Annons
Annons




Cafés alla bilder på Agnes Carlsson hittar du här.

Föreställ dig Britney Spears kring tiden då hon sjöng ”I’m not a girl, not yet a woman” och var med i den där miserabla roadmovien som en filmrecensent beskrev som en 90 minuter lång tampongreklam. De sorgsna rådjursögonen. Den truliga minen. Den där oskuldsfulla girl next door-charmen.

Annons

Någonstans här borde Agnes Carlsson glida in i dina tankebanor.

Gilla Cafe.se på Facebook

Det har gått drygt tre år sedan hon vann Idol och blev ”Agnes” med hela Sverige. En söt, charmig, skönsjungande 17-åring från Vänersborg som penslades med folklig kärlek – samtidigt som hon väckte förbjudna fantasier i tv-sofforna.

I dag har hon hunnit fylla 20. Skaffat körkort och förlorat Systemetoskulden (”Det första jag köpte var något vitt vin, har ingen aning om vad märket hette”).

Inte längre en flicka, men ännu inte en… ja, du fattar.

Vi sitter på ett litet funkiscafé beläget på Fridhemsplan i Stockholm. Det är en rå höstdag och Agnes smuttar dubbelfattat ur en kraftigt överdimensionerad tekopp som döljer halva hennes ansikte.

Hon skrattar väldigt mycket. Det liksom bubblar fram ur henne, som om hon var kolsyrad. Jag tar in detta. Sedan ser jag min egen spegelbild på andra sidan väggen: orakad, medelålders mediebjörn med en skjorta som saknar tre av knapparna.

Expediten tittar oavbrutet åt vårt håll och blicken utstrålar: oförstående, misstänksam, avundsjuk. Agnes släppte nyligen sin tredje platta Dance love pop – ”mer uptempo, mer disco­pop än de tidigare” – inspelad i lokalen som en gång huserade den legendariska Cheironstudion ett stenkast härifrån.

Jag har lyssnat på albumet i bilen under några dagar innan vi ses. Men jag kommer nästan aldrig länge än till första spåret, Release me. Jag tar den om och om igen. Det är en fin liten discopärla där Agnes sjunger som västgötaslättens svar på Beyoncé.

Det visar sig även vara Agnes favoritlåt på skivan, och hon har varit med och skrivit den.

Refrängen går:
”Release me, release my body, I know it’s wrong, so why I am with you now?”

Så vågat frispråkig är inte den Canada Goose-pälsade personen mittemot mig. Tvärtom. Agnes svar är artiga återvändsgränder: ”Jag lever bra”, svarar hon på frågan om hur mycket hon tjänar. När jag följer upp med att fråga om hon skulle ha råd att köpa en lägenhet utan att ta lån säger hon: ”Det beror förstås på vad den kostar.”

Jag försöker dragga på lite mörkare vatten.

Vad ger dig ångest?
– Om jag inte ätit på ett tag kan jag bryta ihop för minsta struntsak. Men ångest? Ibland kan jag känna mig skör och sårbar. Som artist lämnar man ut så mycket av sig själv till andras bedömning. Min räddning är att prata med familjen, de får mig alltid att känna mig stark.

Du är 20 år och eftertraktad popstjärna – hur hårt festar du?

– Jag är rätt dålig på att festa. När jag är ledig brukar jag mest shoppa, träna och ta det lugnt. Kanske åka hem till Vänersborg.

Hur hittar du motivation att åka till Mjölby sent i oktober och sjunga för 100 huttrande stackare?
– Ibland kan det ju kännas lite tungt på morgonen, men när man väl kommer dit och ser alla förväntansfulla ansikten släpper det.

Och så fortsätter det. Agnes är medie­tränad. Och extremt väluppfostrad. Trevligt om man vill stifta en ny sympatisk bekantskap. En mindre mardröm för en intervjuare, eftersom de politiskt korrekta svaren är väldigt svåra att spinna vidare på.

Jag känner desperationen smyga sig på. Hur ska jag få ihop ett personligt porträtt av det här? Saker och ting blir inte lättare av att jag börjar tänka i undertexter.

Minns ni balkongscenen i Woody Allens Annie Hall? Diane Keaton och Woody står och pratar. I samma ögonblick som replikerna levereras får tittaren – via undertexter – läsa vad karaktärerna egentligen tänker. Greppet har bland annat stulits av Måns Herngren och Hannes Holm till filmen Adam och Eva.

Agnes och mitt samtal följer ett liknande mönster. Fast omvänt. Jag ställer en fråga och Agnes svarar artigt. Men i mitt huvud hör jag henne säga det jag önskar att hon svarat.

Är du verkligen så snäll som du verkar?
– Jag är en snäll person, men absolut inte dumsnäll.
Knappast, det här är bara mediebilden som jag vill sprida.

Vad köpte du för din första royaltycheck?
– En dator och ett tangentbord.
Inget speciellt, pengarna behövdes för att finansiera den sturm und drang-period jag gick igenom då.

Vad står på din rider när du är på turné?
– Te och ingefära.
Några backar öl till bandet och två flaskor Southern Comfort till mig.

Är du lika lugn och väluppfostrad när bandspelaren slås av?
– Nej, jag är lite mer skämtsam tror jag.
Skojar du? Tänk dig en 20-årig Carolina Gynning. Singel. På Ibiza.

Jag kommer på mig själv och sjunker plötsligt ner i skam över mina desperata tolkningar. Det här är trots allt en ung, begåvad popstjärna som förtjänar att tas på allvar. När jag senare pratar med producenten och låtskrivaren Anders Hansson berättar han hur Agnes lägger ner själ och hjärta på att hitta den rätta känslan i låtarna, han berömmer hennes varma röst och breda register.

På kafét plockar jag upp tråden om image-förändringar när man går från tonårsidol till vuxenstjärna. Jag kan förstås inte låta bli att dra mina Britney-paralleller.

Men Agnes verkar inte ha några planer på att följa i hennes fotspår. 
– Alltså, det där är inte min grej. Jag tycker att det kan bli väldigt töntigt när man säger, ”Okej, jag har blivit några år äldre, så nu ska jag vara sexig”. Jag är jag. Varken mer eller mindre. Så tyvärr, ni kommer aldrig få se mig göra en Britney och ligga naken i en bastu.

En blek, lungsiktig man kliver in på kafét. Trots att det finns 20 tomma bord att välja bland slår han sig ner precis intill oss och börjar knappa rytmiskt på sin dator. Precis som expediten tidigare kastar han ett skeptiskt öga på oss. Jag försöker ignorera det, och maler i stället vidare med mina frågor.

När vi ses går det rykten om att Agnes ska vara med i Melodifestivalen. När du
läser detta vet du sannolikt hur det blev, men för stunden kan hon, förstås, inget säga.

Du har fått ett festivalbidrag diskat tidigare – vad hände?
– Jag hade varit med och skrivit på en låt och så råkade jag nämna låttiteln i en intervju. Den diskades. Men ingen hade ju förklarat hur reglerna funkade.

Den nya plattan ges ut på ett nytt skiv­bolag, blev du droppad av Sony?
– Nej, jag blev inte sparkad. Det var väldigt kaotiskt på Sony under en period och de glömde helt enkelt bort att förlänga avtalet. Så jag började kolla runt.

Vilket är ditt värsta gig någonsin?
– Jag uppträdde på en studentskiva i Göte­borg där gästerna var väldigt… ”bratiga”. Det var helt sjukt. Alla var jättefulla, för­äldrarna var nästan mer berusade än ungdomarna, och pappan i familjen försökte para ihop sin son med mig.

Vad tar du för att uppträda på typ Scanias personalfest?
– Det får du fråga mitt management om.

Om jag vill hyra in dig till min kusins konfirmation då?
– Haha, jag kan tyvärr inte ge dig något svar på det heller. Du får fråga dem.
(Vilket jag gör. Någon dag senare ringer jag upp Agnes bokare och låtsas representera Scania. Svaret blir att det i nuläget kostar 40 000 kronor plus eventuella boende­kostnader för att få Agnes och två körtjejer att köra ett halvtimmesset på personalfesten i Södertälje.

En mer intim konfirmationsfest för ”min kusin Elin” gör egentligen ingen större skillnad för priset – ”det är ju precis lika mycket arbete”. Men här lämnas ett litet utrymme för prutande. Kanske för att jag förklarar att Elin har tapetserat flickrumsväggarna med Agnes.

Agnes flyttade till Stockholm från Väners­borg för tre år sedan. Det mesta av den där lustiga sch-västgötskan tycks vara bortslipad.
– Det beror helt på, vissa dagar vaknar jag med en jättedialekt och andra dagar kan man knappt höra den.

Vem är störst i Vänersborg – du eller Fredrik Wikingsson?
– Vem? Jaha, Filip och Fredrik-Fredrik. Jag visste inte ens att han kom från Vänersborg. Nej, jag är nog störst.

Du kallas ibland för Sveriges Beyoncé. Betyder det att du kommer börja dejta Ken Ring snart?
– Haha. Nej, jag tror inte det.

Så vilken sorts killar går du igång på?
– Jag är i och för sig svag för osvenska killar, jag tycker att mulatter är väldigt sexiga. Drömmannen ska vara säker i sig själv, ha ett eget lugn och vara social, glad och rolig.

Här avbryter den anemiske mannen plötsligt vårt samtal. ”What about Englishmen?”, säger han med ett brett enfaldigt grin. Han är engelsman, alltså.

Och han har förstås tjuvlyssnat på hela samtalet.
– Oh, I like them too, säger Agnes artigt.

Jag studerar honom. Orakad, risiga kläder och någonstans mellan 35 och 40. Vilken patetisk kille. Han är på tok för gammal för Agnes, men kan ändå inte låta bli
att försöka. Sedan råkar jag få syn på min egen spegelbild och den där obehagliga verkligheten gör sig påmind igen.

Agnes visar sig dock verkligen ha en varierad smak när det gäller män. Utöver mulatt­killar avslöjar hon även en hemlig fäbless för program­ledaren Rikard Sjöberg.

Jag trodde bara att kristna kvinnor gillade honom. Är du religiös?

– Inte alls. Jag är inte speciellt andlig av mig över huvud taget.

Har du någon pojkvän?
– Nej, jag är singel sedan ett år tillbaka. Jag har inte varit intresserad av någon på jättelänge. Skittråkigt, men så är det. Det är svårt.

Svårt? Det måste vara tusentals killar som raggar på dig.
– Nja, men några är det väl. Tyvärr är det sällan killarna som kommer fram på krogen som är de intressanta. De står kvar i baren. Kanske hänger det på att jag är känd och att de inte vill att jag ska tro att de smörar.

Kan du inte ragga själv?
– Jo, det kan jag väl göra ibland. Jag har inte svårt för det.

Mina två timmar är över.
Agnes försvinner till damrummet och engelsmannen lutar sig mot mig:
– Girlfriend?

Jag tittar efter henne, tittar på honom, på mig och svarar sen med en suck:
– Forget about it.

Hugo Renberg

Cafés alla bilder på Agnes Carlsson hittar du här.

Annons

Dela (0)
Tweeta

Annons


Laddar