Idag släpps Taylor Swifts elfte album. The Tortured Poets Department följer Midnights från 2022 och det finns släktskap, men framförallt en mängd olikheter.
Jag hade laddat kaffebryggaren kvällen innan och sparat ner albumet som skulle släppas klockan 06.00. Steg upp tio minuter innan, slog på kaffet, klädde på mig, fyllde en termosmugg och gick ut på en promenad. Det är så jag helst upplever ett Taylor Swift-album för första gången. Tidigt, utomhus och själv.
När jag börjar lyssna var den första känslan att TTPD är ett synthpopalbum och ännu mer så än Midnights. Ett annat första intryck är att hon påminner mycket om Lana Del Rey i första låten. Sedan händer något – resten av albumet tar vid. Då börjar det kännas som en dum första reflex att försöka kategorisera exakt vad för typ av album jag lyssnar på, istället för att bara lyssna. Så jag försöker göra det.
Och det jag hör är en artist som är mycket friare från kravet på utmejslade, tighta hits än någonsin tidigare. Det är ett hantverk hon är väldigt bra på, men det här albumet känns som en ambition att göra någonting annat. Det finns en stark, uppriktig sorg som präglar låtarna. Lyssnare av Taylor är vana vid att hon är uppriktig med sina känslor, men melodierna brukar ofta få vara den dominanta kraften. Här skulle jag säga att just de starka, råa känslorna får bestämma mycket mer än vanligt.
Det nya på The Tortured Poets Department har inte så mycket med soundet att göra, som det övergripande artistiska uttrycket och det överraskade mig verkligen. Trots den storslagna titeln är albumet så långt ifrån en pose som man kan komma.
En favoritlåt efter första genomlyssningen är Who’s Afraid of Little Old Me? som formligen kokar av frustration och passion och ilska. Den är som ingenting hon skrivit tidigare och lämnar mig överkörd.
När albumet bara funnits ute några få timmar gick Taylor ut med att det där 16 låtar långa albumet, det var väl ingenting. Här är fullängdaren på 31 låtar. Så när man lyssnat igenom skivan och just höll på att smälta den så landade en hel god timma med ny musik till. Den del som börjar med The Black Dog är generellt mindre stökig än den första halvan. Överlag mer finstämd, typ. Där den första akten kränger vilt åt alla håll är den andra mer av en ledsam, pianooritenterad epilog på ett väldigt vackert sätt.
Det är svårt att få ett helhetsintryck av ett så omfattande album så här kort inpå de första lyssningarna. Normalt föredrar jag att leva lite mer med ett album innan en recension, så betrakta det här mer som skissartade första intryck. Men några avslutande ord från denna långvariga Swiftie innan han går in i helgen med ett stort glas vin och försöker bekanta sig med detta album på djupet:
The Tortured Poets Department är ingen hämndlysten skiva. Det finns inget på den jag tolkar som en lust att ge igen på någon. Snarare präglas den av en förkrossande vuxen acceptans för de olika sätt på vilka en relation kan falla isär. Och det träffar mycket, mycket hårdare.