Ni vet hur det är, när man har varit ett gift ett tag. Även om man vet att det är fel så är det ju lätt att man börjar fantisera. Inte för att man inte älskar sin fru, inte för att man inte vill göra henne lycklig, men för att hjärnan bara är skapad så. Tankarna smyger iväg liksom. Man tänker ”vad hade hänt om…”. Man blir frestad. Man är ändå bara man liksom.
Förstår ni hur jag menar?
Och det är så olika var folk drar gränsen för det där. En del tycker att det måste ha hänt något fysiskt för att det ska vara fel. Att man måste ha agerat på sin impuls. Fullföljt driften. Andra tycker att bara tanken räcker. Att fantasin är ett tillräckligt svek.
Och visst. Det kanske det är. Jag vet inte.
Men när jag tappade min lammchorizo på marken i eftermiddags, och klart och tydligt plockade upp den och gick och slängde den i papperskorgen. Då tycker jag faktiskt att det är orättvist av min fru att ÄNDÅ skälla ut mig för att hon ”såg på mig” att jag TÄNKTE äta den.
Hålla på och tjata hela kvällen om att om inte hon ”hade stått precis bredvid” så hade jag ”varit all over det där lammköttet”.
Det kanske jag hade! Men nu gjorde jag inte det!
Och en man måste för fan få ha sina smutsiga fantasier. Även om han är gift.
All I’m saying.
