Fredrik Backman: “Min vän presenterar sig som alkoholist och kokainist. Det var brutalt.”

Den heter Brooklyn Local 1. Kostar 80 spänn per flaska. Lagrad som champagne med riktig kork. Tappad på 750 milliliter stora flaskor. 9% alkohol. Ligger i beställningssortimentet. Jag har köpt en låda, som en kul grej. Ger bort flaskorna i stället för vin när min fru och jag är bortbjudna på middagar. Alla gillar en öl med en story, liksom. Jag antar att det är sånt här man gör när man fyller 30 och det inte längre anses socialt accepterat att samla på hockeykort.

Jag dricker två av dem med en barndomsvän en kväll framför en fotbollsmatch. Han konstaterar att en sån här flaska motsvarar fyra stora stark. Med skillnaden att ingen skulle tycka att det var konstigt om jag drack en sån här ensam framför tv:n en tisdag, säger jag. Min vän rycker på axlarna och säger att det går väl i linje med att det är inget konstigt bland män i vår ålder att sitta själv hemma och dricka en dyr whisky, men sitter man ensam och dricker smuggel­vodka har man plötsligt alkoholproblem.

– Det där är en rätt soft grej med att bli vuxen, att man kan köpa sig fri från varningssignaler, flinar jag.

Vi pratar om att ha en öppen flaska whisky hemma. Min vän säger att han aldrig har det längre.

– Finns det en öppen flaska går man ju och tar sig en liten jävel då och då. Men knäcker man sigillet på en oöppnad flaska i sin ensamhet, då går ju larmklockorna som ett flyglarm i skallen på en…

Sen pratar vi en stund om fylleanekdoter, som män i vår ålder har en tendens att göra när vi dricker öl. Som när han stod hängd mot en bardisk en gång i sena tonåren och en gemensam polare till oss trodde att han ville säga något, och därför lutade sig fram för att höra genom musiken. Och min vän kräktes i örat på honom. Den där polaren hävdar fortfarande att han har nedsatt hörsel. Min vän garvar.

– Jag kommer inte ihåg senast jag var så jävla dumfull, säger han.

Jag säger inget. Men jag inser att jag vet exakt när jag var så full senast.

Tänkvärda klunkar. Under ett par månader har Fredrik Backman studerat sina egna och kompisars alkoholvanor.
En omvälvande resa med oväntat slut.

* * *

Mer än en kvarts miljon svenskar är alkoholister, enligt Statens folkhälsoinstitut. Män är kraftigt överrepresenterade. Män under 30 den största riskgruppen. En amerikansk studie från 2010 visade att män löper dubbelt så stor risk som kvinnor att bli alkoholister. Dels har det genetiska orsaker, dels påverkas vi kraftigare av dopamin, en signalsubstans i hjärnan som påverkar känslor av lycka när vi dricker.

– Rent statistiskt måste minst en ur grabbgänget vi festade med som 20-åringar ha blivit alkoholist, säger jag.

– Rent statistiskt var minst en av dem det nog redan då, svarar min vän.

Vi sitter tysta i några minuter. Sorterar väl ofrivilligt ut kandidaterna, antar jag. Till sist frågar jag om han har pratat med Patrik på länge. Han skakar på huvudet. Jag tänker att det måste vara sex-sju år sen jag hörde av honom senast. Kanske mer?

Alla män har väl haft den där polaren, antar jag. Min var Patrik. Bra i skolan, bra med tjejer, stor tennistalang. Han fick ett par motgångar strax efter studenten. Dödsfall i familjen. En ryggskada. Började träna mindre och festa mer. Tålde hur mycket sprit som helst, minns jag. Sen kom det en morgon där någonstans när alla andra drog iväg till universitet och skaffade jobb och villor och familjer, och han satt kvar hemma. Lirade gitarr. Drack whisky.

Jag hade en annan vän som dog i en bil­olycka i samma veva. Det kanske var därför jag blundade. Att se andras problem kan tvinga en att se sina egna. Så jag drog till Thailand och söp skallen av mig i fyra månader i stället. Jag funkade alltid så, kunde gå nykter i ett halvår och sen vara dyngrak varje dag i en månad.

Året efter mådde jag bättre, drack mycket mindre. Sen flyttade jag till Lund och började plugga. Kände mig ensam och vilse. Drack nonstop de första tre veckorna. Sista morgonen vaknade jag med blod på tröjan utan att veta om det var mitt eller någon annans. Jag hade hamnat i slagsmål utanför en krog. I början gav jag väl lika väl som jag tog, men folk som såg det berättar att det var som om jag väntade på att snubbens polare skulle dyka upp. Som om jag ville ha stryk. Och det fick jag.

Det var sista gången jag var så full.

Dagen efter sa någon till mig att för somliga är alkoholism en sjukdom, för andra är den ett symtom. Jag drack inte på nästan tre år efter det. I efterhand tror jag inte att jag hade problem med alkoholen, jag hade problem med mig själv. Ångest. Så jag behövde visa mig själv att jag kunde sluta, att jag kunde ta tag i mitt liv.

Jag dricker öl nu. Tar en drink någon gång ibland. Blir fortfarande berusad extremt sällan. Och när jag blir det hamnar jag aldrig i slagsmål längre. Det allvarligaste som händer nuförtiden är väl att jag spottar små bitar cocktailsalami på min frus chefs kavaj medan jag skriker ”fattar du!? Nu måste vi pissa i BÅTEN!” efter att ha berättat den där om två irländare i en båt. För tredje gången.

Jag berättar för min vän att jag ska gå på ett AA-möte för den här artikeln.

– Ibland tror jag att alla män i vår ålder borde göra det minst en gång, svarar han.

Jag tänker på de sista gångerna jag var hemma hos Patrik. Alltid ölburkar på bordet. Alltid en tom whiskyflaska någonstans. Sorgsnare och sorgsnare ögon.

Under dagarna som följer ska jag få höra flera gånger att ”alkoholism är förnekelsens sjukdom”. Jag tänker jävligt mycket på om den förnekelsen är störst för de som drabbas av den, eller för alla oss andra som står bredvid utan att säga något.

Öppna kort. Det finns över 116 000 AA-grupper i 180 länder.
De är inte bara öppna för folk med direkta problem. Cafés reporter besökte möten som "anhörig".

* * *

Det sägs att om alkohol uppfunnits i dag hade vi klassat det som en drog farligare än heroin. Jag har aldrig tagit det på allvar. Men här, en halvtrappa ner i ett fyrkantigt rum på 25 kvadrat med kala väggar och plastmatta, är det rätt svårt att inte tänka på det. Jag vet inget mer om Anonyma Alkoholister än saker jag sett på amerikanska tv-serier. Jag har tänkt smyga in och sitta längst bak. ”Observera.” När jag ser att stolarna står i ring får jag panik.

En man i 45-årsåldern hälsar mig välkommen. Säger att jag är tidig. Jag nickar fumligt. Funderar på att vända mig om och dra, men sätter mig till sist på en av pinnstolarna med händerna kupade runt en pappmugg kaffe. Fler deltagare droppar in. De flesta känner varandra. Kramas. Jag känner mig otroligt utanför. Som om de ska få syn på mig och vråla ”inkräktare”. Sen inser jag att det jag verkligen är totalt skräckslagen för är motsatsen: Att de ska tro att jag är en av dem.

Jag känner mig som fisken i Hitta Nemo som av misstag hamnar på ett ”Fish Eaters Anonymous”-möte, och varje gång han försöker förklara att han inte äter fisk skriker en haj ”denial!” åt honom. Hur fan förklarar man att man inte har problem i en miljö där folk räknar förnekelse som första symtomet på problem?

Det är skitjobbigt att sitta där. Jag kan inte tänka mig att någon man jag känner hade tyckt något annat. Och det är väl någonstans där jag inser vilket helvete det måste vara att komma hit om man verkligen har problem. Vad som måste krävas för att kliva in här och erkänna att man har förlorat kontrollen över sitt liv.

Dagen innan har jag pratat med Stefan, presskontakt för AA. Han berättar om ”öppna möten”, dit även anhöriga kan gå. Jag har beslutat att det får bli min ingång.

Vi blir totalt tio män och två kvinnor i ringen. En har varit nykter i nio år, en i fyra veckor. Deltagarna turas om att vara mötesledare, idag är det en rätt kraftig kille med underarmstatuering och skägg, ett par år yngre än jag. Han är klädd i arbetsbyxor, lär ha kommit direkt från jobbet.

– Är det någon som är här för första gången? frågar han.

Jag harklar mig. Tittar ner i golvet och mumlar att jag är ”anhörig”.

– Välkommen Fredrik! säger resten av gruppen i en mun.

Och jag är kanske inte redo för det, för jag rycker till som om någon har skrikit åt mig i ett mörkt rum. I efterhand känner jag mig dum för att jag blir så drabbad, men det finns något bedövande överrumplande i den där direkta uppmärksamheten från elva totala främlingar. Något med ögonkontakten. Att bli sedd, kanske.

– Tack för att du kom hit, säger killen med underarmstatuering.

Sen tittar han upp.

– Hej, jag heter Micke och jag är alko­holist och narkoman.

– Hej Micke! svarar alla.

Jag också.

Jag vet inte om jag ska skämmas eller vara stolt över hur bra det känns.

Nästan all forskning slår fast att alkoholism är en sjukdom. WHO listar det under ”brain disorders”. Svenska centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning uppskattar att en miljon svenskar har ett ”riskbruk”. Definitionen för det är 14 ”standardglas” (33 cl starköl, 12 cl vin eller 4 cl sprit) per vecka för en man, 9 för kvinnor. En internationell studie från 2006 hävdar att alkoholism är till 60 procent genetiskt betingat, övriga 40 procent är sociala ”triggers”. Inte helt olikt diabetes.

Jag tänker mycket på de 40 procenten.

AA-möten har tydliga rutiner. Ledaren läser högt ur riktlinjerna, ”det som sägs här stannar här” bland annat. Den 45-åriga mannen läser ur Stora boken, AA:s grundtext. Olika texter läses varje möte, med fokus på olika delar av tolvstegsprogrammet.

Känslan av rutiner gör mig mindre osäker. Resten av mötet går ut på att alla, i tur och ordning, får prata. Alla börjar på samma sätt: ”Hej, jag heter, jag är alkoholist”. En del pratar i en minut. Andra i tio.

Någon berättar om det senaste dygnet, en annan om första gången han kom till ett AA-möte för två år sedan. Om alla sina känslor den dagen.

Varenda en som pratar gör två saker: Den första är att gratulera en man ”till tid”, eftersom han har tre månader som nykter. Den andra är att titta mig rakt i ögonen och hälsa mig välkommen, som ”ny”.

Första gången flackar jag nervöst med blicken som man gör om någon man inte känner plötsligt börjar småprata med en på bussen.

Alla drabbas. Fredrik Backman möter människor från alla olika lager i samhället under AA-experimentet. "Jag drömmer bara om ett vanligt liv", säger en av dem.

* * *

Jag vet inte vad jag förväntade mig att finna här. Alkisarna som sitter på bänken utanför Systemet, troligen. Men det är bara vanliga snubbar i den här ringen. Jag känner igen varenda barndomsvän i dem. De hade kunnat spela i mitt fotbollslag. Jobbat på mitt jobb.

– Jag heter Jim och jag är alkoholist, säger en kille i jeans och skjorta.

– Hej Jim! säger alla.

Och sen börjar han prata om ångest. Inte bakfylleångest. Inte depressionsångest eller serotoninbristsångest. Den vanliga vardagsångesten. Svennebananångesten. Han pratar om att komma hem till sin lägenhet och bara inte vilja vara ensam. Om att fylla 35 och inte veta vart ens liv är på väg. Ha ett hyggligt jobb och bra bil och vänner och allt det där och ändå vakna och känna sig otillräcklig. Misslyckad. Vilse.

Han berättar om en liten whisky. Bara då och då. För att unna sig. Inte för att man har problem. Alkoholister dricker ju liksom inte whisky för 600 spänn. Hur man förklarar det för sig själv med att det är ett ”intresse”. Man tar en framför hockeyn. Kanske en till för att somna. Dämpa ångesten lite, bara. Efter ett tag krävs några stycken. Sen någon för att komma igång morgonen efter. Man börjar åka kollektivt till jobbet. Tuggar mycket tuggummi. Tycker att man har kontroll. Tänker att alkoholister är såna som sitter vid tågstationen.

Det håller ett tag. Kanske flera år. Och så händer något som bara precis knuffar dig över kanten. Tjejen gör slut. Milan torskar ligan. Vad som helst som ger dig en ursäkt. Två-tre kvällar i veckan blir fyra-fem. Du tänker att så länge du sköter ditt jobb är allt okej. Så länge kollegorna bjuder in dig på after worken kan du ju inte ha problem på riktigt. Så länge du inte vaknar på platser du inte minns hur du tagit dig till är du inte missbrukare. Så länge du inte kraschar. Och så en dag gör du det.

Jag tittar på Jim och undrar om han var genetiskt förutbestämd att hamna här. Hur mycket som var de där 40 procenten. För jag känner igen all den där ångesten, även om jag inte har den längre. Den försvann i mångt och mycket med att jag blev förälskad, gifte mig, blev pappa, fick ett jobb jag älskar. Jag kanske blev vuxen. Eller så har jag bara inte tid att ha ångest längre, jag måste hämta på förskolan och åka till Ica Maxi liksom. Livet håller mig sysselsatt.

Det finns ett annat ord än ”ångest” som återkommer i Jims historia: ”Vanlig.”

– Jag drömmer bara om ett vanligt liv.

Timmen som följer känns som om jag blir skallad i hjärtat.

Jag pratar med Stefan på AA igen dagen efter. Han berättar att han alltid drack mycket, men inte mer än sina vänner.

I 25-30-årsåldern började han dricka lite hemma. Sen varje kväll. Längtade efter alkohol. Blev folkskygg. Han skötte sitt jobb, betalade räkningarna, men ”vaknade som ett vrak varje morgon”.

– Det är en progressiv sjukdom. Den smyger sig på. Det finns ingen skala för alkoholism, men när du tar dig en åter­ställare… då har du nog problem…

De första mötena med AA var ”hemska”.

– Min första nykterhet hade ingen kvalitet. Jag var bitter. Missionerade och försökte övertyga alla andra om att de var alkoholister. Det var först efter ett år i AA jag erkände att jag själv var det. Jag ville inte, för jag ville inte släppa tanken på att jag skulle kunna dricka igen.

Jag berättar om forskning jag läste för en annan Café-artikel, som visade att män generellt drar sig mycket längre än kvinnor för att söka psykologisk hjälp. Har svårare att erkänna att vi mår dåligt.

Han säger att det är svårt att veta vad som är hönan och ägget där. Sen berättar han hur han länge hängde upp sig på första steget i tolvstegsprogrammet, på grund av formuleringen ”kan inte hantera mitt liv”.

– Det tyckte jag ju att jag kunde. Jag betalade räkningar. Jag hade ett jobb. Men ett liv…det är ju mer än så.

Under fjärde steget, självrannsakan, konfronterar man sig själv med sitt liv. Vem man har gjort illa. Stefan skrev 30 A4-sidor till själv, för att se sin historia framför sig. Jag säger att det låter som något alla män kanske borde göra någon gång. Han svarar att det är det jobbigaste han gjort.

Vi börjar prata om manlighet och alkohol. Hur de hängde ihop under både Stefans och min uppväxt.

– Det ligger nog djupt i våra traditioner i Norden att män ska tåla att dricka mycket. Märkesprestigen, dricka dyr sprit, känna sin whisky, det är också väldigt grabbigt. Det går nog långt tillbaka. Vikingarna drack ju när de skulle ut i krig. Vi kanske förknippar det med känslan av krig.

Men han säger att han aldrig kände sig hetsad att dricka och att de verkliga problemen kom senare. Att sjukdomen kan vara helt oberoende av din omgivning är viktigt att förstå, förklarar han.

– Men när man är på fest och säger att man inte dricker så kan andra män fort­farande bli nästan provocerade. ”Vadå alkoholist? Du kan väl ta en öl? Skärp dig!” Det är en manlig attityd, att se det som svaghet. Jag har aldrig upplevt det från en kvinna. Jag vet inte vad det beror på. Men om du blir provocerad när någon inte dricker i ditt sällskap ska du nog kanske allvarligt fundera över ditt eget drickande, tror jag.

Under en av de sista dagarna med den här texten ringer jag en bekant. Vi känner inte varandra jättebra, men våra fruar är vänner och våra söner är jämngamla. Vi har träffats på middagar, kalas, midsomrar och nyårsfester i fem år. Han är den där killen som alla gillar. Smart, rolig, beläst, alltid först på plats när någon behöver hjälp att flytta.

Jag vet att han haft en del problem med droger. Vi har aldrig snackat om det, jag har inte vetat vad jag skulle säga, men jag vet att han går på någon sorts möten. Så till slut tar jag mod till mig och frågar honom rakt ut om jag får följa med någon gång.

– Det är aldrig någon av mina vänner som har frågat, säger han, uppriktigt rörd.

Jag sitter bredvid honom på ett möte för ”Anonyma Kokainister” kvällen efter. Han säger sitt namn och presenterar sig som alkoholist och kokainist. Det är en av de brutalaste upplevelserna i hela mitt liv. Han berättar om ett mörker jag inte kunde ha föreställt mig. Jag har känt killen i fem år och varenda en av historierna träffar mig som om jag blev misshandlad i en gränd.

– Jag… visste inte, mumlar jag i bilen.

– Det är få som gör, säger han.

– Hur ofta går du på möten? frågar jag.

– Inte så ofta numera, kanske tre-fyra gånger i veckan bara, säger han.

– Vad tror du händer om du slutar?

Han säger namnet på sin son.

Sen säger han namnet på min son.

– Om du hade varit där jag har varit, hade du tagit risken att få reda på det då?

Jag skakar på huvudet. Han klappar mig på axeln. Efter att jag släppt av honom kör jag in på en parallellgata, stänger av bilen och sitter där och gråter.

Nästa dag letar jag upp Patriks telefonnummer.

Texten är tidigare publicerad i Café 2012.

Missa inte: Fredrik Backmans 10 mest lästa blogginlägg på Café.se >