En stund tidigare, på artisternas backstageområde där en rad identiska trailers står uppställda bredvid varandra, sitter systrarna vid ett campingbord i vit plast.
Klara och Johanna Söderberg, födda 1990 och 1993 i Enskede söder om Stockholm, bor här grannar med Dr Dre.
– Det är jättestort att få vara här, säger Klara Söderberg. Men främst är det en cool festival som vi har spelat på länge. Det är perfekt på alla sätt. Många bra artister och en vacker miljö. Och så är det i öknen, vi gillar mystiken som finns här.
Det är inte Enskede.
– Hehe, nä…
Vad tror ni svenskvågen här beror på?
– De flesta är houseband, så det beror nog mycket på den elektroniska vågen. Och så finns det så klart en tradition.
Vi vågar göra det här för att vi vet att det har funnit stora svenska band som har slagit utomlands före oss, säger Johanna Söderberg.
Är det en kvalitetsstämpel att komma från Sverige?
– Det är det verkligen. Vi använder det, det blir som en grej: ”We’re Swedish.” Då är man bra, då är man cool. På spelningarna i USA kommer det amerikaner som kan lite svenska och vill flytta till Sverige. Överallt, typ på varje spelning, dyker det upp Sverigenördar. De har aldrig varit i Sverige, men de kan allt om svenska band. Ganska galet. Det är så över nästan hela världen, vart vi än åker. Men framför allt här i USA.
Ni befinner er på en stor USA-turné just nu. Hur går det?
– Skitbra, det har varit utsålt på nästan alla spelningar. Vi har gått upp ett snäpp från förra turnén. Det är verkligen galna fans som skriker på varje spelning.
Los Angeles Times lovordade The Hives och Pelle Almqvist: “man kommer att tänka på en ung Jagger”.
* * *
Per Sundin, vd på musikbolaget Universal som arbetat i skivbranschen från 90-talets glansdagar och in i 00-talets digitaliserade klimat, är inne på samma houseteori som First Aid Kit.
– Det har alltid funnits bra svensk musik ute på vägarna, säger han. Men den stora svenskvågen just nu tillhör framför allt den elektroniska dansmusiken. Och där har det blivit en fullständig explosion av svenskar som slår i världen. First Aid Kit är fantastiska, men det är Swedish House Mafia som säljer ut Madison Square Garden på nio minuter och är huvudakt på Coachella. Det är Avicii som introduceras på scen av Madonna i Miami, säljer ut o2 arena i London och är första dj:en någonsin som åker på arenaturné i USA. Det här är ett fenomen där Sverige ligger absolut längst fram.
Men varför gör vi det?
– Det handlar om den svenska känslan för hits och popmusik. Det som händer nu är att det kommer in poplåtar i housemusiken. Många ställer sig frågan: Vad är det som händer? Betalar man för att se en dj? Folk förstår inte vad det är förrän de varit på en konsert och upplevt det. Då förstår man pulsen och energin. Det är ju en rockkonsert när Swedish House Mafia spelar.
En annan viktig faktor, enligt Per Sundin, är att Swedish House Mafia har hållit på länge och varit förebilder för många nya dj:s som slår igenom nu.
– Vi är också ett land av entreprenörer, innovatörer och kreatörer. Vare sig det tar sig uttryck i en skiftnyckel, ett datorspel eller en musikstil. Vi har en trygghet i botten och en uppmuntran från vår omgivning att skapa saker.
* * *
Svensk musikexport är förstås inget nytt. Björn Skifs, Ace of Base, Roxette och Abba har alla toppat den amerikanska Billboardlistan och de senaste åren har artister som Robyn och Lykke Li skördat internationella framgångar. Den sistnämnda har sålt över 20 000 exemplar av albumet Wounded rhymes, uppträtt på David Letterman och sålt ut legendariska konsertarenor som Los Angeles Greek Theater.
Även på producentfronten har vi varit tongivande: RedOne (Lady Gaga), Max Martin (Katy Perry) och Bloodshy & Avant (Britney Spears) är bara några som format de amerikanska hitlistorna. 2010 var fyra av de fem mest populära låtarna i USA skrivna av svenskar. Max Martin låg bakom tre av dem (Dynamite, Katy Perry och Usher) och RedOne den fjärde (Enrique Iglesias).
En av de stora skillnaderna 2012 är att de svenska artisterna i dag åker över Atlanten innan de slagit igenom. Inte, som exempelvis Roxette på sin tid, när de redan fått en radiohit och vet att efterfrågan finns.
– Svensk musik befinner sig på en avundsvärd plats i jämförelse med i princip alla andra icke engelskspråkiga nationer just nu, säger Andres Lokko, författare och rockjournalist, nyss hemkommen efter en sex års lång exil i England.
– Vi är numera så gott som tvåspråkiga: ingen talar bättre engelska än svenskar. Samtidigt utnyttjade vi internets fördelar så jäkla tidigt att hela världen snabbt blev vårt ostron.
Något annat som karaktäriserar den nya svenska musikvågen är hur mångfacetterad den är. Från house till folk till pop, menar Lokko.
– I mitten av 00-talet började Sverige, som både musik- och modeland, för första gången i historien få ett riktigt starkt självförtroende. Vi slutade att ängsligt blicka mot Berlin, London eller USA för inspiration om vad ”som gäller”. Tack vare internet, vår engelska språkexpertis och vårt nyvunna självförtroende anser vi oss nog lite vara universums centrum.
Tystnaden när 50 000 personer håller andan kan vara öronbedövande.
The Hives har precis pausat musiken. Bara en bas, så starkt pulserande att varje skallerorm som gömmer sig i ökensanden undrar vad det är som händer, mullrar från scenen.
– Det är sant! Vi är här! Ni har inte drabbats av ökenhallucination. The Hives är faktiskt här! skriker Howlin’ Pelle och börjar klättra ner från scenen och ut i skummet från publikhavet.
Kort senare kastar sig The Hives in i finalnumret av sin comebackspelning och vrålet vet inga gränser.
– Svenskar är nästan bäst i världen på att göra musik, säger Howlin’ Pelle när Café möter honom i bandets backstagetrailer några timmar tidigare. Det är inte så att svenskar är inkvoterade här direkt.
Är det en fördel att vara svensk?
– Numera är det en fördel att vara det. Men när vi slog igenom var det inte så. Att komma från Sverige var som att komma från Ukraina då. Men nu är det en grej: ”Har du hört det här nya svenska bandet?”
I den svenska Hollywoodvågen nämns alltid våra sociala egenskaper också, vi är väluppfostrade och kommer i tid. Vad tror du om det?
– Ingen bokar en kass artist för att han kommer i tid. Och artistbranschen är den mest elastiska när det gäller att komma i tid och bete sig illa. Svenska band är bra, helt enkelt. Svenskar har en tendens att ta musik på större allvar. I Sverige kan den smartaste killen i klassen spela i ett band. I USA är killen i bandet han som inte fick vara med någon annanstans.
Victor Johansson
Foto: Getty. Texten är tidigare publicerad i Café nummer 9 2012.