Annons

Paul Schäfer – nazisten som skapade skräckvälde i Chile

Under 45 år byggde naziläkaren Paul Schäfer upp en sluten mönsterkoloni i Chile med strikta levnadsregler och järnhård disciplin. Men bakom den propra ytan frodades hjärntvätt, tortyr och pedofili. Cafés Henrik Jönsson lyckades som första svenska journalist besöka den beryktade Colonia Dignidad, som sakta vaknar ur mardrömmen.

Text Henrik Brandão Jönsson
Foto: All Over Press
Dela (78)
Tweeta
Annons

Artikeln publicerades ursprungligen i Café nummer 9 år 2005.

Vi närmar oss stålgrinden. Min kollega Anders tittar i backspegeln och lägger sitt blonda hår i en vacker snedbena. Vi övar några tyska hälsningsfraser och ler åt varandra. Om några minuter är vi framme vid Colonia Dignidad – Värdighetens koloni – en beryktad tysk enklav i södra Chile som i över 40 år styrts av den efterlyste naziläkaren Paul Schäfer.

I flera kilometer har vi kört längs taggtrådsstängslet som omger den slutna enklaven där många nazistiska krigsförbrytare har bott. På sluttningarna runtom växer en vacker granskog och i bakgrunden syns de snöklädda Anderna. Det skulle kunna vara Bayern. Men bortom bergen ligger Argentina, ännu en tillflykt för flyende nazister efter andra världskriget.

Vi kör förbi de första tv-övervakade grindarna. Vid sidan om grusvägen löper ett vitt staket där rester av affischer med ”desaparecidos”, försvunna personer, dröjt sig kvar. Det var där inne som Pinochets hemliga polis plågade sina motståndare. Hundratals personer antas ha förts till kolonin för att torteras och dödas under militärdiktaturen.

Vägen tar slut i en rondell. Enda sättet att ta sig vidare är att passera stålgrindarna. För att lyckas med det måste vi in i det gula vakthuset med pansarglas. Men det finns inget handtag på dörren. Efter en stund öppnas dörren i stället inifrån och en äldre dam i stickad kofta kommer ut.

– Guten morgen, börjar jag.

– Guten morgen, svarar damen glatt.

– Vi kommer från Sverige och undrar om vi skulle få kunna besöka kolonin, försöker jag på klingande skoltyska.

– Nä. Det går tyvärr inte för sig. Folk är i arbete där nu, svarar hon.

– Men vi vill träffa doktor Hartmut Hopp, säger jag.

– Okej, vänta här, svarar damen och går in i vakthuset. Efter en stund återvänder hon.

– Det är okej. Kör tre kilometer rakt fram. När ni kommer till bensinmacken tar ni till höger. Mottagningen ligger på vänster sida.

Jag och Anders tittar på varandra. Den stora stålgrinden öppnar sig. Vi är inne.

"Herr Schäfer sa att han hade ett budskap från Gud. Vad ska jag säga? Folk trodde på honom – jag trodde på honom."

Taggtråd och stängsel avgränsar Paul Schäfers koloni i Chile.

Den 10 mars greps den efterlyste sektledaren Paul Schäfer av säkerhetsagenter i Argentina i samarbete med Interpol. I över 50 år har den gamle nazisten varit efterlyst av Tyskland och Frankrike för krigsförbrytelser under andra världskriget och för sexuellt utnyttjande av minderåriga.

I Chile, där han bott sedan tidigt 60-tal, står han åtalad för att ha hjälpt till att tortera politiska fångar till tonerna av sin favoritkompositör Wagner. Schäfer är också misstänkt för att ha rövat bort och våldtagit minst 26 barn från kolonins skola i södra Chile. Enligt vittnen brukade han locka fattiga chilenska lantarbetare att placera sina barn i skolan, sedan kidnappade Schäfer pojkarna och höll dem för sig själv i kolonin. Efter ett tag återlämnades barnen, våldtagna.

Det var efter tips från människorättsorganisationer som jakten på Schäfer kunde intensifieras förra året. Spaningarna koncentrerades till staden Chivilcoy på Pampasslätten i Argentina där någon hade sett den jagade sektledaren med det karakteristiska vänsterögat. Efter månader av tålmodigt väntande fick poliserna till slut napp.

En röd pickup anpassad för en rullstol hittades parkerad utanför ett matvaruhus i trakten. Interpol säkrade fingeravtrycken: Paul Schäfer hade nyligen färdats i bilen. När spåren ledde fram till en enslig farm på slätten fick Interpol omedelbart tillåtelse av Argentinas regering att agera. Agenterna omringade farmen La Solita och tog sig in i huset, där de tre livvakterna överrumplades och avväpnades. Den efterspanade Schäfer kunde rullas ut i sin berömda rullstol.

Jakten på den beryktade nazisten var över. Den 83-årige Paul Schäfer, som tjänstgjorde i det ockuperade Frankrike under andra världskriget, fördes med poliseskort till säkerhetsfängelset Marcos Paz i utkanten av Buenos Aires. På natten blev han hastigt sjuk och överfördes till rättssjukhuset.

Den här gången kunde inte hans dåliga hälsa rädda honom.

– Han kommer att utlämnas i morgon, lovade Argentinas president Néstor Kirchner.

När Paul Schäfer anlände till Chiles huvudstad Santiago log han mot det stora pressuppbådet. Landets mest jagade person myste i rullstolen. Håret var vitt och över knäna hade han en rosa sjukhusfilt. Schäfer såg ut som en snäll morfar som kommit hem från en lång sjukhusvistelse och äntligen skulle få träffa sina barnbarn. Men Schäfer är inte mannen du skulle vilja släppa dina barn till. Vid det första förhöret om de 26 sexutnyttjade barnen var han fåordig.

– Jag har inte medverkat till detta. Jag har bara varit deras andlige ledare, sa Schäfer och tog en klunk mineralvatten.

"Paul Schäfer någon gång på 80-talet. Han flydde till Chile efter andra världskriget och skapade en koloni i landet. Han utnyttjade minst 17 barn sexuellt i sitt skräckvälde. Interpol sökte efter honom i över 10 år innan han kunde gripas i Buenos Aires, Argentina den 9 mars 2005."

Annons

Paul Schäfer Schneider föddes i den lilla staden Siegburg utanför Bonn den 4 december 1921. Han växte upp med sin ensamstående mamma, sina två äldre bröder och fick aldrig träffa sin far. Han gick med i Hitlerjugend redan under högstadiet. Det var under ungdomsåren som han fick sitt kännetecken. Hans vänsteröga skadades av en sax vid en olycka i hemmet och lämnade ögonlocket hängande över ett stelt vänsteröga.

När kriget bröt ut skickades den 18-årige Schäfer till det ockuperade Frankrike för att tjänstgöra som armésjukvårdare. Trots sin låga befattning, han var bara korpral, utövade han en tyrannisk makt mot lokalbefolkningen.

Efter fem år i kriget kom han hem till det bombade Siegburg och möttes av beskedet att hans två bröder stupat. Schäfer irriterade sig på stämningen i efterkrigstidens Tyskland och tyckte inte att landet hade något att be om ursäkt för. Han utbildade sig till läkare och kom att lära känna stadens populäre baptistpastor Hugo Baar, som också retade sig på hur krigsveteranerna behandlades.

För att ta hand om de många föräldralösa barnen startade de båda vännerna välgörenhetsinrättningen Das Private Hilfswerk i Siegburg. Det var nu Paul Schäfers sexuella läggning blev känd för första gången. 1959 åtalades han för sexövergrepp på två av anstaltens pojkar. För att undvika fängelse flydde han i all hast till Belgien. Men inte heller där fick han vara ifred.

Tillsammans med Hugo Baars baptistförsamling och ungdomarna på barnhemmet bestämde han sig för att emigrera till Sydamerika. Den 27 juli 1961 anlände 72 tyska emigranter, barn och vuxna, till staden Parral i södra Chile. Två månader senare inrättades Colonia Dignidad på 30 nyinköpta kvadratkilometer vid Andernas sluttningar. En av världens mest extrema sekter hade grundats.

"Jag kom hit med den första gruppen. Jag var arton år och ville bygga upp det tyska. Det goda tyska."

Bild från Interpols utredning mot Paul Schäfer som spårade honom till Buenos Aires.

– Vad vill ni egentligen? Vad har svenska läsare för intresse av detta?

Den tyske kirurgen Hartmut Hopp står i korridoren till den slitna läkarmottagningen på Colonia Dignidad. Hans rutiga skjorta sticker fram under den knäppta läkarrocken. På väggarna: bilder på hundratals chilenska barn som behandlats på kolonins barnsjukhus. Doktor Hopp har svårt för journalister, speciellt de chilenska, som anklagar honom för att vara en av dem som torterade Pinochets fångar i det hemliga tunnelsystemet under kolonin.

– Vi vill bara veta vad som händer med kolonin när Schäfer är gripen, försöker jag.

Hartmut Hopp tittar mig in i ögonen.

– En kvart. Högst en kvart. Jag har mina patienter att ta hand om.

Doktor Hopp växte som Schäfer upp utan sin pappa. Hartmut hade svårt att koncentrera sig i skolan och till slut orkade hans mamma inte med honom. Hon lät socialtjänsten ta hand om honom. De skrev in den unge Hartmut på Das Private Hilfswerk. Läkare på barnhemmet var Paul Schäfer.

– Min pappa dödades av amerikanerna i Italien under kriget. Jag var två år och mamma kom aldrig över det. De var nygifta när de fick mig.

– Det satte sina spår. Jag var vild i skolan. När jag kom till barnhemmet blev jag lugnare. Då var jag elva år. Herr Schäfer blev som en pappa för mig, berättar Hartmut Hopp.

Hopps kontor andas svunnen tid och skulle kunna fungera som miljö för en tidig 60-talsfilm. Doktorn har inte ens en dator.

– Jag kom hit med den första gruppen. Jag var arton år och ville bygga upp det tyska. Det goda tyska. Det som fick stå i skamvrån efter kriget. Jag såg det som ett kall, berättar Hopp som blev utvald till att bli kolonins doktor.

Hartmut Hopp sändes till det lilla kristna samhället Davis utanför Sacramento i Kalifornien där han studerade medicin vid universitetet. Precis innan examen kallades Hopp i all hast tillbaka till Chile av Schäfer. Salvador Allende och hans folkfrontsregering hade segrat i presidentvalet.

– Vi blev rädda. Allende ville göra Chile till ett nytt Kuba och dela ut all mark till arbetarna. Jag kom tillbaka för att försvara det som var vårt, säger doktorn.

I två år styrde världens förste folkvalde marxist i Chile. Allende hann genomföra en del av den planerade jordreformen, men retade samtidigt upp landets företagare och markägare. Till slut grep militären in. Tidigt på morgonen den 11 september 1973 bombade flygvapnet presidentpalatset La Moneda i Santiago och militärjuntans statskupp var ett faktum. Hartmut Hopp svarar motvilligt på frågor om stödet till Pinochets smutsiga krig.

– Vad ska jag säga? Visst, det hände att den chilenska militären tog hit sina fångar. Men det var inget som vi visste då. Vi höll oss för oss själva.

Vissa vittnen hävdar att de torterats med elchocker till tonerna av Wagner i en underjordisk tortyrkammare på ert område.

– Ingen här gillar Wagner. Det är de chilenska journalisterna som dramatiserar igen.

Men den underjordiska tortyrkammaren?

– Det är ingenting jag känner till. Kanske tänker de på någon av våra jordkällare som möjligen kan ha använts för detta ändamål.

Doktor Hopp inser att han hamnat i ett försvarsläge och återgår till sin förtroendeingivande pose med benen i kors i doktorsstolen.

– Okej. Vi var knutna till militären i landet. De hade räddat oss från kommunismen. Vi hade ett samarbete. Ett par kompanier från armén i Concepción fick ha en förläggning här. Vad de gjorde fick vi aldrig veta. Alla var upptagna med sitt. Vi hade vår koloni att ta hand om.

När Colonia Dignidad var som störst på sjuttiotalet bodde 360 tyskar på området. Paul Schäfer styrde allt. Han delade upp män och kvinnor och tvingade dem att bo i skilda baracker. Disciplinen var rigorös. Inget umgänge mellan könen fick förekomma. Giftermål, kyssar, kramar och samliv var förbjudna. Sektmedlemmarna fick bara älska Paul Schäfer. Han kallade sig deras ”Evige morbror”.

Om en kvinna blev gravid deporterades hon till ett hus i andra änden av det nu 140 kvadratkilometer stora området.

En yta ungefär lika stor som Liechtenstein.

Annons

Tortyrredskap och vapen som hittades efter att Paul Schafer gripits. I arsenalen ingick bland annat automatvapen, granatgevär, läderband, och verktyg för att ge elstötar.

Där fick hon stanna tills det var dags att föda. Direkt efter förlossningen omhändertogs barnet och fördes till den gemensamma barnavdelningen. Barnet tillhörde nu sekten, det vill säga Paul Schäfer.

Att kolonin efter tio år hade flerfaldigat sin befolkning berodde därför inte på att många barn föddes. I stället växte kolonin tack vare en jämn ström av tyskar som sökte sig från sitt hemland.

För många var det förnedrande att se den amerikanska militären husera på västtysk mark. Några av de nyanlända var gamla elitnazister. En av de mest kända var majoren i Luftwaffe, Hermann Schmidt, som suttit i fångläger i Sovjetunionen. Han lyckades ta sig till Chile genom de ”Die Spinne”, det hemliga nätverket av nazistsympatisörer i Sydamerika.

På Colonia Dignidad fick han genast uppgiften att bygga kolonins två flygplatser. Paul Schäfer som var flygfantast kunde nu hålla kontakten med andra tyska bosättningar i Argentina och Paraguay med sina två privata plan. Under tiden arbetade sektmedlemmarna på fälten i 30-talsuniformer och sjöng tyska skolsånger efter middagarna i den gemensamma matsalen.

Den gamle nazistiske läkaren med det hängande vänsterögat hade sekten helt i sin hand. Ingen vågade trotsa honom.

Moderniteter som tv, radio, tidningar och telefon var svartlistade. Livet skulle levas värdigt inom kolonin. Det var förbjudet att ta sig utanför enklaven. Om något behövde köpas skickade Schäfer några av sina trogna män till staden Parral, fem mil bort.

Hur var det att leva under Schäfer?

Doktor Hopp skruvar på läkarstolen.

– Han var bra. I alla fall i början. Mig gav han alltid mycket förtroende. Det var de svagare som hade det svårare.

Hur då?

– Han gav sig på dem. Bestraffning när de hade gjort något förbjudet och belöning när de gjort någonting bra. När jag ville ändra på saker och ting i början av 80-talet blev han arg även på mig. Han stängde ut mig från hans inre krets och förbjöd andra att umgås med mig. Jag blev utfryst.

Varför stack du inte?

– Jag hade läkarmottagningen att ta hand om. Den var vår enda kommunikation med omvärlden. Vi har tagit emot tusentals chilenska barn från grannbyarna här. Det är jag som utrustat kliniken och byggt upp den.

Vad var det som gjorde att Schäfer lyckades styra sekten?

– Han fick allt att bli religion. Det var den som gav honom rätten att inskränka friheten för oss, dela in saker i gott och ont och bestämma över andras privatliv. Han sa att han hade ett budskap från Gud. Folk trodde på honom. Jag trodde på honom.

Schäfers religion var ett hopkok av olika samfund. Grundbulten var stenhård disciplin och en blandning av metodism och baptism. Sekten drevs av en strävan efter ett djupare fromhetsliv. Men även drag av mormonernas ideal fanns: viljan att vara självförsörjande och oberoende från omvärlden.

Det speciella med Colonia Dignidad var inslagen av tysk nationalsocialism och antisemitism. En av de judar som råkade illa ut var den amerikanske, ryskfödde matteläraren Boris Weisfeiler. Han försvann när han som turist var ute och vandrade söder om kolonin i januari 1985. Troligen kom han för nära och greps som spion.

Enligt en källa från den chilenska militären avrättades han i kolonin på order av Schäfer.

Kände du till något om de olagligheter som pågick inom kolonin?

– Inte då. Vi tyskar är precis som ni svenskar: vana vid att sköta oss och inte ställa en massa frågor. Folk lydde order. Det är klart att det nu i efterhand låter dumt, men så var det.

Förstod du att han utnyttjade de oönskade barnen som växte upp i kolonin sexuellt?

– Nej, det såg vi heller aldrig. Det var inte förrän herr Schäfer flydde som folk vågade prata om det.

Var övergreppen omfattande?

– Han måste ha blivit sjuk. Något måste ha hänt med honom. Herr Schäfer var inte sån tidigare. Ja, det var omfattande. Jag vet inte hur många vuxna män som jag fått ta hand om som råkade ut för honom i sin barndom. Hemska berättelser, berättar doktorn och skakar på huvudet.

"Paul Schäfer såg ut som en snäll morfar som kommit hem från en lång sjukhusvistelse och äntligen skulle få träffa sina barnbarn. Men han är inte mannen du vill släppa dina barn till."

Utanför läkarmottagningen står några ensamma poppelträd med gulnande löv. Inga bilar passerar förbi på grusvägen. Den enkla bensinmacken är övergiven. Ekonomin i enklaven, som fungerade som en stat i staten, är på nedgång. Det sägs att Paul Schäfer tog med sig sektens miljoner till Argentina.

Den enda plats i den slutna byn där människor verkar röra sig är vid mataffären Molcito. En kvinna i fleecetröja står bakom disken.

– Det har blivit annorlunda här nu. Vi kan vara mer öppna nu när han är gripen. Det svåra är att inse att vi levt i en lögn så länge, säger hon och mickrar några tyska korvar till en kund.

Mataffären fungerar som ett lunchställe för de inhyrda chilenska arbetarna.

– Vi är inte självförsörjande längre. Vi har kvar vår fabrik som gör korv, rökt skinka och olika marmelader. Varorna säljs vid några restauranger som vi driver runtom i Chile, men det är ingen hållbarhet i det. Jag vet inte hur länge vi klarar oss.

Fru Edeltraud är 44 år. Hon var den förste som föddes på Colonia Dignidad. Hon låg i mammas mage när kolonisterna anlände för att bygga upp sekten.

– Jag växte upp i detta. Jag visste inget annat. Att män och kvinnor kunde gifta sig var något främmande för mig. Jag hade aldrig sett en gravid kvinna. Han ville inte att vi skulle veta.

Hon tittar ned i disken.

– Fattar du. Helt plötsligt får du reda på att allt det du trott på var fel. Fel. Fel. Fel. Jag pussade en man för första gången när jag var 39 år. Förstår du?

En man kommer ut från lagret. Han presenterar sig som Harald och pratar, som alla andra i sekten, väldigt dålig spanska. Han vill inte att vi ska fotografera inne i hans butik.

– Det är över nu. Schäfer är fängslad och ska ställas inför rätta. För oss handlar det om att komma vidare. Vi kan inte ha en massa journalister här. Ni kommer ändå aldrig att förstå, säger Harald som i dag är gift med Edeltraud.

Efter att Paul Schäfer flydde från kolonin 1996 har vissa av sektens regler luckrats upp. Men det har gått mycket sakta. Egentligen är det först nu när ledaren är gripen som sektens medlemmar börjar prata öppet om den mardröm de genomlevt.

I dag kallar de inte platsen för Colonia Dignidad längre. Den är omdöpt till Villa Baviera, ”Bayersk by”. Nära en tredjedel av medlemmarna lever nu som par. En del försöker få barn. Problemet är bara att den biologiska klockan tickat för länge hos kolonins kvinnor. Det finns inga kvinnor under 40 år.

– Det är det som känns jävligast. Jag och Harald har försökt att få barn sedan vi gifte oss för fyra år sedan. Nu är jag 44 år. Vi får nog aldrig barn, säger Fru Edeltraud.

Klockan går mot kväll och alla som inte är bosatta inom enklaven måste lämna området. Jag går ut på den ensliga grusvägen som löper genom Villa Baviera. Det känns ödsligt. En sekt utan sin ledare. En grupp vilsna människor som försöker ta igen vad de missat de senaste 44 åren.

Det går inte att ta in.

Ondskan sitter i varje hörn, i varje sten, i varje träd, på området. Jag tittar ut över vägen som herr Schäfer brukade köra på i sin svarta, direktimporterade Mercedes Benz. I baksätet satt kolonins småpojkar.

Vi hoppar in i vår hyrbil och följer efter en av de två bussarna som varje dag transporterar de lokala lantarbetarna till deras arbetsplats. När vi passerar stålgrindarna står damen i koftan vid sin tagetesrabatt och tittar misstänksamt på oss.

Skolbussen är på väg in. En ensam blond pojke står längst framme vid chauffören. Han kommer förhoppningsvis att få en bättre framtid än de andra barnen i värdighetens koloni. Det sista vi ser är kolonins skola på vägen mot Parral. Ett fönster lyser.

Det var skolan och barnsjukhuset som gav den tyska enklaven skattebefrielse i Chile. Det var också skolan som regelbundet försörjde pedofilen Schäfer med unga pojkar.

På natten kör vi upp mot Santiago. Motorvägen löper rakt genom det anslående chilenska landskapet. På vänster sida ligger Stilla havet. Åt höger reser sig de snöklädda Anderna. Till slut får jag tag på Hernán Fernández Rojas, människorättsadvokaten som lett förundersökningarna mot Schäfer. Han har precis satt sig till bords på en av Santiagos bättre restauranger när han svarar i sin mobiltelefon

– Vad hände? Lyckades ni ta er in?

– Vi var där en hel dag, svarar jag belåtet.

– Nå, vad kom ni fram till?

– Vi gick runt i samhället och fick en bra intervju med doktorn.

– Va? Hartmut Hopp! Ni pratade med doktorn?

– Ja.

– Är ni inte kloka? Det är han som är ledaren nu. Schäfers efterträdare. Avhoppare som jag intervjuat kallar honom ”Schäfers skugga”. Han har hela tiden gått i sin ledares fotspår.

– Men till oss sa han att Schäfer fryst ut honom.

– Du, lyssna. Doktor Hopp har tre åtal liggande över sig. Bland annat för olaga adoption av en chilensk pojke och för beskyddande av brottsling. Han försöker bara rentvå sig nu när Schäfer är gripen. Det var Hopp som ordnade med Schäfers flykt och försåg honom med pengar i Argentina. Doktor Hopp har alltid varit tilltänkt som Schäfers efterträdare.

Jag sitter förstummad i bilen. Jag som tyckte doktor Hopp gav ett sådant sympatiskt intryck. Han lovade oss en kvart, vi fick över två timmar. För mig framstod doktor Hopp som en man som varit djupt indragen i en sekt men som sakta börjat få upp ögonen och till slut övergett sektens ideal. Jag hade fel.

Han manipulerade oss, precis som han manipulerat andra i sekten. Orden ekar i mig. ”Doktor Hopp har alltid varit tilltänkt som Schäfers efterträdare.”

Ondskan lever.

Dela (78)
Tweeta

Laddar