1. Peter Haber
Nuförtiden är det lätt att glömma att Haber är en av våra absolut bästa på klassisk slapstick. Den enda som möjligen kan konkurrera om guldmedaljen här är Gösta Ekman och då är det extra roligt att de båda två båda, utöver att vara genier inom fysisk komedi, dessutom har spelat Martin Beck.
Alla skådespelare i Sunes Sommar gör väldigt starka insatser, men när Peter Haber gestaltar Sunes pappa Rudolf är det inget annat än perfektion. Han målar upp porträttet av en man vars liv består av en stressframkallande kombination av att släcka bränder och starta dem själv. Det är otvunget, konstant roligt och har exakt det kryddmått känslomässigt mörker som krävs för att vi ska älska den där klantiga, snåla farsan. Rudolf är Peter Habers livs roll.
2. Den ensamma camparen
Ni vet en sån person som kliver på kollektivtrafiken med en stor, otymplig ryggsäck som sticker ut åt alla håll? Som inte tycks det minsta medveten om sin utökade kroppshydda, utan vänder sig och ser sig omkring i vagnen och smäller till folk med ryggsäcken till höger och vänster. Familjen Andersson är som en enda stor sån resenär och den stackars ensamma camparen som bara vill koppla av är alla vi andra på spårvagnen. Synd bara då att Rudolf vill skjuta pilbåge med spikpilar. Här tappade vi metaforen lite, men ni fattar.
3. Den är som ett inkapslat sommarminne
Sunes Sommar är en så fruktansvärt somrig film. Den börjar och slutar i vad som känns som högsommar och när man ser den känns det som man minns loven från sin barndom, inklusive alla märkliga familjebråk.
4. Tom & Jerry-effekten
Olyckorna som drabbar karaktärerna (främst Rudolf och camparen) känns äkta, på samma gång som de skulle kunna tagits direkt ur en tecknad film. Filmhantverket är väldigt imponerande. Den enda spelfilm som på riktigt kan tävla med våldsscenerna i Sunes Sommar är faktiskt julklassikern Ensam Hemma, där man år efter år (åtminstone i mitt hem) skriker av skratt, trots att den där tegelstenen i huvudet säkert hade gjort väldigt ont i verkligheten.
5. Skämttätheten
När svensk komedifilm numera ofta fokuserar mer på igenkänning än riktigt roliga skämtuppslag känns Sunes Sommar lite mer besläktad med typ Titta vi flyger eller Anchorman. Hur då? Jo, på det sättet att det finns en röd tråd, men alla scener känns också som en rad väldigt kul sketcher. Det finns något kul i precis varenda scen, och dessutom bjuds vi ofta på visuella roliga detaljer insmugna i bakgrunden. Det är en extremt generös komedi som tar sitt jobb på allvar, och det är därför den alltid kommer betraktas som en av våra allra bästa.