Årets upplaga av Way Out West är den starkaste på länge. Den göteborgska festivalen har sedan starten gjort sig känd för ett handplockat festivalutbud men sällan, eller aldrig, har festivalen varit så fullmatad med bokningar som är glödande heta här och nu. Tredagarsbiljetterna sålde slut redan i maj och det mesta tyder på att det mesta kommer vara helt slutsålt innan augusti.
Café har plockat ut tio spelningar som du inte får missa på sommarens festival.
Kneecap
Torsdag, 16.15
Inget band är så omtalat i sommar som Kneecap från Belfast. Den potenta blandningen av drogromantik, irländsk republikanism och ”Trainspotting”-liknande skildringar av livet som arbetarklass i Nordirland har gett bandet både fanatiska fans, och en del fiender, sedan debutalbumet 3CAG som kom 2018.
Gruppens ställningstagande för Palestina på Coachellafestivalen fick… Sharon Osbourne att uppmana USA att dra in gruppens visum, och sedan dess har bandet befunnit sig i världspolitikens mitt. Storbritanniens premiärminister Keir Starmer meddelade inför Glastonbury-festivalen i juni att han inte tyckte att det var lämpligt att bandet skulle spela och en av medlemmarna, Mo Chara, är sedan den 18 juni åtalad i Storbritannien där han anklagas för att ha uttryckt stöd för terrororganisationer.
Trions hedonistiska och satiriska hiphop, med en viss slagsida åt provokationer (exempel på låttitlar är Get Your Brits Out och Your Sniffer Dogs Are Shite), framförs på en blandning av engelska och iriska, det länge förbjudna irländska språket som gruppen har hjälpt att ge nytt liv.
Mk.gee
Fredag, 19.30
En ny gitarrgud är född. Någon annan slutsats är svår att nå efter att Mk. Gee har tagit över årsbästalistor och algoritmer med sin debutfullängdare, ”Two Star & the Dream Police” som släpptes förra året. I långt hår, bar överkropp och gitarrslingor som låter som klingandet av en ljussabel har den New Jersey-bördige Mk.gee blivit en av världens hetaste artister. Låtar som Rockman, Candy och Dream Police låter som om Phil Collins eller The Police hade spelat in sina album i en mörk bokskog i stället för i en luftkonditionerad Bel Air-studio 1986. Mk.gees spelning har potential att nå samma klassikerstatus som Frank Oceans spelning för snart tio år sedan.
Mj Lenderman & The Wind
Fredag, 22.30
En av förra årets största överraskningar var indierockgitarristen MJ Lendermans segertåg. Efter att ha turnerat som gitarrist i kritikerrosade bandet Wednesday och gästat Waxahatchees senaste fullängdare kom hans eget soloalbum – Manning Fireworks, fyllt av popkulturella referenser, manliga losergestalter och doomscrollande, med varma undertoner av sorg, ironi och slackerromantik. För fans av indierock och altcountry där vissa pekar mot Neil Young, andra mot Will Oldham och Jason Molina.
Charli XCX
Fredag, 22.30
Till och med när den mellanstatliga militära alliansen Nato approprierade den brittiska popstjärnan Charli XCX:s albumomslag var det med större tonträff och högre verkshöjd än den störtflod av kultursidestexter som dränkte en redan regnig sommar.
Men det ska inte Charli XCX själv behöva klä skott för. Det spygröna albumet Brat från förra sommaren kändes liksom redan på releasedagen som ett epokgörande släpp. Hennes spelning på Way Out West har potentiell klassikerstatus och är en chans för svenska festivalbesökare att se en artist som här och nu omdefinierar vad en modern popstjärna är – helt och hållet på egen hand.
Fontaines D.C
Torsdag, 17.50
Den märkligt stora subgenren pratsångspostpunk har de senaste åren firat stora framgångar, och allra längst fram i ledet är irländska Fountaines D.C som sedan debuten Dogrel 2019 i allt snabbare takt har börjat bli den stora kandidaten till att kallas för rockens räddare.
På det senaste albumet Romance rör sig bandet över vidsträckta festivalfält: deras kantiga postpunk har i dag influenser som sträcker sig från britpop hela vägen till någon sorts nu-metal, uppdaterad i Y2K-färgskala.
The Dare
Fredag
På ett sätt känns ”indie sleaze”-trenden mer som en uppfinning för att tillfredsställa numera medelålders kulturjournalister vars formativa år sammanföll med eran under början av 00-talet då folk bar mustaschtatueringar på fingrarna, hängslen från American Apparel och smala, plastiga skinnjackor på klistriga indiegolv.
Men en någorlunda genuin revival av indie- och electroclash-scenen från början av 2000-talet verkar i alla ha börjat koka de senaste åren, i alla fall i New York. The Dare har i flera år drivit klubben Freakquencies och förvandlat Midtown till Babasonic år 2003. Se honom för dumhitten Girls eller bara för att bevittna den amerikanska artistens imponerande brittiska lugg.
Chappell Roan
Lördag, 22.30
En av festivalens största bokningar är Chappell Roan, den första popstjärnan på evigheter som både ser ut och beter sig som popstjärnor gjorde när de fortfarande var som utomjordingar nedsända från högre galaxer. Hennes maximalistiska poplåtar på albumet ”The Rise and Fall of a Midwest Princess” är som om Kate Bush fått uppdraget att tonsätta en John Hughes-långfilm 1985. Missa inte Good Luck, Babe!, den bästa poplåten på evigheter.
John Glacier
Lördag
Efter att ha dykt upp på spår tillsammans med Jamie XX och Vegyn har John Glacier blivit utnämnd till brittisk hiphops nästa stora namn. Även om hon formellt sett är en rappare så påminner hennes röst ofta snarare om King Krules dåsighet eller Dean Blunts valiumfärgade sång.
För John Glacier låter uppfriskande nog inte riktigt som något annat just nu. Med rytmer som inte bara hämtas från grime eller hiphop utan också från drum’n’bass, UK garage till postpunk är John Glacier som en hastigt skakad grogg av brittisk dansmusik.
Yung Lean & Bladee
Fredag, 21.00
På något sätt är Yung Lean och Bladee fortfarande större utanför Sverige än på hemmaplan, men kanske blir det ändring på det nu. Efter den hyllade spelningen på Globen i vintras spelar Yung Lean åter på svensk mark, denna gång tillsammans med Bladee.
Duon har samarbetat länge och tillsammans gav man ut albumet Psykos häromåret. Albumet gick djupare in en värld av alternativ rock och postpunk och är både ett steg framåt och samtidigt en tillbakablick över ett decennium där ett gäng svenska outsiders förvandlade hiphopvärlden till sin egen och blev några av världens mest inflytelserika artister.
Cymande
Torsdag, 14.30
Ett av Storbritanniens mest underskattade och inflytelserika band är Cymande, som bildades i södra London under tidigt 70-tal. Blandningen av karibiska rytmer med funk, jazz och soul gav Cymande ett helt eget uttryck, som fick bandet att bli det första brittiska bandet att vara huvudakt på Apollo Theatre i New York och en inbjudan till att uppträda på Soul Train (och turnera med Al Green). Trots att bandets tre första skivor är små mästerverk förblev Cymande anonyma i sitt hemland.
Det var inte förrän bandet återupptäcktes av tidiga hiphop-dj:s som Kool Herc and Grandmaster Flash, och den brittiska rare groove-scenen vid ungefär samma tid i Storbritannien, som bandet började en resa mot sin rättmätiga plats i den brittiska musikhistorien.
