En av de tryggaste punkterna på den svenska musikkartan är stockholmska Tussilago. Även om deras drömskt proggiga rock har rört sig i lite olika riktningar, och bandets uppsättning har varierat, så har deras gyllenbruna gitarrslingor lyckats vindla sig många varv runtom landet sedan starten för nio år sedan. Senast dök man upp som bejublad huvudakt på bland annat Trädgårdens livescen och Lidelsen-festivalen, trots att det var två år sedan senaste släppet.
I dag släpper bandet nya singeln Sense of Me, en låt som har samproducerats tillsammans med Petter Winnberg från Amason. Soundet beskrivs som influerat av både Tame Impala och Brian Eno – ett mys utlovas, således. Singeln är det första smakprovet från bandets kommande album, det andra i ordningen, som släpps i mars nästa år.
Café fick bandets gitarrist Samuel Lundin att svara på en laddning kroklösa frågor i samband med singelsläppet.
När i ditt liv har du varit som lyckligast?
– När min son föddes. Tänkte börja med ”klyschigt nog”, men det är ju verkligen inte det. Lätt det mäktigaste och mest överväldigande jag varit med om.
Vad är din största skräck?
– Efter att min son föddes så är det helt klart att det skulle hända honom något oförutsägbart hemskt.
Vilket personlighetsdrag stör du dig på hos andra människor?
– Brist på självdistans.
Vilken låt ska spelas på din begravning?
– Because av The Beatles.
Vem vill du be om ursäkt till, och varför?
– Jag har inget att be om ursäkt för. Jag är dessutom ganska konflikträdd så jag tycker i alla fall själv att jag sällan hamnar i situationer där jag behöver be om ursäkt. Sen är jag ingen grubblare och känner jag att jag behöver be någon om ursäkt så gör jag det när jag känner det.
Vad håller dig vaken om natten?
– Ingenting, jag är jävligt bra på att sova.
Vem eller vad är det roligaste du vet?
– Jag har nog som absolut roligast när jag får göra musik. Sen finns det en handfull människor som kan få mig att skratta så jag gråter, och det är ju roligt på ett annat sätt.
Är du rädd för döden?
– Nej. Jag var paniskt rädd för döden tills jag var kanske 9 år gammal. Jag tror att jag typ bearbetade klart det då. Men sen kan det där säkert komma i vågor, och framför allt senare i livet. Men just nu är svaret nej.
Vad är din favoritdoft?
– Nybryggt kaffe är svårslaget.
Hur känns kärlek?
– Förälskelser känns ju lite bubbliga, studsiga och okontrollerade medan kärlek – som verkligen fått byggas upp under en längre tid – känns mer varmt, tryggt, rotat och mjukt.
Vad screenshotade du senast?
– Har nog aldrig medvetet screenshotat nåt i hela mitt liv. Men min mobil är full av screenshots på min bakgrundsbild.
Vilken bok skulle du rekommendera till en femtonåring?
– Möss och människor av Steinbeck. Läste den själv som femtonåring och den drabbade mig hårt.
När grät du senast?
– När jag lyssnade på The Case of Louis Warren av Luke Temple. Av någon anledning börjar jag gråta nästan varje gång jag lyssnar på den. Jag är en sån som gråtit till typ en film i mitt liv (ET) men gråter ofta och lätt av musik.
Vad är ditt livs största besvikelse?
– Jag försöker att aldrig älta saker och kan på riktigt inte komma på någon ”riktig” besvikelse som skett i vuxen ålder. Man kan ju känna sting av besvikelse av helt världsliga saker, som att man typ förlorade budgivningen på en gitarrpedal, eller missade att köpa en skjorta på rea, men det är ju inget som spelar någon roll egentligen.