Den här listan är sammansatt med hundra procent magkänsla. Det är tre skräckisar jag haft minnesvärda filmupplevelser med som jag tycker att fler borde dela. Om du gillar skräck och inte har sett de här, så kommer du ha en riktigt grym höstkväll i soffan med alla tre. Det är min personliga garanti.
Glad spooktober!
Tre underskattade skräckfilmer
Cabin in the Woods (2012)
Premissen med ett kompisgäng på väg till en liten stuga belägen djupt inne i skogen är välbekant, men det är meningen. Vi ska känna igen oss i de på ytan klyschigt framskissade huvudpersonerna, i den klassiska skådeplatsen. För om vi gör det kommer Cabin in the Woods bjuda oss på en skräckresa utan dess like. En film fylld till brädden av kärleksfulla blinkningar till skräcktraditionen och som trots att jag sett den minst tio gånger får mig att sitta som på nålar.
Den omnämns här för att den borde räknas som 2010-talets Scream, men dessvärre är obekant för alldeles för många människor.
Streamas på: Prime Video
Doctor Sleep (2019)
En uppföljare till The Shining är en udda idé, som på pappret skulle kunna sälla sig till den mängd oälskade uppföljare till Stephen King-filmer (det finns till exempel elva Children of the Corn).
Nu råkar det lyckligtvis vara så att Doctor Sleep har en romanförlaga av King själv. Den regisseras även av den person som tillsammans med Frank Darabont bäst förstår sig på den amerikanske skräckmästaren – Mike Flanagan.
I denna film följer vi en vuxen Danny Torrance som försöker leva ett någorlunda fungerande liv i skuggan av sina fruktansvärda barndomstrauman. Danny är nykter alkoholist och jobbar inom vården där han använder sina speciella förmågor för att hjälpa obotligt sjuka åldringar att somna in när det är dags. Plötsligt börjar barn i trakten försvinna spårlöst, och det dröjer inte länge innan Danny försöker komma till undsättning.
Det som är så imponerande med denna skräckis är hur den lyckas förena Kings båda romaner med Kubricks film på ett sätt som känns väldigt otvunget. Missbrukstemat är riktigt starkt skildrat och sättet den hanterar döden känns unikt.
Den version man bör se är Director’s Cut på nära tre timmar, men låt inte längden avskräcka. Den är starkare, djupare och obehagligare än den nätta 2,5 timmar korta bioversionen. Rebecca Ferguson förtjänar förstås ett hedersomnämnande för sin diaboliska rollfigur Rose the Hat.
Jag älskar den här filmen.
Streamas på: SF Anytime
Trick ’r Treat (2007)
Vid tillfälle ska jag sätta ihop en rekommendationsartikel med bara skräckantologier, eftersom de får alldeles för lite kärlek. Premissen med flera löst sammanflätade historier skickar tillbaka mig till barndomens sommarkvällar när man tältade och i skenet av en ficklampa berättade otäcka spökhistorier för varandra. Det är för mig skräckens ursprung och därför gillar jag filmer som Trick ’r Treat lite extra.
Inramningen här är att alla berättelser utspelar sig under Halloween med ett starkt fokus på pranks och bus eller godis-turer som går riktigt snett. Alla noveller håller god kvalitet utan några stolpskott, så på ett sätt är Trick ’r Treat en av de bättre inkörsportarna till skräckantologin man kan hitta.
Streamas på: Apple TV
