Adam Pålsson: ”Jag röker mindre gräs än jag skulle vilja”

Det är fredag, fyra plus och ett tjurigt novemberregn faller från en igenmurad Stockholmshimmel och knackar på Adam Pålssons vardagsrumsfönster. Det luktar krutstarkt presskaffe och prestationskval.

– Viiiilken hä-ä-rlig da’, lalalalalalala…

Adam Pålsson repar inför sitt stora genombrott. Snart ska han bli Ted Gärdestad med hela svenska folket. Den förväntade blockbustern om det plågade underbarnet som förändrade svensk populärmusik för alltid har preliminär biopremiär i december 2017. När Ted Gärdestad hoppade ut framför ett pendeltåg i Sollentuna sommaren 1997 var Adam nio år gammal. Inför rollen träffar Adam sångcoachen Micke regelbundet under ett halvår. Rösten måste grovslipas. Inspelningarna startar i april.

– Vi tar sticket en gång till, men nu vill jag att du försöker få med andningen också. Vi kör tills du inte pallar helt enkelt, okej Adam? Det kanske är före höjningen, det kanske är före andra vers, men vi provar.

Lägenheten badar i ett smutsgrått novemberljus som är otacksamt för vilket vinterblekt nylle som helst – utom Adams. Uppenbarligen. Om det hade funnits en Guldbagge för bästa hy så hade han vunnit den varje år. Adam provar versen igen, men tappar bort texten. Han poängterar att det inte är säkert att låtarna som repe- teras i dag kommer att höras i filmen. Sångcoachen osäkrar sin akustiska gitarr.

– Lätt och fint och fokus från början!

– Vilken tonart? undrar Adam, som inte är någon novis i sammanhanget. Han spelar piano och gitarr, och har bakgrund som sångare i det numera nerlagda popbandet År & Dar.

– Steg upp på morgonen innan din dag var riktigt vaken woowow vilken härlig dag

Adam stoppar igen. Begraver ansiktet i händerna. Han djupandas häftigt, som om han just simmat två bassänglängder under vattnet. Efter en halvtimme sitter låten bät- tre. Det är inte vilket box office-gäng som helst som står bakom filmen om Ted Gär- destad. Produktionsbolaget Stellanova har bland annat kioskvältaren Monica Z på sitt samvete. Biopicen om Monica Zetterlunds liv, från 2013, vann fyra guldbaggar. För- väntningarna på filmen om Ted Gärdestad har förstärkts ytterligare eftersom flera spjutspetsnamn inom svensk film anlitats till produktionen. Peter Birro (Upp till kamp, Monica Z, Viva Hate) skriver manus och Hannes Holm (Klassfesten, Himlen är oskyl- digt blå, En man som heter Ove) står för regin.

– Självklart är det en drömroll. Jag har längtat efter att jobba med Hannes igen. Det är någonting med hans temperament och angreppssätt som tilltalar mig.

Det finns flera likheter mellan Adam och Ted Gärdestad. De är båda uppvuxna i kranskommuner till Stockholm, är det yngsta syskonet som tog clownrollen och har båda en äldre, beskyddande, bror. Däremot har Adam inte någon hoppa framför pendeltåg-aura, direkt.

– Men jag kan absolut dras med känslor av meningslöshet och tomhet.

Hur yttrar det sig?

– Jag blir passiv och i värsta fall destruktiv. Det är ingen kreativ plats att befinna sig på. Men mina karaktärer befinner sig ibland också ganska långt ifrån ljuset, så det kanske är bra ur en yrkesmässig synpunkt.

Adam Pålsson har pole position i Skådespelar-sverige. Genombrottet kom 2012 i Torka aldrig tårar utan handskar, en insats som skickade seismiska skalv genom tv-arkipelagen. Året därpå gjorde han titelrollen i Amadeus på Dramatens stora scen. Därefter högprofilerade SVT-produktioner som Boys och Bron. I SVT:s aktuella thrillersatsning Innan vi dör gör han en nyckelroll. Vad han längtar efter? Att extraknäcka i ett krogkök.

– Stå i baren här. Vara lite Nisse. Hoppa in i disken.

Någon månad tidigare har vi tagit fönster-platsen på en mondän, fransk kvartersbistro i höjd med Vitabergsparken på Södermalm. Det är Adams svåger som driver restaurangen, vars cocktailvänliga miljö känns handplockad ur valfri Per Hagman-roman. Adam skulle ha gjort sitt första pass här i går kväll men fick ställa in. Två-åriga dottern Dylan, döpt efter Bob, dras med en ögoninflammation.

– På gymnasiet jobbade jag på olika restauranger. En medeltidskrog i Gamla stan. Och en crêperia på Södermalm. Jag kan längta tillbaka till det där. Kanske handlar det om att det är skönt att befria sig från prestationsmomentet, som ju är ständigt närvarande i mitt yrke som skådespelare.

När jag frågar Adam Pålsson om det där – att jag tycker att det känns som en -kuriositet att han, som kanske står på -toppen av sitt livs kreativa högtryck, drömmer om att torka senapsvinaigrette från restaurangbord och hälla upp husets vita till vildvuxna reklamskägg – så viftar han avvärjande bort det med handen.

– Är jag det då, framgångsrik? Och enligt vem? Och om jag nu är det så kan det nog gå över lika fort.

Han har ett slags, för att prata Håkan Hellströmska, ”parkbänken är aldrig långt borta”-aktig livsåskådning. Känslan är att det vore enklare att starta en lösmustaschfabrik i Mexiko än att prata med Adam om hans framgångar.

Det var fem år sedan du gick ut Teaterhögskolan i Stockholm. Sedan dess har du medverkat i en rad stora produktioner inom film, tv och teater. Hur ser du tillbaka på de här åren?

– Jag tycker inte att det har varit så dramatiskt. Jag kan delvis känna att jag har stått och stampat. Några grejer har varit bra. Men jag har också gjort mycket skit. Samtidigt vill jag inte klaga, jag är priviligerad och det är jag glad för.

Han stirrar glasartat framför sig, med sin patenterat pojkaktiga blick, som om han funderade på något mer.

– Det finns en hel drös begåvade skådespelare i min ålder och mitt kön. Mitt arbete går ut på att vara oumbärlig för verket. Det kanske jag kan se i vissa fall. Att jag gjort något som adderat till resultatet. Torka aldrig tårar till exempel. Eventuellt bidrog min insats där till att göra verket bättre. Det tror jag faktiskt.

Du låter nästan obegripligt sträng mot dig själv nu.

– Jag är rastlös. Och vill kanske därför inte stanna upp och reflektera så mycket. Jag vill hellre försöka förflytta mig till nya platser och förfina det jag gör.

Du verkar ändå ha ett sällsynt lågt bekräftelsebehov.

– Glädjen för mig är grovjobbet. Det dagliga arbetet. Förfinandet. Inte röda mattan och applåderna. Att ge allt, och göra jobbet från grunden. Sedan om produktionen blir bra eller inte eller om folk tycker om det eller inte, det är utanför min kontroll. Det intresserar mig inte heller att luta mig tillbaka och njuta. Allt jag gör just nu är förstudier. The best is yet to come.

Du verkar heller inte gilla att frottera dig i mingelsammanhang eller på sociala medier.

– Mingel och branschfester är inget för mig. Och jag är svårt uttråkad av Facebook och Instagram. Vi lever i ett tyckarsamhälle. Alla är professionella tyckare. Jag kan bli väldigt trött av det. Och jag fattar ärligt talat inte hur vi hamnade där.

Vad tycker du om att göra intervjuer? Till exempel den här situationen, just nu.

– Den här intervjun tycker jag är okej. Givet att jag får läsa innan det går i tryck och att jag får chansen att ge en rättvis bild. Men generellt så tycker jag att det är förfärligt. Ofta går det snabbt och ofta blir man felciterad. Direktsändningar är värst. Man får sällan chansen att utveckla sina tankar ... jag vet inte, det ger mig ångest bara.

Det är lite Snusmumriken över Adams framtoning. De delar – minus finlandssvenska, slokhatt och pipa – samma hemlighetsfulla enslighet. Vänlig men distanserad. Empire state building-hög integritet. Flera gånger återkommer Adam till att han helst skulle slippa prata om sig själv. Vilket i sin tur får mig att reflektera över hur det kommer sig att han ställer upp på att bli porträtterad i Café.

– Jag skulle gärna vara ett blankt papper inför publiken. Jag vill inte att någon ska tro att de vet vem jag är. Sedan finns det
andra förklaringar som är mer personliga. Jag har en grundkänsla, av olika anledningar, att jag tror att folk inte tycker om mig.

Sedan 2013 har Adam Pålsson en deltidstjänst på Dramaten. När vi ses har han just klarat av premiären av en ny föreställning på nationalscenen: Anton Tjechovs Ivanov, där han gör en mindre roll. Jag nämner att jag precis läst recensionen i DN.

– Hur var den?

Helt okej.

– Bra.

Du läser inte recensioner?

–  Mamma brukar ibland återge dem, lite svepande. Jag pallar inte riktigt med längre.

Vi kommer in på Boys, dramakomediserien som sändes på SVT 2015 och som följde de två identitetssökande vännerna Victor, som spelades av Adam Pålsson, och Leo, som spelades av Armand Mirpour. Serien avrättades som en dansk slaktgris av flera kritiker. Karolina Fjellborg på Aftonbladet kallade den ”odrägligt ängslig” och gav den ett plus. Valerie Kyeyune Backström skrev i Nöjesguiden att serien var hennes ”mardrömmar förkroppsligade”. Caroline Hainer på popkultursajten TVdags menade att Boys var ”plågsam”.

– Det var jobbigt. De hånade också saker som jag hade sagt i intervjuer, vilket kändes otäckt. Jag undrar om de verkligen hade sett den. Och om de nu hade gjort det så missförstod de den kanske medvetet. För mig var det en komedi, vilket ingen verkade fatta. Jag skrattade när vi spelade in och jag skrattade när jag såg den.

– Det var otroligt förutsägbart att den blev sågad av samma priviligierade grupp som vi ville porträttera. Det låg väl för nära, antar jag.

För de allra flesta är det nog svårt att sätta sig in i det där. Att så många avskyr något man har arbetat med.

– Samtidigt är det patetiskt av mig att bli arg på kritiker. För folk får väl tycka vad de vill. Jag fick även en massa glada tillrop för Boys.

Månen, en skära, lyser upp gatan utanför fönstret med ett grumligt ljus. Adam sätter gaffeln i ett höstlamm.

Hur väljer du nya projekt, vad du ska göra och inte?

– Jag ställer numera alltid frågan till mig själv: Om det här var det sista jag gjorde, skulle jag göra det då? Om svaret är nej, då gör jag det inte. Det sa jag inför Innan vi dör. Samma sak inför rollen som Ted Gärdestad. Sen får vi väl se om det kommer någonting mer efter det.

Hur menar du?

– Jag vill hushålla lite med min kraft och kreativitet. Men också med publikens tålamod. Jag har alltid en känsla av att folk kommer att tröttna på mig och tänka, nej fy fan, inte han igen.

Adam Pålsson växte upp i ett kedjehus i Haninge, -en kranskommun ett par mil söder om Stockholm. På sitt snålt uppdaterade Instagram-konto beskriver han sig skämtsamt som ”Brandbergens Matt Damon”. Adams mamma, som kommer från en borgerlig släkt, var högstadielärare och arbetade på samma skola i Haninge i 25 år. Pappan, som har arbetarklassbakgrund, var också lärare men skolade senare om sig till chefskonsult. Han reste runt och hjälpte företag och organisationer, från IF Metall till Coca-Cola, med konflikthantering. Föräldrarna förenades tidigt i 1970-talets proggrörelse. Kärnskraftsmotståndet. FNL.

– Innan mamma träffade pappa så var hon tillsammans med en medlem i Hoola Bandoola Band. Hon har också berättat att hon rökte   med Cornelis [Wreesvijk] i hans bastu när han bodde i Skåne. Det där vill hon inte gärna prata om, men det vill förstås jag.

Med tanke på den stora familjen, Adam har tre äldre syskon, och pappans karriärbyte, hade de det bitvis ekonomiskt knapert.

– Innan jag blev vuxen hade jag åkt taxi en gång i hela mitt liv. Och det var när pappa en gång blev för full för att köra hem från en fest. Mamma satt och grät i baksätet när hon såg taxametern rulla.

Men kulturkonsumtionen i föräldrahemmet var inte obetydlig. Adam var på Dramaten första gången som femåring. Det fanns bara två skivor – ”Springsteens samlade och något Louise Hoffsten-album” – men bokhyllorna var fyllda till bredden.

– Mina kompisars föräldrar hade mest brittiska deckare. Hemma hos oss låg pappa i soffan och högläste Platon och Solzjenitsyn.

Men det var de äldre syskonen Adam influerades mest av.

– Jag fick en helt fri uppfostran. Det var så många barn på raken så mamma och pappa gav väl bara upp till slut. Min fem år äldre syrra hade blonderat hår, lyssnade på Boys II Men och rymde hemifrån och blev aspackad. Jag var mycket mer intresserad av det där, att tjuvröka och lära mig att bli en kicker, än att läsa ryska författare. Jag gjorde också allt som min brorsa fick göra. Började dricka tidigt. Det fanns inga regler över huvud taget. Jag är också den av mina syskon som haft mest exhibitionistiska behov. Och jag har alltid blivit bejakad av mina föräldrar.

Hur då?

– Jag kunde sitta och räkna pengarna i spargrisen och då sa mamma att jag kunde bli bankdirektör! Skuttade jag över var- dagsrumsgolvet sa pappa att jag kunde bli balettdansör. Och plinkade jag på pianot så sa de att var jag nästa Bob Dylan.

När du arbetade på Teater Moment i Gubbängen 2012 så mejlade du Dramaten och sa att du ville arbeta där i stället. Du har också berättat att du fajtades för huvudrollen som Mozart på Dramaten 2014. Att du ”grabbade tag i Marie-Louise Ekman och var lite bilhandlare”. Det här känns som en orädd person.  

– Hur ska man som nybakad scenskoleelev få Dramaten att fatta att man vill jobba där? Då får man höra av sig. Så just det tycker jag inte var så framfusigt. Däremot det där andra, att säga att man tror att man är rätt person för jobbet. För det krävs nog en del mod. Jag antar att det kommer hemifrån.

Har du något tidigt minne av att du gör en roll?

– Jag minns att jag klädde ut mig till Elvis Presley hemma och sjöng Blue suede shoes. Jag var väl sju, åtta år då. Pappa har även berättat att när jag gick i lågstadiet så hade killarna i mellanstadiet en ”Adam-fanclub”. De stod i en ring runt mig och applåderade. Jag showade i mitten.

Högstadiet var en jobbig period.

– Det var skit. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte: Snart är det över. Och snart kommer jag aldrig behöva träffa många av de här människorna igen.

Adam blev utkickad från körklassen och fick börja i en instrumentalklass. Där började han spela trummor och fick möjlighet att ”banka ur sig all frustration”.

– Man kan kalla det adhd, damp, överenergi, eller vad man vill. Trummorna passade mig i alla fall mycket bättre, än att stå som ett jävla ljus och sjunga Fjäriln vingad syns på Haga.

När Adam gick tredje året på gymnasiet på Södra Latins teaterlinje, gjorde han en provfilmning som förändrade allt. Det gällde filmen Buss till Italien, av regissören Daniel Lind Lagerlöf. Adam beskriver det som ett avgörande ögonblick. Det var första gången han på allvar förstod att han ville bli skådespelare.

– När vi var klara tittade Daniel mig djupt i ögonen och lovade mig en huvudroll. Jag gick ut därifrån, ut i vårluften, och tänkte: Nu börjar livet.

I oktober 2011 försvann Daniel Lind Lagerlöf spårlöst i havet vid Tjurpannans naturreservat i Bohuslän, när han sökte efter inspelningsplatser till en kommande film. Kroppen återfanns aldrig.

– Han var den första som tog mig på allvar och bekräftade mig. För det är jag honom evigt tacksam.

Vi börjar prata om Innan vi dör, den omtalade thrillerserien på SVT som Adam är aktuell i. Tv-kritikern Kjell Häglund har på sajten TVdags kallat serien för ”det bästa svenska jag sett i genren”. Adam gör rollen som Christian, son till Stockholmspolisens mordutredare Hanna (Marie Richardsson). När serien börjar har Christian just avtjänat ett tvåårigt fängelsestraff för droginnehav. Deras kontakt har upphört eftersom Hanna var den som grep honom. Christian har i stället funnit sig till rätta som diskare på en restaurang som drivs av en kroatisk maffia- familj.

– Inspelningen och förberedelserna var på många sätt det roligaste jag gjort. 04.30 varje morgon satte jag mig i sminket för att få en tatuering från halsen till rumpan. Och varje morgon studsade jag upp ur sängen eftersom jag älskade uppgiften. Jag har plöjt ner så sjukt mycket tankar och energi i den här rollen. Jag gav allt i åtta månader.

Hade du någon särskild metod för att komma in i rollen som Christian?

– Jag förändrade mitt sätt att leva och jobba. Klippte av mig håret, gick upp fem kilo i muskler, lyssnade på dålig trance och började röka igen. Och så hittade jag ett nytt umgänge, i huvudsak från gymmet.

Det låter Daniel Day-Lewis:igt.

– En del skådisar kan förakta det där: att bygga en roll på gymmet. Men det är inte musklerna som skapar rollen, det är miljön. Vad gör gymmiljön med mig när jag börjar gå dit sju dagar i veckan? Jag tänker sällan ut innan hur jag ska säga en replik. Tvärtom vill jag förbereda mig så väl att jag jag kan vara öppen för impulser. Det var hur som helst otroligt stimulerande att förflytta mig själv till ett nytt universum.

Det var skönt att göra något nytt?

– Efter Torka aldrig tårar har det varit en del ”lalla”. Flera av mina senaste karaktärer har varit priviligerade medeklassmänniskor på Södermalm. Min roll i Bron var visserligen annorlunda. Men det är en kriminalserie och därför är karaktärerna ganska arkaiska och har tydliga funktioner, som pjäser i ett spel. Christian i Innan vi dör var en roll som gick att psykologisera på ett annat sätt.

Har du någonsin känt att du dragit med en ”pretty boy”-stämpel, att du castats utifrån att du är så oförskämt snygg?

– Det har nog hänt, någon gång, att det känts som om jag ska leva upp till en föreställning om att jag ser bra ut. Det är är rätt jobbigt. Särskilt eftersom jag aldrig någonsin känt mig som en hunk. Den känslan sitter nog i från mellanstadiet, då jag var lösgodisplufsig och kämpade med självförtroendet.

Adam Pålssons karriär i bilder

[allergallery id="98499"]

Det är emellanåt lite knepigt att få ihop bilden av Adam. Ena stunden framstår han som dandyistiskt sorglös och hårdhudad, för att en stund senare verka både självkritisk och känslig. Adams fästmö Celie Sparre, även hon skådespelare, beskriver senare i ett mejl Adam som ”en gammal själ i en ung kropp”. Jag hör av mig till artisten och skådespelaren Rikard Wolff, som varit vän med Adam i över tio år.

– Som skådespelare har han nära till känslor, är både kaxig och sårbar. Och personlig, han liknar ingen annan. Dessutom är han modig, han törs ta risker. Att vara sträng mot sig själv är ett måste för att klara det här jobbet. Jag uppfattar Adam som en intelligent och självrannsakande artist.

Vad tror du om Adam i rollen som nationalikonen Ted Gärdestad?

– Det låter som en match made in heaven. Adam har en musikalitet i sig, vilket är en enorm tillgång. Adam skrev en mycket vacker sång till mig en gång som jag blev väldigt rörd av. Vi har sjungit ihop åtskilliga gånger, både på privata tillställningar och offentligt.

Hur är han som vän? 

– Trogen, lojal, omtänksam och närvarande. Vi har haft ett par fall outs genom åren som vi har rett upp. Det är en styrka.

Adam nämner några regissörer som han drömmer om att arbeta med: Jan Troell, Lukas Moodysson, Pernilla August, Susanne Bier, Ruben Östlund, Tomas Alfredson.

Tjänar du bra?

– Jämfört med medelsvensson så tror jag väl nog att jag ... vad tjänar vanliga människor? På Dramaten tjänar jag 26 000 kronor i månaden. I övrigt är det en agent som sköter den biten. Det är skönt att slippa.

Vad är ett bra dagsarvode för dig?

– Mellan 100 kr och 100 000 per dag. Det beror helt på vad jag ska göra. Jag kan känna mig rikt belönad även om jag inte tjänar en spänn, och känna mig lurad om jag får 20 000 per dag. Men det är såklart snobbigt och oförskämt att säga det, eftersom det finns människor som verkligen behöver 20 000 kronor.

Vad får du för rollen som Ted?

– Tänk hur mycket du tror att jag får och så lägger du på en nolla. Nej, jag skojar. Jag vet vad jag får men det tänker jag inte berätta. Du skulle bara bli nedstämd, Johan.

När ska du börja nosa på Hollywood?

– Jag har en agent i London och har väl en idé om att jag ska göra ett allvarligt försök någon gång. Det vore kul att bo i Los Angeles med familjen ett tag. Men, som kungen säger, det kommer väl inga stekta sparvar flygandes i munnen på en.

Fotograf John Scarisbrick/Acne Film Stylist Emine Sander Hår Karolina Liedberg/Link Details Makeup Johanna Nomiey Fotoassistenter Hjalmar Rehcin Studio James & Perra