Tommy Myllymäki: ”Det blev för mycket av allt ett tag”

I

Klockan är strax före tio och på lyxkrogen Aira i Stockholm gör man sig redo för en ny dag. I foajén står en sammanbiten sommelier och inventerar vinkylen. Någonstans gurglar en kaffebryggare i gång. Där ute badar Djurgården i ugnsvarm september­sol. Stjärnkrögaren och tv-profilen Tommy Mylly­mäki hälsar på personalen (med ett ”morning”) och ber om ursäkt för att han är försenad till vårt möte (med 2,5 minut). Sedan tar han täten ut i hösthettan.

Tanken var att vi skulle inleda intervjun med en löprunda, men det var innan undertecknad kom på att springa och samtala är en oduglig kombination. Så vi nöjer oss med en promenad i stället. Vi har knappt hunnit utanför den mäktiga Jonas Bohlin-signerade betongkåken där Aira huserar innan vi möter Therese Alshammar som är ute på en förmiddagsrunda. Hon stannar till, flåsande och med händerna på knäna, och småpratar med Tommy. ”Är det bra med dig?” frågar hon. Tommy svarar återhållsamt: ”Det är okej.”

Det är inte skrivet i sten att den lösryckta meningen speglar stjärnkockens dagsform – han ger tvärtom ett samlat och soligt intryck – men faktum är att han har ett tufft år bakom sig. Vi ska återkomma till det. Men vi börjar prata om just löpning. 

”Jag var med i Fångarna på fortet 2013, och då skulle alla deltagare väga sig. Jag kunde inte släppa blicken på vågen.”

De digitala siffrorna lyste som eldskriften på en viss uttjatad ring. 

”93 kilo. Jag hade inte vägt mig på flera år och fick en chock. Liksom: ’Nej, va!? Det kan inte stämma.’”

Det blev en öronbedövande väckarklocka, förklarar han. När vi ses, elva år efter invägningen på Fort ­Bo­yard, är Tommy Myllymäki exakt femton kilo lättare. 

”Just här där vi går nu är avslutningen på mitt morgonpass, som jag kör 4–5 gånger i veckan.”

Vi fortsätter längs vattnet. Aira öppnade 2020 och har sedan dess hjälpt till att nita fast den här undanskymda delen av södra Djurgården, Biskopsudden, på kartan. För huvudstadens gourmander har det blivit ett oumbärligt utflyktsmål. Det är 11 891 meter (”ganska exakt”) härifrån hem till Tommys femrummare i sekelskifteshuset på Östermalm, om han tar vägen via Waldemarsudde. Ett gediget pass för de allra flesta mediokra motionärer – morgonrutin för Myllymäki. Just nu tränar han inför Berlin Marathon i slutet av september. 

”Målsättningen är att springa under tre timmar. Det ska bli kul att se om jag har det i mig. Men egentligen är den dagliga träningen roligare än att springa lopp. Det ger den kick som jag behöver.”

Tommy Myllymäki är för dagen klädd i en guldbrun mockajacka från Rose & Born som sitter så tajt som den förmodligen bara kan göra på en 46-åring som avverkar milen på 39 blankt.

”Löpningen ger mig lugn i hjärnan. De flesta jag springer med är inte branschkollegor, utan personer som jobbar med helt andra saker. Vi pratar sällan om mat under rundorna.”

Han säger att det inte är överraskande att löpning blivit en folkrörelse, med tanke på vilket välbefinnande det ger.

”Särskilt efter hårda träningspass, har jag märkt, när man kommer upp i riktigt hög puls. Effekterna för min del är att jag blir mer beslutsam och har lättare att lyssna till mitt inre.”

När vi ses har det passerat prick ett år sedan Tommy Myllymäki och stylisten Malin Qvänstedt ansökte om skilsmässa. De hade varit ett par i nästan 20 år och har tre barn tillsammans. Han betonar att han inte vill gå in närmare på separationen, men säger att träningen har varit särskilt viktig för honom under det senaste året. 

Mentala uppförsbackar betvingas bäst med kolfiberskor?

”Det blir lättare att hantera tuffa perioder om du tränar, så har det i alla fall varit för mig. Det har exempelvis en starkt positiv påverkan på sömnen.”

När Tommy Myllymäki växlade upp löpningen var han i början, vid sidan av det strikta träningsschemat, även noga med kosten och alkoholen. Men snart upptäckte han att den självspäkande livsstilen passade honom dåligt. 

”Ju mer jag begränsade mig själv, desto sämre gick det. Och desto mer skadebenägen blev jag. I samband med skilsmässan släppte jag på det där och tänkte, helvete, jag måste faktiskt njuta också. Nu kan jag unna mig en sen middag och två glas vin. Det går bra att springa dagen efter ändå. Faktum är att allting, både träningen och måendet i stort, har fun­gerat mycket bättre sen dess.”

Hur mår du i dag? 

”Det har varit nödvändigt att pausa lite, så mycket kan jag säga. Det har nog funnits perioder när jag har varit nära någon sorts utbrändhet. Det blev för mycket av allt ett tag.”

Hur märks det på dig, när du går igenom en sån period?

”Jag vet inte om andra märker något, men jag kan känna hur jag blir lite personlighetsförändrad. När man slutar känna saker, då är man snett ute, tror jag. Så länge du känner alla känslor – glädje, sorg, ilska och så vidare – då är det okej. Det är när det bara blir jämngrått som det är farligt. Då riskerar man att bli avtrubbad.”

Förlåt en ”Hänt Extra”-fråga, men hur skulle du ranka kärlekslivet i dag?

”Haha, nä, jag passar på den.”  

II

När svenska Michelinkockar framhäver sin biff- och beabakgrund brukar det kännas lite som när Donald Trump, mångmiljardären från Manhattan ni vet, presenterar sig som folkets röst. En puff av populism. Visst, stjärnkockarna har vigt sina liv åt lagrad anklever och langoustine, men de ääälskar faktiskt pizza och pulvermos också. Med Tommy Myllymäki känns det annorlunda. Han ger ett prestige­löst intryck, på ett genuint sätt. Gång på gång under
intervjun skiner hans chosefria förhållande till mat igenom.

Som att få saker kan ge samma kick som att få till en perfekt dillstuvad potatis. Som att sockerkaka med mjölk är det bästa han vet. Som att några cheeseburgare på Donken kan fungera utmärkt som middag. Från en säker källa – Daniel Lindström, mode­chef på King och Café samt nära vän med Tommy – får jag dessutom veta att när Tommy bjuder Lindström med barn på middag hemma på Grevgatan så serveras det inte sällan spartanska svennetacos. 

”Visst kan det vara kul att lägga manken till ibland. Men bjuder jag på middag så gör jag det för att jag vill umgås, inte för att jag ska imponera. Det är helt ointressant för mig.”

Det är nästan svårt att föreställa sig att den fler­faldigt Bocuse d’Or-prisade stjärnkocken ligger bakom en lyxkrog som tilldelats två stjärnor av den franska gastronomibibeln Guide Michelin och ägnar dagarna åt att frambringa fine dining av internationellt snitt till förmögna foodies (en middag för två på Aira kan gå loss på 10 000 kronor). Men det är inte när vi pratar om Airas meny – vad sägs om tupplevermousse glaserad i portvin – som hans ögon vaknar till liv. 

Det är när han pratar om mormors mat. Leendet börjar i ögonen och sprider sig sedan som en gräsbrand, pyr i smilgroparna, innan det briserar. 

”Mormors smörstekta abborre var det bästa jag visste när jag var liten.”

Tommy Myllymäki föddes 1978 i Katrineholm. Föräldrarna flyttade dit för att arbeta på Ericssons fabrik. Innan han hade hunnit fylla fyra hade de skilt sig. Tommy växte upp med mamma Päivi under förhållanden som gränsade till fattiga. Medan kompisarna fick mikrovågslasagne och hämtpizza – snabbmatstrenden galopperade i Sverige under 80-talet – lagade Päivi allt från grunden. 

”Jag kunde längta ihjäl mig efter en färdig pizza, det fanns nog en avundsjuka mot polarna där. Men i efterhand har jag förstått hur mycket jag lärde mig av mamma.”

När Tommy var tolv lagade han sin första måltid. Ugnsbakad falukorv, med äpple och lök. Efteråt såg köket ut som Omaha Beach efter landstigningen i Normandie. Så först blev hans mamma irriterad. 

”Men det blåste över så fort hon smakade maten.”

Tommy Myllymäkis matintresse väcktes, från allra första början, i Finland. Somrarna under uppväxten tillbringades på släktgården i Lestijärvi (en liten by i höjd med Umeå). På gården samlades ett mindre kompani. Tommys mamma hade åtta syskon och det kryllade av kusiner. Det krävdes således stora mängder mat. Devisen? ”Från jord till bord.” 

”Mormor åkte dit på våren och förberedde grönsakslandet: potatis, lök, morötter, jordgubbar, sallad, bärbuskar. Allt basic som går att odla egentligen. Sen hade jag morbröder som jagade. I sjön fiskade vi gädda, abborre och en del öring.”

Det är en total idyll han beskriver. Ett finskt buller­byn på speed. 

”Vi hämtade vatten i en brunn. Alla hade ansvar för någon station. På morgonen kunde mormor be mig hjälpa till att plocka potatis, så då gjorde jag det. Skördade och sköljde. Eftersom det inte fanns någon köksfläkt satt mormor på en pall på verandan och stekte fisken.”

Han minns hur det smakade, men också känslan runt måltiderna. Dofterna. Gemenskapen. Mat, förstod Tommy, är något mer än det du stoppar i munnen. När han kom tillbaka till plugget på hösten klarade han inte av lunchen i skolbespisningen, han visste ju hur det kunde smaka. Så han åt fil i stället. Och började laga mat hemma. 

”Det var en revolt, kanske. Jag ville bevisa att det faktiskt gick att laga god mat med enkla medel.”

Matintresset växte, och på gymnasiet började han på hotell- och restaurangprogrammet. Men när det var dags att söka praktikplats fanns det inga vettiga alternativ. Krogarna i Katrineholm var ”ganska nöjda med sin pizza och plankstek”. Tommy funderade på att skrota kockdrömmarna. Men så i trean på gymnasiet, hösten 1996, plötsligt: en ren tillfällighet som skulle förändra allt. 

”Mathias Dahlgren, som skulle representera Sverige i Bocuse d’Or, som han senare också vann, stod för maten på ett bröllop i Katrineholm. Och bad restaurangskolan om hjälp.”

Efteråt öppnades en möjlighet att göra ett halvårs praktik i Stockholm, på Dahlgrens nyöppnade lyxkrog Bon Lloc. Eftersom Tommy, 18 år vid det laget, hade en faster i huvudstaden kunde han bo hos henne. Han beskriver flytten till Stockholm som en vänpunkt. Men att säga att det började dåligt är en underdrift. Den ­första tiden var det grillkolssvart i själen. 

”Jag var helt knäckt de första veckorna. Det enda jag kunde tänka var: ’Jag kommer aldrig kunna bli kock’.”

Klimatet i finköken var annorlunda på den tiden, säger Tommy och drar handen genom sitt gråsprängda hår. En brutal miljö. Varje kväll efter jobbet på väg hem till fastern, där han drog fram en madrass bakom ett piano, hade han tårar i ögonen. 

”Jag kände mig helt värdelös. Det var ingen positiv miljö. Man var tvungen att vara hårdhudad.”

Kan du ge något exempel? 

”Det kunde vara ganska banala saker. På min första kväll i serveringen fick jag möjlighet att hjälpa till vid brödstationen. Bon Lloc var kända för att de bakade sitt eget bröd, en ciabatta som man skulle rosta gyllene i en salamander och som serverades med ett vitlökssmör.” 

Tommys uppgift var att skära brödet. 

”Ingen raketforskning precis, men jag lyckades använda brödsågen på fel sätt, så att brödet trycktes ihop när jag skar i det.”

En av kockarna klev fram till honom, ryckte kniven ur handen på Tommy. 

”Jag fick en rejäl reprimand.”

Fler så kallade hårtorkar följde, men Tommy lyckades alltid blinka bort tårarna och bita ihop. Han började studera kockarna – som jobbade på en nivå som han inte hade varit i närheten av tidigare. På kort tid hade han avancerat från Distriktsmästerskapen till Diamond League. Och nu bestämde han sig. En dag skulle han bli lika skicklig. En dag skulle han nå samma Duplantis-höjder.

III

Efter Bon Lloc gjorde Tommy lumpen som kock i flottan, stekte strömming till 30 man i full storm. 1999 fick han jobb på Gondolen (det enda jobb som han har sökt i sitt liv). Sedan blev han värvad, först till Karin Franssons Hotell Borgholm på Öland och därefter till rollen som köksmästare på Pontus Frithiofs Pontus by the sea på Skeppsholmen i Stockholm. 

Några år in i karriären blev du själv en dålig chef, ”en halvdryg jävla nisse”, har du sagt. 

”Ja, jag blev någon annan än den jag egentligen var, så som jag själv hade blivit fostrad i köken. Det var en annan era, men som tur är har både jag själv och tiderna förändrats. Men det är klart att det finns en del jag ångrar. Många män döljer sin osäkerhet med kaxighet. Tyvärr. Och jag var likadan.”

När Gordon Ramsay-skrek du på en kallskänka senast? 

”Det vet jag inte, men nog händer det att jag blir arg fortfarande. Jag gillar inte när personalen, av lättja eller slarv, gör saker sämre än de egentligen kan. Då har det nog hänt att jag har höjt rösten. Men det är sällan.”

Från 2007 (när Tommy vann Årets kock) till 2015 (då han tog brons i Bocuse d’Or), rasade allt på i ett besinningslöst tempo. Han startade elva företag, ­varav fem nya restauranger. Skrev fem kokböcker. Blev pappa tre gånger. Producerade 500 matlagningsavsnitt för TV4. Och pendlade mellan Jönköping och Stockholm. Periodvis hade han ett winston churchillskt sovschema, 3–4 timmar per natt. 

Jag är nyfiken på den här outsläckliga arbetskapaciteten.

”Jag har haft jäkligt kul på jobbet, vilket i sig har varit en stark drivkraft. Men att göra bra ifrån mig har nog också varit mitt sätt att försöka få den uppmärksamhet som jag saknade när jag var liten.”

Din pappa var snål med beröm när du var ung, har du berättat?

”Om jag fick högst betyg på ett prov i skolan så kunde pappa fråga: ’Men hade du alla rätt?’ När jag berättade för honom att jag hade sökt in till restaurangskolan i gymnasiet var han bedrövad. Jag hade bra betyg och var duktig i naturvetenskapliga ämnen. ’Du slösar bort din talang’, sa han.”

Efter att Tommy kammat hem silver i kock-VM i Lyon 2011 – trots att han en halv minut in i tävlingen gjort slarvsylta av tummen (”det blödde i tre timmar”) – ringde han sin pappa och berättade. Pappa Hannus första fråga var: ”Hur många poäng var det till första­platsen?”

Sånt där tenderar att fungera som tändvätska.

”Jag ville nog ta mig till en plats där han skulle se mig.”

”Look at me now.”

”Ja, precis. Så här i efterhand, inte minst efter några terapivändor nu efter skilsmässan, så har jag förstått att det där med att göra bra ifrån sig – att ha det som främs­ta motivation i livet – inte är särskilt hälsosamt. Tidigare har jag föraktat terapi. Men nu känner jag att det är någonting som jag borde ha tagit tag i långt tidigare.” 

Vad har du lärt dig? 

”Man förstår varför man reagerar som man gör, vilket i sin tur gör att man kan sätta sig själv i ett djupare perspektiv. Tidigare har det varit som om prestationen och resultatet varit det enda som betytt någonting i livet. Det låter extremt klyschigt, men om man är en snäll och schyst person så duger man faktiskt som man är. Min hjärna har haft svårt att fatta det där.”

Tommys pappa blev sjuk och gick bort för några år sedan. 

”Mot slutet lyckades vi hitta tillbaka till varandra och fick en fungerande relation. Men vi kom aldrig ner på djupet. Det kan jag ångra i dag, att jag aldrig hann ställa de frågor som jag hade. Nu finns det inga svar att få längre.”

Efter de där arbetsintensiva åren 2007–2015, hur pass närvarande farsa kunde du själv vara? 

”Det är klart att det var mycket fokus på jobb. Familjen såg inte röken av mig under långa perioder. Det är en läxa. Men jag försöker att inte gräva ner mig för mycket i det där i dag.”

Markus Krunegård, som jag vet att du gillar, sjunger i låten ”Inget Halleluja”: ”Var så full av att make it in America / Att jag missa’ när barnen blev stora”. 

”Det är en bra text som verkligen har fastnat. Det jag har lärt mig av att vara förälder är att ju mer tid du investerar, desto mer får du tillbaka. Barn har en enorm känsla för det där. Finns du inte där när de ­behöver dig så är du inte vatten värd.”

IV

Kanske är det en vag längtan efter mormors smörstekta abborre som fått Tommy Myllymäki att under sommaren gå in i fyra nya krogsatsningar. Samtliga ryms i NK-huset i Stockholm och samtliga görs tillsammans med den välmeriterade tävlingskocken Pi Le (som även är delägare och köksmästare på Aira). Framför allt rör det sig om en nylansering av den kulinariska kronjuvelen Bobergs Matsal. Dessutom, på samma våningsplan: Nordiska ­Kantinen, med fokus på husmanskost, den nya salladsbaren Akvileja och bistron Toujours. 

Kantinen erbjuder ”rustik husmanskost”. Bättre brickluncher, helt enkelt. Är det en back to the roots-känsla som har lett dig i den här riktningen? 

”Så är det kanske. Jag har alltid gillat rejäl mat. Det finns en tjusning i att fundera på hur vi ska laga blodpuddingen på Kantinen, i stället för blodduvan här på Aira. I slutändan värderas det på samma sätt av gästen: Är det gott?”

Vi rör oss tillbaka till Aira. Två Michelinstjärnor pryder en plakett bredvid ingången. Jag får en rundvisning i restaurangen. Takhöjden i matsalen är svindlande, det känns som att stå i ett gammalt skeppsvarv. Vi tar en kaffe på en av verandorna på övervåningen. Under oss guppar privatbåtarna. Solen glittrar i Saltsjön. 

Hur firade ni när Aira fick två stjärnor? 

”Hela personalen festade till 04. Sen sov jag två timmar och gick direkt till barnens skolavslutning. Jag lämnade mitt kort i baren, så det blev en ganska saftig nota att checka ut dagen efter. Men det var det värt.”

När klättrar Aira över tre stjärnor-tröskeln? 

”Jag skulle vilja säga nästa sommar.”

Hur kommer du att fira det? 

”Jag tror … att jag kommer att gråta. Sen kommer jag att fira med teamet och alla som varit involverade. Det är ett sådant enormt lagarbete som ligger bakom, och i det finns en enorm stolthet.”

Vad är det märkligaste du har ätit? 

”I Asien får man äta allt möjligt – typ fisksperma. När jag var i Ryssland för 20 år sedan åt jag lamm­testikel, det var också märkligt. Sen kom det in stora fat med svart kaviar. Gränslöst.”

Vad är det märkligaste du själv har tillagat? 

”Kalvhjärna, kanske. Det är faktiskt  inte så dumt som det låter. Om det inte skulle uppfattas som märkligt, just för att vi talar om hjärna, så skulle det nog vara ganska populärt.”

Björn Frantzén äter inte ostron, vet jag. Vad stoppar du inte i munnen?

”Inkokta sniglar är inget som jag drömmer om. Den typen av textur är svår för mig. Ravioli och fiskbullar på burk är inte heller något för mig.”

Hur mycket kokain har du sett i kocksvängen?

”Visst har jag stött på kollegor genom åren som har nyttjat. Men över lag har jag varit förskonad, eller så är jag blind. Personligen har jag i hela mitt liv haft nolltolerans mot droger.”

I fjol ersatte du Markus Aujalay och blev ny domare i ”Sveriges mästerkock”. Blir du mer igenkänd nu, och finns det baksidor med det?

”När jag började göra tv 2011 hade jag svårt att tackla kändisskapet och acceptera känslan av att bli igenkänd hela tiden. Jag kände mig aldrig fri. Men jag har successivt vant mig.”

Är det många som kommer fram på stan och vill ha ­ragurecept? 

”Haha, nja, de flesta vill bara ta en bild. Jag bjussar oftast på det, beroende på vad det är för situation. Står jag i en bar, i ett privat sammanhang, så säger jag nej.”

Kan man träna upp sin matlagning eller är vissa av oss hopplösa fall? 

”Alla kan träna sig till att bli en hyfsad kock, men alla kan inte kreera mat. Skapa en meny. Det kräver att du har en större förståelse för helheten och för­mågan att hitta essensen i en rätt.”

Blir du upprörd om jag säger att jag brukar dundra ner vitlök i min bolognese?

”Nej, verkligen inte.”

Finns det någon hemmakockmiss som du kan reta dig på?

”Om det står att det ska vara finhackad lök i en ­sallad ska det vara finhackad. Sen om jag går hem till någon på middag som vill för mycket, och ska stajla, så kan det kännas tröttsamt. Då är det bättre att göra det mer mormorsaktigt, så att det smakar hemmagott.”

Vad ska vi ”matlagare”, som det heter i ”Sveriges mästerkock”, tänka på? 

”’Vad är hjärtat i rätten?’ brukar jag säga. Då har du en bra grund. Börja med det viktigaste alltså, köttbiten eller fisken till exempel, sen kan du fundera på tillbehören. Om du ska gå på en fest börjar du med kostymen eller klänningen, sen väljer du skorna, inte tvärtom.”

V

I slutet av den andra säsongen av det omsusade restaurangdramat The Bear gör kocken Sydney (som spelas Ayo Edebiri) en omelett till en ledsen och gravidtrött kollega. En enkel men omsorgsfull anrättning. Hon vispar tre ägg i en sil. Försiktigt som en renässansmålare rör hon sedan ner dem med en slickepott i en smörad stekpanna innan äggen lagas under lock. I ena hörnet spritsar hon därefter tre rader fransk färskost innan hon rullar ihop omeletten och toppar den med krossade potatischips och gräslök.

Trots att scenen är mild som en höstbris så borde den hängas på Louvren. Och trots att den inte innehåller några av de ingredienser som byggt tv-mediets guldålder under 2000-talet – våld, knark och sex – så har ”The Bear-omeletten” blivit viral. Jag återger scenen för Tommy Myllymäki. 

Kan du använda mat som en kärleksgest på det där ­sättet, privat alltså?

”Ja, ofta. Det kan vara den enklaste grejen, fast med en twist, precis som den där omeletten. Häromdagen gjorde jag en pastapesto till min dotter när hon kom hem sent från handbollsträningen. Ingen större ansträngning för mig. Men hon blev jätteglad.”

Nu vaknar ögonen till liv igen.

”Hon sa: ’Det smakar så mycket bättre än den färdiga från affären, pappa!’ Det är väl det finaste beröm man kan få?”

Fotograf: Carl Thorborg / Wei      Stylist : Rebecca Cohen / xo.studio      Hår & make up: Tony Lundström / MIKAS Looks

Röster om Tommy Myllymäki

Daniel Lindström, modechef Café Magazine:

”Förutom mina barn finns det ingen person jag spenderar lika mycket tid tillsammans med som Tommy Myllymäki. I över tio års tid har vi setts flera timmar i veckan, ofta mellan klockan 6 och 7 på morgonen då vi springer 10 km runt Djurgården innan Tommy ska gå till jobbet på Aira eller de nya restaurangerna på Nordiska Kompaniet. Att springa tillsammans, mil efter mil, dag efter dag året runt skapar utrymme för långa och personliga samtal, en slags terapi samtidigt som man motionerar. För både mig och Tommy är löpningen avgörande för att livet i övrigt ska fungera. 

En dag kom jag på att jag knappt sett Tommy i vanliga kläder. Antingen är det funktionsplagg från Adidas löparkollektion Adizero eller jobbuniformen, det vita förklädet och den höga och veckade hatten som ser lite lustig och föråldrad ut men som både håller håret borta från maten och huvudet svalt genom att ventilera värmen. Men det finns dagar då Tommy Myllymäki lämnar köket och går på stadens gator som en vanlig man. Och då klär han sig alltid med en utsökt känsla för stil och traditionellt herrmode. 

Precis som när det gäller matlagningen, inredningen på hans restauranger eller val av vinglas, bestick och bordsdukar lämnas ingenting åt slumpen. Tommy är perfektionist och en tävlingsmänniska som endast nöjer sig med det allra bästa. Större delen av hans garderob är måttsydd hos Rose&Born eller A.W.Bauer & Co skrädderi i Stockholm. Dubbelknäppta kavajer, udda byxor, carcoats, skjortor och smokings. Allt sitter perfekt och är gjort i de finaste och mest hållbara materialen.  Vi ger Tommy Myllymäki den prestigefyllda utmärkelsen 3 stjärnor i herrstil.”

Fakta: Tommy Myllymäki

Född: 1978 i Katrineholm. 
Familj: Barnen Nahla, 15, Nomi, 11, och Jack, 8. 
Yrke: Kock, krögare, kokboksförfattare samt deltagare och domare i matlagningsprogram som ”Kockarnas kamp” och ”Sveriges mästerkock”. Startat restaurangerna ”Sjön” (Jönköping) och ”Julita Wärdshus” (Södermanland). 
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm. 
Aira: Öppnade 2020 på Biskopsudden, på södra Djurgården. Ägs och drivs av Tommy Myllymäki, Pi Le och restaurangkoncernen Svenska brasserier, som även förvaltar kroginstitutioner som Sturehof, Teatergrillen och Riche. 
Utmärkelser: Årets Kock (vinnare 2007), Kockarnas kamp (vinnare 2012), Bocuse d’Or (silver 2011, brons 2015). 
Aktuell: Med nya kokboken Smaker, utgiven av Natur & Kultur och fyra matkoncept på NK i Stockholm – Bobergs Matsal, Nordiska Kantinen, Akvileja och Toujours.

Läs också:

Björn Frantzén: ”Jag har en jävligt svennig smak”

Niklas Ekstedt: ”Det är ett jätteproblem att allt ska vara så gott hela tiden”