På barnkalas hemma hos god vän.
Den 3-åriga dottern: (Tittar glatt på mig) Haj!!!
Jag: Tjenatjena. Annars?
Den 3-åriga dottern: (Nickar allvarligt) Det var längesen!
Jag: Ja…jo…ja, det var det nog. Vi har nog inte synts på tre månader eller så.
Den 3-åriga dottern: (Tittar på mig med något som jag uppfattar som en lite, lite anklagande blick) Det var längesen!
Jag: (Harklar mig) Ja…jo…jo, det var det. Men du vet, jag har haft mycket med jobbet och så. Och vi har ju också fått barn förstår du, och han tar ju en del tid…
Den 3-åriga dottern: (Nickar, ser lite sur ut) Det var längesen.
Jag: (Skruvar lite obekvämt på mig, fingrar med min mobil) Jooo, jag förstår att du tycker det. Men det har kommit rätt mycket emellan, och du vet…det är ju inte som att jag har glömt dig eller så. Men ibland har vi vuxna saker att göra bara. Du vet…vuxengrejer.
Den 3-åriga dottern: (Betraktar mig i kall tystnad)
Jag: (Surt) Men vafan det är ju inte som att DU direkt har ringt MIG heller va? Eller? Har du det? VA?
Den 3-åriga dottern: (Tittar förvirrat på mig)
(Dörren öppnas. Nya gäster kommer in.)
Den 3-åriga dottern: (Glatt) Hajj!!!
Nya gäster: Nej men hej på dig lilla vän!
Den 3-åriga dottern: (Entusiastiskt) Det var längesen!
(Jag tittar på 3-årig dotter. God vän, tillika 3-årig dotters pappa, dyker upp vid min sida.)
Han: Jag vet inte var hon har fått det där ”det var längesen” ifrån. Hon säger det hela tiden nu. Jag tror inte ens att hon vet vad det betyder.
Jag: (Argt) Nej det fattade jag väl för fan!
Han: (Oförstående) Va?
(En ganska jobbig tystnad)
Jag: (Harklar mig) Äh…du vet…inget.