Hoppa till innehåll

Jonathan Johansson: ”Min nya skiva är människofientlig, på ett bra sätt”

Jonathan Johansson.
Tom Cehlin Magnusson

Jonathan Johansson har fått barn, går åter i kyrkan och har skrivit förra årets mest spelade låt. Så varför har han precis gjort sin karriärs mörkaste album?

Novembers sista soltimme löstes upp som en huvudvärks­­tablett i ett glas spökvatten för någon vecka sedan. Det smattrar på plåttaken i Aspudden, söder om Stockholm. För tunt klädda människor småspringer in mot tunnelbanan med en arm fåfängt slängd över huvudet. Jonathan Johansson öppnar dörren till sin lägenhet med ett par trådlösa hörlurar intryckta i öronen. En tvättmaskin centrifugerar med full kraft i bakgrunden. Han sätter på en kanna kaffe och plockar fram två saffransbullar, stulna från hans skivbolags kontor. 

Han ska under veckan släppa sin  första singel på tre år, och har därför fått trycka i sladden till sitt Instagram-konto som har varit vilande i något år. Hans flöde präglas av olika vänners sätt att hantera sorgen efter att Zlatan köpt sig in i Hammarby. Jonathan säger att han inte kan något om fotboll, men äger ändå en MFF-halsduk. För några år sedan spelade han sin Malmö-skildring Alla helveten på Stadion, vars textrader är populära tatueringsmotiv på himmelsblå läktare.

– Jag har väl kapitaliserat på MFF, skrattar Jonathan. 

– Någon spelning på Malmöfestivalen så hade en polare en jättestor MFF-flagga som han vevade med när vi spelade den låten. Det var ju jävligt insmickrande. Jag är  ­Malmö-patriotisk på riktigt liksom, men …˝

Men du stod inte och …

– … pissade på Zlatans staty i morse? Nä. Jag märkte att mina Stockholmsvänner tyckte det var underhållande. Jag tycker inte det är kul, jag blev också märkligt sårad. Men han behöver nog inse att han inte kan bete sig exakt hur som helst och ändå få kärlek uppe i sitt elfenbenstorn. Men när det sedan blir rasism så är det ju bara mörker. Bull.

”Den nya skivan är människofientlig. På ett bra sätt”

Lägenheten är fylld av tavlor, både på väggarna och uppställda mot väggen. En stor, röd sammetssoffa står uppställd mellan ett piano och en vildvuxen växt på en pelare i sten. Det ryker ur kaffekoppen, barnskrik hörs från ett rum intill. För bara några år sedan var han tvungen att jobba extra på ett härbärge i närheten för att ha råd att betala hyran. I dag är han lyckligt gift och nybliven pappa, med ett efterlängtat album på gång. Senast vi hörde från Jonathan rörde det sig om ett popalbum med kärlekslåtar. Man får intrycket av att personen i den varma lägenheten som häller upp svart kaffe är på en bra plats i livet. 

– Förra skivan gick snabbt och lätt, den här tog mer tid, säger han och tänker efter. 

– Den här är mer människofientlig. På ett bra sätt.

Rock, Adnym Atelier, 4 499 kr. Byxor, Blk Denim, 3 499 kr. Skor, Our Legacy, 3 500 kr.Väska, Sandqvist, 1 795 kr.

Jonathan Johanssons karriär är lång och på sätt och vis okrokig. Genombrottet kom för tio år sedan med En hand i himlen, med båda fötterna placerade i ett dramatiskt 80-talslandskap. Albumet hyllades från alla håll och kanter, låten Aldrig ensam har till och med kommit att bli en oavsiktlig bröllops­hymn. Sedan dess har han rört sig fritt mellan gothisk syntpop och glossy kokainfunk, skrivit låtar till Titiyo och åt en teateruppsättning av Dracula. Förra året blev hans låt Rosa himmel i Molly Sandéns version den mest streamade i landet. Grammisnomineringar har regnat in, recensionerna har i princip enbart varit översvallande hyllningar.

Desto snårigare är berättelsen om vem han är. Han har varit öppenhjärtig om sin (tvivlande) kristna tro i intervjuer, samtidigt som han fortfarande framstår som något av en gåta för en svensk publik som är van vid att få sina artisters åsikter och leverne noggrant paketerat för ­allmän beskådan. 

Det nya albumet heter Scirocco och är det första på tre år. Senast det begav sig så hade Sveriges mörkerprins skrivit skinande glansig funkpop. Borta var det högstämda och sakrala, nu hette låtarna Du så fin och Sommarkläder, och texterna placerade Kim och Kanye på sunkhaket Dovas. Den här gången är anslaget ett annat. 

Människan som ett rovdjur, terror, vitt skum, köttets hunger, svettiga sicilianska gränder, nedärvt våld – en brinnande silvertråd löper från Gavrilo Princips skott i Sarajevo till en sprucken läpp och blåtiror på sista bussen hem från Triangeln i Malmö. 

En pressrelease berättar att namnet på skivan kommer från den kvävande heta ökenvind som kommer från Nordafrika och sveper över Europa, och som färgar Alpernas vita snö brun. 

– Jag har ju försökt göra ett magnus … magnum opus, visst heter det så? Jag är jättestolt över det förra albumet, men vi gjorde det på ett år, typ som ett test. Vi gjorde det med ambitionen om att göra pop. Nu är det snarare antipop. Ambitionen var att albumet är färdigt när det är färdigt, ingen deadline. Jag hade pengar så att jag kunde hålla mig ovanför ytan.

Fredagen när Rakhmat Akilov körde en lastbil längs Drottninggatan och dödade fem personer satt Jonathan i en källarstudio i en annan del av stan. Det var den första inspelningsdagen på det som skulle komma att bli Scirocco. Samtidigt som Jonathan och hans producent Samuel Starck förvrängde ett trumspår var resten av staden i skräck. När det var dags för en ciggpaus klev Jonathan och Samuel upp på gatan i vårsolen. På telefonen syntes plötsligt tjugo missade samtal. 

– Det var kaos. Jag ringde min fru som var på Djurgården. Vi bestämde att vi skulle mötas vid Kungsträdgården. Men det innebar att jag var tvungen att gå mot alla andra som flydde centrum. Mina kompisar sa ´Vadå, du ska gå in  mot stan, är du dum i huvudet?´. Det var rykten om att folk sköt. Hela den dagen var jag en sån konstig strong silent type samtidigt som min fru var rätt skakad. Men dagen efter kunde jag knappt komma upp ur sängen.

Terrordådet på Drottninggatan blev startskottet för ett album som ofta är en intensiv upplevelse. Dissonanta melodier och upphackade textrader är byggstenarna för ett album som är svårt att skaka av sig.

– Jag var intresserad av de större penseldragen. Vi är apor, djur som slåss för vår överlevnad på savannen. Vi är flockdjur, rovdjur. Den här globala verkligheten vi lever i där alla ska vara sams, den är helt omöjlig ur ett evolutionistiskt perspektiv. Det går emot all logik att ett sånt system ska fungera, ändå hoppas vi så innerligt att det ska vara möjligt.

”Plötsligt är religionen tillbaka som en riktig bad guy.”

Jonathan berättar att han har velat utforska människorna som väljer att offra sig själva för sina idéer. Från Princip till Akilov. Med sträng blick har han sorterat och googlat bland bibeltexter och politiska manifest. 

Hur har det varit att få barn samtidigt som du har jobbat på det här albumet? En del av att bilda familj inbillar jag mig är att vända ryggen åt världen. 

– Ja, det är väl en mänsklig reaktion. Man måste ju skydda sitt barn till varje pris. Det fina med barn är att man kan återgå till de enklaste sakerna. Man måste återgå till det goda när man umgås med ett barn. Man kopplas tillbaka till världen. Man måste vara snäll på riktigt, vara artig, man ska  lära dem klappa mjukt. Det är så basala grejer man måste gå igenom med ett barn, som blir en bitchslap i ens egna ansikte. Det har varit en liten ögonöppnare för mig.

Tröja, Bottega Veneta, 10 590 kr. Rock, Johannes Adele, 6 999 kr.

Jonathan är uppväxt i en frikyrklig familj där pappa var konstnär och mamma skolledare. Hans morföräldrar hade startat sin egen kyrka i Rosengård. Familjens tak var högt. Som barn satt Jonathan ofta i bilen efter gudstjänster tillsammans med familjen i livliga diskussioner om huruvida predikanten ifråga var dum i huvudet eller inte. När han slog igenom för ett decennium sedan var hans tro den viktigaste pusselbiten i berättelsen om honom, med tiden suddades det ut. Uppväxten, politiken och samtiden blev viktigare ämnen. 

Nyligen har Jonathan börjat gå i kyrkan igen. Med tanke på skivans kraftfulla språk och de grandiosa bibelreferenserna är det svårt att inte göra tolkningen att de senaste åren, i världen såväl som i hans hem, har satt i gång något hos honom. 

– Det är ju extremt problematiskt att vara troende i en tid när religionen är tillbaka, men hijackad av alla dåliga rörelser, från Trump till IS. Fascismen är tillbaka, och i nästan varje rörelse har den åberopat religionen som verktyg till makt. Men det enda sättet jag kan svara är att de har fel. Eller nej, det är värre än att de har fel. De exploaterar och utnyttjar cyniskt religionens makt över människor på det vidrigaste sättet. De använder religionens mörkaste skuggsidor för att nå makt.

Jonathan sitter med ett glas champagne i handen på Fotografiska i Stockholm. Han väger sina ord. Det verkar viktigt för honom att mena vad man säger, inte slarva med svaren. Att göra saker ordentligt. När han får en fråga tittar han bort, funderar och berättar om hur han tänker som om det vore första gången han uttalar svaret högt. Han rättar sig själv, himlar med ögonen eller förstärker sin skånska när han hör sig själv säga något som närmar sig en kliché. På museets restaurang berättar han om en teologisk tolkning av Bibelns berättelse om Kain och Abel. Plötsligt uppfattar han något bakom sin rygg, vänder sig om och rycker till. Två vänner som satt sig vid bordet intill kväver ett fniss.

– Nej, nej, alltså ni kan absolut inte sitta här, det går inte. Vi håller på … vi är mitt i en intervju och jag är så högtravande.

Anledningen till museibesöket är att Jonathan ska ställa ut tre filmer han har gjort till skivan. Bilderna är uppklippta fragment från Jonathans telefon. Svartvita, intima ögonblick från hotellrum och stränder, bibliska bilder och djur. Tillsammans med den fysiskt intensiva och hudlösa musiken känns det som att vara inuti Jonathan Johanssons huvud.

– Jag har märkt på vissa av mina troende vänner att de har tyckt att det har varit fett jobbigt den här perioden. Plötsligt är religionen tillbaka som the bad guy, som en riktig jävla bad guy. Men jag kan inte se det så. Det är för banalt, det är för uppenbart vad det är som händer. Samtidigt är det som att det också är ett märkligt tecken på att folk har försökt dödförklara religionen i 300 år, men den försvinner  ju inte. Man kan inte hugga av en lem från en kropp utan att förvänta sig fantomsmärtor. Så ja, nu betalar vi priset för det i någon bemärkelse.

Skjorta, Mattis Dallmann/­Textilhögskolan, pris vid förfrågan. 

Veckan i december då hela Sverige numera traditionsenligt var upptagna med att antingen visa upp vilka låtar de hade lyssnat mest på under året, eller klaga på människor som visade upp vilka låtar de hade lyssnat mest på under året, så stod det också klart att Jonathan Johansson hade gjort en väldigt dålig affär. Hans låt Rosa himmel från hans förra album spelades in av Molly Sandén för Netflix-succén Störst av allt. Låten blev en ännu större succé än serien: Det var den mest streamade låten på svenska under förra året, och den sjunde mest streamade totalt i landet. Går man in på Youtube och läser kommentarerna (en journalistisk metod så god som någon) till Molly Sandéns version av låten så kan de enkelt delas in i två läger. Det ena som med precision framhåller exakt hur mycket de gråter varje gång låten spelas, och det andra som försöker gissa vad de ˝oklara lyricsen˝ egentligen betyder.  

Det var på en joggingtur som Jonathans manager ringde för att berätta att Netflix ville förhandla sig till hans låt. Att döma av Jonathans ton var det inte en förhandling som han gick vinnande ur. 

– Ja, de gynnarna hade det på känn på något vänster. Det var ett för bra fönster för att tacka nej. Första gången låten dök upp så var det en scen där Djursholmsbarnen festar på något poolparty där de spelar en upptempo version av Rosa himmel. Alltså, jag fick såna skamsköljningar att jag höll på att gå sönder. Det var min första reaktion – det här är sämst. Det är så otrovärdigt att de här överklassbarnen kan, och sjunger, min låt. Sedan gick det en månad eller två så skickade min A&R ett klipp från Molly Sandéns spelning på Lollapalooza. Det var tio tusen pers i samma ålder som sjöng med i exakt varenda textrad. Wow. Det var faktiskt riktigt sjukt. Så jag hade väl typ fel.

I dagarna ska han spela in ett avsnitt av SVT:s Hitlåtens historia om det bevingade stycket.

– Det var en präst som hade använt låten för P1-programmet Tankar för dagen. Hon hade gått till det här stora klimattåget med Greta i Stockholm. När sedan de tusentals barnen gick genom Stockholm så samlades de vid Kungsträdgården. Så gick Molly upp på scenen och sjöng Rosa himmel. Och den här prästen som visste vem jag var blev förvånad – de sjunger ju Jonathans låt – och alla kan den? Men hennes poäng var att enligt de flesta forskare så blir himlen rosa på grund av föroreningar och giftpartiklar i luften. Det visste faktiskt inte jag när jag skrev den. Men det var ju verkligen … cherry on the top.

”Jag kan inte gå till en bank. De skrattar bara åt mig.”

Något klirr i den Johanssonska kassan blir det dock troligtvis inte, på grund av snåriga streaminglagar. För trots att alla hans album har hyllats enhälligt och hans spelningar säljer slut år efter år så är hans karriär också kantad av ekonomiska felbeslut. Han har turnerat med så många musiker  på scen att han ofta gått back på spelningarna, noggrant omarbetat sin scenografi om och om igen, tackat nej till chanser som hade kunnat förändra de flesta människors privatekonomi. När Veronica Maggio inledde arbetet med den moderna klassikern Satan i gatan – ett album där alla låtar på skivan gick in på topplistorna och som kom att slå de flesta streaming- och försäljningsrekord som går att slå – stod Jonathan Johanssons namn i Maggios telefonbok. 

– Hon hörde av sig till mig och producenten Johan Eckeborn och ville jobba med oss två. Då höll vi på med albumet Klagomuren och var helt uppe i det. Så ja, ’det hade varit kul, men …’. Tack, men nej tack. Sedan blev den skivan en av de absolut största succéerna i svensk pophistoria. Men det var ju för att hennes samarbete med Christian Waltz var så fruktbart, och att hon satt på sånt guld. Så det går ju inte att sia om vad som hade hänt om … men det är klart att det hade varit gött att ha någon låt på den där sjuka plattan. Det hade gjort skillnad, skrattar Jonathan ljudlöst. 

”Låtskrivarlivet i L.A låter som helvetet på jorden.”

Det är ingen som har bett dig göra något på engelska? 

– Jag vet inte om det är att jag har en skräckinjagande aura på något sätt, men nu har jag släppt sex plattor – ingen har lagt sig i någonting. Det är som om skivbolaget inte vågat ha någon åsikt.

Du har aldrig självt tänkt på att göra det då? För privatekonomins skull? 

– Njäe, alltså, jag tror att jag vet hur mycket arbete som krävs. Det är fruktansvärt mycket slit. Ska du Lykke Li-lyckas, eller Robyn-lyckas, så får du åka flera vändor och bara gå upp till radiostationer och sitta och babbla, sitta med en gitarr och spela. Jag kan inte tänka mig något värre, säger Jonathan. 

– Det är verkligen pisspisspissvårt att lyckas med en sån grej. Man ska också helst vara 22 år när man gör det. Jag kommer säkert att göra det någon gång för att testa, men kanske i typ Tyskland, eller Frankrike. Men då är det mer för min skull. Som en dödsryckning, haha. Men man har bara så mycket energi i sig.

Du har inga drömmar om låtskrivarlivet i Los Angeles, låter det som?

– Nej, det har jag inte ens tänkt på. Alla som åker över dit klagar på det. Man ska åka till ett konstigt ställe och skriva ihop med någon man aldrig har träffat. Var femtionde gång blir det ens en låt. Det låter som helvetet på jorden i mina öron. Sedan är det klart att det räcker med att man lyckas på riktigt en gång så är man ekonomiskt oberoende och kan göra vad fan man vill därefter. Det finns ju en poäng med det. Men jag är inte uppfostrad i att hålla på med konst för ­pengarnas skull, även om det låter snusförnuftigt och von oben.

I dagar som dessa så är det inte konstigt att man blir nyfiken på hur musiker får ihop sin tillvaro. En gång vart tredje år åker ens svenska favoritartist på turné, men däremellan är det tyst. Samtidigt fyller exempelvis svenska komiker arenor och teatrar året runt, med tickande Swish- och Patreon-konton. 

– Varje gång jag lämnar in min redovisning så tänker jag bara, tack gud – jag klarade det. Ett år till. Varje gång. När jag gifte mig så kunde jag tillsammans med någon som har en vanlig lön söka ett banklån. Jag kan inte gå till en bank annars, de skrattar bara åt mig. Jag tänker ofta att folk med fast anställning ska veta att om man läser om en artist i en tidning så kan det verka fett – och nu sitter vi i en rätt trevlig lägenhet, jag bor inte i en skolåda. Men det är mest en lycklig slump. Jag har offrat alla pengar, all tid till utbildning. Om det här tar slut och jag är femtio så står jag där som en medelålders halvgubbe utan utbildning, utan en spänn på något pensionskonto. Nada.

Har du en plan B? 

– Nej. Jag tror inte det blir lika bra konst om man har en plan B. Jag tror att en av anledningarna till att jag har något slags verkshöjd är att jag ger allt. Det är ett högt spel, men det ger någonting. Sedan, när man har varit pank eller tvivlat på sig själv, så har jag så klart dagdrömt om att sätta mig i skolbänken eller skaffa ett jobb. Men sedan tar jag en fylla eller sover så glömmer jag bort det.

Vit rock, Bottega Veneta, 19 440 kr. Tröja, Bottega Veneta, 10 590 kr. Byxor, Bottega Veneta, 10 590 kr. Skor, Bottega Veneta, 8 100 kr. 

Nordöst om Sicilien ligger den lilla ön Filicudi, en bit från Stromboli. På öns strand finns en liten bar, egentligen ett kylskåp och en dörr, och ett gäng vita plaststolar. I en av stolarna satt Jonathan Johansson för åtta år sedan. En mardrömsbokning på Roskilde hade visat sig bli en av hans livs spelningar. Samtidigt som Bruce Springsteen och Bon Iver rockade för massorna hade Jonathan en fullpackad spelning i ett mindre tält, där han hade kostat på sig en svart konfettiexplosion. Fortfarande på ett hybrismoln efter spelningen gick Jonathan på stranden fram till ett sällskap med två tjejer och fem långhåriga hipsters från Italien, till de långhåriga killarnas förtret. Jonathans fru kunde inte prata engelska, Jonathan kunde inte prata italienska, men de spenderade de resterande 48 timmarna av semestern tillsammans. 

– Det spelade inte så stor roll att vi inte kunde prata med varandra från början, det var mycket Google translate och … tystnad. Jag har bara ett romantiskt svar på varför, och det är väl att det var kärlek vid första ögonkastet. Det kändes bara naturligt.

I dag bor de tillsammans i Sverige, med sin ettårige son. 

– Hon flyttade till New York precis då, så jag pendlade dit i två år, typ. Var tredje månad var jag där. Sedan bestämde hon sig för att flytta hit. Vilket var helt sjukt att hon gjorde. Vi hade knappt vågat prata om det … hon hade värsta karriären där och jobbade på Metropolitan Museum i New York. Men hon ville komma närmare sin familj och Europa, och ja, mig.

Sicilien har därför kommit att bli Jonathans andra hem. För den som har lyssnat på hans senaste skivor har de smutsiga och vackra gränderna i Alcamo utanför Palermo – och språkliga missförstånd på pizzerior i Midsommarkransen – blivit nya färger i Jonathan Johanssons palett.  

– Mötet med det landet har varit en enorm del av mitt liv de senaste åren. Jag har använt mig av det, jättemycket. Det har varit guld och godis som jag inte har kunnat låta bli att använda mig av. Och så klart att det ligger där det ligger. Båtflyktingar, gränsen mot Medelhavet, den fascistiska historien. Det har varit … tacksamt. Även om det är lite äckligt att se det på det sättet. Men man jobbar med det man har.

Tröja, Bottega Veneta, 10 590 kr,. Solglasögon, Tom Ford, 4 100 kr. 

Stora middagar, gangsters på vespa, Berlusconi på ­tv-­apparater som aldrig stängs av. Det som för många andra låtskrivare kanske hade blivit billig våldsromantik har för Jonathan blivit något vardagligt. En låtidé om Cosa Nostra, den sicilianska maffian, väcktes hemma i den röda sammets­soffan. 

– Det var en sån där sur kväll i november när vi satt framför HBO och skulle kolla på Gomorra. Och hon bara: ´Äeh, jag pallar inte. Jag kan inte se det här. It’s too close.´ Då antecknade jag hennes reaktion eftersom jag är som jag är. Det finns ju en övergripande tanke på skivan om det nedärvda våldet från rovdjuret, som vi aldrig har slutat vara. Cosa Nostra är en ficka i verkligheten där det verkligen är så på riktigt. Där det medvetet förs framåt. Jag har helt enkelt parasiterat på hennes erfarenheter.

Flera trådar löper genom Jonathans senaste album. Mänsklighetens grymhet är en del, en annan viktig del är den förintande skräcken för att förlora sin familj, och vad det sätter i gång inom en.

– Jag var på väg till Italien, mellanlandade i München. Någon hade glömt en väska, det blev världens pådrag med poliser som spärrade av och körde fram en robot. Och det slog mig att innan jag hade träffat min fru så hade jag inte brytt mig så mycket. Jag har aldrig varit rädd för döden. På gott och ont. Kanske för att jag inte är rädd för vad som ska hända sedan. Men den här gången blev jag skärrad. Just där och då satte det i gång att shit, så här har jag inte känt tidigare i hotfulla situationer. Det här var också samtidigt som vi började prata om att vi skulle ha barn.

Blev det ett uppvaknande?

– Det var som att jaha, då har jag gått från att inte riktigt bry mig till att verkligen inte vilja härifrån – och att skaffa barn innebär ju att man måste vara kvar. Måste försvara, ta hand om och … ja, jag vet inte. Pallar jag ens det?˝frågar Jonathan ut i luften. 

– Det har förändrat saker, så klart. Är det rätt att bilda familj? Vill jag det ens? Det har inte alls varit en självklar sak för mig. Jag tycker inte det behöver vara meningen med livet. Men … äh, jag hade inget val, haha. I didn’t have a say in the matter. Vad man möter oavsett är att, ja, nu kommer det här lilla livet in i ens liv, och som för alla föräldrar så är det ju den största och sjukaste upplevelse man kan vara med om. Och den gör en ödmjuk på miljoner vis. Mitt ego har fått en rejäl törn.

Att bilda familj skapar trygghet men gör en också sårbar på riktigt för första gången? 

– Ja, plötsligt ska man leva med den här oron över någon annans liv. Det gnager verkligen på en. Det är ett tungt ansvar. Sedan är det någonstans så att med den livsstil jag har – att jag på riktigt inte vet om jag har pengar nästa år – så finns inte den här uppåtstigande kurvan som de flesta med månadslön kan ha, där man kan lägga undan och långsamt bygga uppåt. För mig går det precis ihop, det är på det berömda håret. Att ta in ett barn i den ekvationen, det är … idiotiskt, egentligen.

Skjorta, Our Legacy, 2 000 kr. Byxor, Blk Denim, 3 499 kr. 

Det finns en berättelse om Nick Caves arbetsrutin som män som gillar att romantisera framgångsrika männi­skors arbetsrutin har en speciell plats i hjärtat för. Varje dag vaknar Nick Cave i samma tid som vilken key account manager som helst, klär på sig ­kostym, drar på sig sina ormskinnsstövlar, drar handen genom sin teatraliskt tunnhåriga hjässa och går ner till sitt arbetsrum. Väl där skriver han tills arbetsdagen är slut, då han går upp i huset och lagar middag. Mörkrets konung framför en laptop, rockstjärnelivet förpackat till en nio-till-fem-tillvaro. 

– Jag tänker väldigt mycket på hans rutin, säger Jonathan. 

Jonathan kryper upp med benen på stolen hemma i sitt kök. Han är klädd i en svart kavajliknande jacka, med ett guldigt kors som dinglar när han pratar. 

– Den har ju blivit en berättelse eftersom han är demonen som går bärsärk på scen, och ändå är en människa som stryker en ren skjorta och går till jobbet samma tid som alla andra. Jag gör ungefär samma sak, minus kostymen. Men jag kanske borde börja med kostym varje dag, det har jag faktiskt tänkt på. När man fyller fyrtio så kan man väl ändå få göra det? Men ja, så har jag jobbat sedan En hand i himlen. Jag har varit tvungen att skapa en strikt rutin. Det är samma som varför jag tränar. Psyket måste sättas i en korsett.

”Jag undrar om jag är en parasit på världens elände.”

Jonathan ettårige son sätter sig i hans knä och gör sitt bästa för att försöka gripa tag i hans tomma kaffe­kopp. Jonathan fyller på med kol­svart kaffe, och berättar att han har sovit två timmar under natten. När han då och då himlar med ögonen åt något han sagt så går hans pupiller i kors i en millisekund. 

Hur känns det när du formulerar en mening du är nöjd med kring något du är rädd för? Känns det ihåligt eller blir det terapeutiskt?

– Man kommer väl inte undan att något slags terapiarbete är det väl. Jag kan verkligen ställa mig frågan: Är jag en parasit på världens elände? Jag har då tydligen en begåvning att använda mig av det om och om igen. Men jag gör väl det för att jag känner ett behov av att göra det. Jag tror på att dra sitt strå till stacken och prata om det som vi inte orkar prata om. De flesta av oss söker sig till musik som ger oss hopp, eller flykt. Energi till att orka och stå ut. Jag har väl varit inne och nosat på det. Men jag har mer gått en annan väg, för det tror jag är min läggning. Jag har verkligen försökt skriva musik med en annan hållning, men jag vet inte om jag tycker att det blir så bra.

Å andra sidan har Aldrig ensam och Rosa himmel  trots sina texter blivit låtar som folk gifter sig till eller gråter till på Lollapalooza? 

– Det är som om folk inte bryr sig! skrattar Jonathan.

– Det är intressant. Det är inte min intention som har burit fram de två låtarna utan det är människors egna tolkningar som har gjort dem så stora. Jag vet inte vad det innebär – att jag egentligen är en riktigt dålig låtskrivare kanske? Och samtidigt, tack och lov. När låtarna är släppta så är de inte mina längre, så är det bara. Men det är märkligt ibland. Det kan skava i en. Intellektuellt vet jag att jag måste släppa det, men min första reaktion är att bli sjukt irriterad. Det blir jag faktiskt.


Röster om Jonathan Johansson


Molly Sandén om Jonathan:

”Jag fick ett sms från producenten av Störst av allt som frågade om jag kunde vara med i en begravningsscen. De ville att jag skulle sjunga Rosa himmel och agera som den dödes kompis. Jag har alltid gillat Jonathan och den låten. Vi gjorde en tagning i kyrkan, jag stod vid kistan i ett rum fyllt av skådisar som storgråter på beställning och tittar på mig. Det var så märklig stämning, så jag började gråta. Det här blir mitt skådisbreak, tänkte jag. Sedan ringde min manager efter en förhandsvisning och sa att jag inte var med. Lite snopet – men vi släpper låten ändå, tänkte vi. Vi lyssnade knappt igenom, utan släppte den bara som den var från kyrkan – och det blev min mest spelade låt. Man lägger tid på trumljud och produktioner och så blir en låt med halvtrasig gråtröst den som får mest uppmärksamhet.”

Oskar Linnros om Jonathan:

”Vi delade kompis och basist, David Lindvall. Sedan har jag för mig att Jonathan kom på nåt gig jag hade 2010 och festade med oss efteråt i min turnébuss. Vi använder varandra ständigt som skoningslösa bollplank. Det är mer värt för båda än att sitta och bråka i studion, tror jag. Jonathan är lik mig på många sätt, ett sweetheart som ofta ser argare ut än han är. Han är otrolig på att dra ihop middagar, resor och att få sina vänner att bli vänner med hans andra vänner. Därför är han också irriterande otålig. Som låtskrivare vågar han använda sig av sitt liv, på riktigt, vilket få faktiskt vågar. Låtarna blir starkare när man supit med honom i Malmö, hälsat på i Midsommarkransen eller sett honom i en italiensk kyrka.”

Titiyo om Jonathan:

”Vi hade samma bokare vid tiden för hans debutplatta så jag ringde honom och kollade om han ville jobba. Då var han så förbannat knepig. Han ställde tusen frågor om hur jag tänkte som jag bara kände att va fan, jag vet inte? Men sedan när jag skulle göra en skiva på svenska så blev det en helt annan grej. Jonathan är en av de absolut bästa personer jag har jobbat med, jag vill jobba med honom för resten av livet. Jag älskar hans ytterligheter, han är varm och kall samtidigt. Han måste alltid balansera mellan två ytterligheter, han kan inte skriva en kärlekstext som inte har något mörker i sig. Han är en person som man verkligen blir vän med. När han skriver kan man uppleva honom som en akademiker, han skulle inte stå ut en sekund med att göra något som bara är okej. Ett geni, helt enkelt!”

Credits:

Foto: Andreas Johansson
Styling: Gorjan Lauseger
Grooming: Linnea Hellbom/Mikas

Nyhetsbrev

Varje vecka skickar Cafés redaktion ut de senaste, roligaste och vassaste artiklarna från sajten så du alltid håller dig uppdaterad.

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.