Hemma i vår hall finns det en mysko öppen spis. Ingen annan lägenhet har någon öppen spis och det finns inte ens några rökgångar. Ändå är det någon som för länge sedan har murat en spis i vår hall. Mycket mysko.

På den här öppna spisen, i alla fall, så har vi samlat alla våra mest mysko grejer: gamla biblar, uppstoppade djur, vodooskulpturer, indianreliker, day of the deadprylar och en massa annat. Kolla:

Många som kommer hem till oss undrar om inte Dixie är rädd för den öppna spisen och alla konstiga prylar. Men det underliga är att det är precis tvärtom. Hon är fascinerad av grejerna. Hon älskar dem.

Hon kan sitta hur länge som helst i min famn och undersöka dem. Och när hon blir helt tyst så vet man alltid var hon är. Då står hon blick stilla i hallen och stirrar. Som en mysko, mysko gothbaby. (Om man tänker bort nyckelpigepyjamasen.)

Här är en oerhört enkel och snabblagad taco, som ändå är fantastiskt god. Passar lika bra att äta ett gäng till middag som förrätt på en tjusig middag. Den är, vad jag brukar kalla, idiotsäker. Alltså, man måste vara allt bra dum för att misslyckas med den. Men som med alla enkla rätter behövs det så klart bra råvaror, så försök få tag på goda tortillas.

Du behöver: Majstortillas, räkor (helst råa scampi men även kokta färska räkor funkar det med. Absolut inte färdigskalade i saltlake), smör, vitlök, chilipulver, salt och peppar, lime, silverlök och koriander.

Så gör du: Gör salsan först (se nedan). Sedan finhackar du silverlöken och koriandern och lägger i en skål. Skala räkorna och mosa salt, peppar, chilipulver och ungefär fem vitlöksklyftor i en mortel. Smält ett par matskedar smör i en stekpanna och fräs upp vitlökssmeten. Lägg i räkorna och låt dem bli varma. Inte för länge, då blir de hårda. Servera med salsan, ett par limeklyftor och korianderhacket.

Du behöver: 4 till 6 stora mogna tomater, en gurka, 2 chilis, en silverlök, koriander, två teskedar salt (vilket kanske låter mycket, men så ska det va.)

Så gör du: Skala och kärna ur gurkan. Finhacka allt och lägg i en skål.

Det är en underlig känsla att gå till ett träningspass och veta att det är åtminstone 60 procents risk att man kommer kräkas någon gång närmsta två timmarna. Men som någon säger i extramaterialet till filmen 300: “Om du inte är nervös innan ett träningspass så tränar du inte hårt nog.” Hur det gick? Jag kräktes så klart.

Jag hoppade över måndagens pass eftersom jag hade ont i halsen. På onsdagen var jag nog inte helt återställd, för alla de framsteg jag gjort den senaste tiden var som bortblåsta. Jag kände mig orkeslös och okoordinerad och jag både sträckte mig och fick en smäll på snoken så att blodet sprutade. Jag funderade på om jag, med mina fysiska förutsättningar, är dum i huvudet som håller på med det här? Vilket jag antagligen är, men som de säger i trailern till filmen An Education: “Action is character. If we never did anything, we wouldn't be anybody.” 

Jag har alltid varit fascinerad av aspergers syndrom. Jag vet inte riktigt varför, men jag letar hela tiden efter dessa drag hos mina vänner. Min kompis Klas, till exempel, handlar alltid två av allting (två mjölk, två tandkräm) och gillar inte när maten på tallriken rör vid varandra. Klart misstänkt. Jag tror att aspbergers intresserar mig för att det nästan inte märks. Att hjärnan fungerar utmärkt, bara lite annorlunda och att vem som helst som har smala specialintressen eller tar saker bokstavligt kan ha det.

Den här rubriken i nya numret av Allt om hemmet, till exempel, tror jag att människor med aspergers tycker är jättekonstig:

Ibland kan Cafés AD Joel berätta om hur hans båda döttrar har ärvt hans exklusiva matintresse. Det är alltid mycket kul. Trots att de bara är typ fem år gamla kan de tydligen få cravings efter Osso Bucco, om de ska ha en glasspinne måste Joel åka till Vasastans ost och köpa en 40-kronors vaniljpuck från Jensens Flødeis och varje morgon innan dagis tar de en Ristretto stående vid zinkdisken på Café Dello Sport (dock utblandad med mycket varm mjölk).

Jag brukade skratta åt det där. I alla fall tills min egen dotter blev precis likadan. Efter att ha smakat på vår mat vägrar hon nu nämligen äta barnmat över huvudtaget. Det enda hon numera äter är quesadillas.

Jag är både förfärad och lite stolt.

Under min grungeperiod på 90-talet var jag vegetarian i tre år och jag måste säga, för att vara en hälsosam livsstil äter man en massa skit. Jag överlevde på typ pommes frites och stekta ägg. Och jag har aldrig ätit så mycket chips som då. Alla vegetarianer jag känner äter sjukt mycket chips.

Iallafall, eftersom vegetariska mexrätter efterfrågats så tänkte jag idag bjuda på ett enkelt, men otroligt gott, recept där inga djur skadats vid tillverkningen. Jag tänkte bjuda på enchiladas. Ordet betyder bokstavligen “i chilisås” och syftar på att man doppar tortillabrödet i chilisås innan man ugnsbakar det. Enchiladas är i grundutförandet en vegetarisk rätt: bara tortillas, chilisås och en jävla massa ost. Det är för övrigt en annan sak många vegetarianer äter sjukt mycket av: ost. Så det här kommer ni nog gilla.

Du behöver: Tortillas, 4 lökar, riven cheddar, fyra tomater, en lök, tre vitlöksklyftor, en torkad anchopeppar, olja, grönsaksbuljong och salt.

Så gör du: Ta bort stjälken och fröna i den torkade anchopepparn och stek i olja. Lägg i en skål och häll på lite vatten och lått stå. Samtidigt steker du tomaterna, vitlöken och halva löken i oljan. För över till en blender tillsammans med anchopepparn och mixa till en slät smet. Häll tillbaka chilisåsen i stekpannan och tillsätt buljongen. Samtidigt river du osten samt skivar löken och steker den på medelvärme tills den blir genomskinlig. Doppa tortillabröden i chilisåsen, häll i lök och riven ost och vik på mitten. Lägg dem omlott i en ugnsform, häll över ännu mer chilisås och riven ost och gratinera i ugnen en 20 minuter eller tills osten bubblar.

Servera med Pico De Gallo och creme fraiche.