Det känns som att det var igår som Nybro-mannen Rasmus Arvidsson och hans indieorkester Avantgardet slog igenom med debutalbumet För många dyra skor och döda ögon. Men faktum är att det har gått mer än fyra år sedan gitarrsladdar trasslade till en livespelning i TV4:s Nyhetsmorgon och Småland fick sin finaste rockexport sedan de gyllene åren med The Ark och The Mo under början av 2000-talet.
Sedan genombrottet 2016 som kom att handla lika mycket om Rasmus Arvidssons naket känslomässiga texter, berättelser om missbruk i gränder i Hackney i London och utanförskap, som musiken har indietåget Avantgardet rullat vidare i allt högre superdupertågsfart. På de fyra åren har Nybro-bördiga Rasmus Arvidsson och Patrik Åbergs Avantgardet spottat ut sig skivor av hög klass i lika hög produktiv hastighet, spelat med och haft Jocke Åhlund som producent, förvärvat Daniel Gilbert som permanent medlem och gång på gång blivit hyllade som Sveriges bästa liveakt.
Nu är Avantgardet tillbaka med sitt femte album Smile and Wave och med kanonlåtar som Framåt Habibi, Pistolero och Dissonansen (där Maja Gödicke gör ett fint gästspel) visar bandet än en gång varför de förjänar titeln som Sveriges indiekungar.
I väntan på att man får gå på konsert igen och höra de nya låtarna live (Avantgardet bör upplevas live) bad vi Rasmus Arvidsson plocka fram hans bästa Pete Doherty-referensramar och lista sina mest kittlande popkultursguldkorn.
Bästa låten:
”Azure med Paul Kalkbrenner. Givetvis helt omöjlig att någonsin lyssna på utan att minst tre veckors klinisk depression följer.”
Bästa albumet:
”The Streets – A Grand Don’t Come For Free. Dock samma konsekvens som ovan. Fan vilken jobbig start på en intervju det här blev.”
Bästa balladen:
”Hmmm. Nu blev det mer skonsamt för psyket. Måste vara någon som spelades på mellandstadiediscot i Transtorpsskolans matsal. Alltid det som gör mest avtryck. Mariah Careys Hero kanske! Faan, DEN ska jag lyssna på nu!”
Bästa beatet:
”Like a Pen med The Knife. Eller egentligen vad som helst från Silent Shout. Karin Dreijer alltså. Fyfaan. Tack för allt!”
Bästa covern:
”Jag vet att det här är en otroligt kontroversiell hållning men snarare än covers uppskattar jag artister som skriver sina egna låtar. Texter som de själva står för och som betyder något för dem. Med det sagt: These Days med Nico va?”
Bästa introt:
”Still D.R.E.! Förmodligen hade det varit ännu bättre om man lyssnade på det i en sån där bil som kan studsa med framhjulen som Dre och Snoop höll på med. Men sjukt grymt även i vanlig bil. Eller ingen bil alls.”
Bästa gitarrsolot:
”The Bear Quartet – Escape From Promille Hill. När jag sa till Jari att jag tyckte just detta sa han att det röstats fram till det konstigaste solot som någonsin spelats på Roskildefestivalen. Underbart!”
Bästa textraden:
”TOOOOOOOOOOOOOOOOMMYYYYYY GUUUUUUUUUUUUHUUUUUUUUUUN!!!!!!!!”
Bästa filmscenen:
”När Reine Brynolfsson är paranoid och tror att det är ”nån jävel som följer efter dem” när de bogserar en bil där i Black Jack.”
Bästa dokumentären:
”Emily Norlings Allt vi äger. En underbar film om underbara människor av en underbar filmskapare.”
Bästa förtexterna till en film:
”Brukar altid tina glass i micron under förtexterna. Sorry.”
Bästa tv-serien:
”This is England.”
Bästa tv-seriescenen:
”När Michael Scott vänder sig om och blir Prison Mike i amerikanska The Office.”
Bästa tv-serievinjetten:
”Piff och Puff – Räddningspatrullen. Minns den som sjukt lik McGyver-låten vilken också givetvis är grym.”
Bästa romanen:
”Läser tyvärr mest bara biografier, fakta, dokumentärt, historia och filosofi. Återkommer. Inte snart. Inte alls snart utan om jättejättelång tid, men lovar att återkomma.”
Bästa skribenten:
”Min tjej utan tvekan! Så sjukt imponerad varje gång hon skriver något!”
Bästa karaktären:
”Johan Offerlind. Basisten i vårt band! Inte ens den mest djärva manusförfattaren under det starkaste crackruset hade kunnat komma på någon hälften så skruvad och älskvärd som honom.”
Bästa tv-seriefinalen:
”Brittiska The Office.”
Snyggaste skivomslaget:
”101ers – 1976.”
Bästa Youtubeklippet:
”Göran Persson när han i Erik Fichtelius dokumentär pratar om Helmut Kohls smör och dess lugnande effekt på honom.”
Bästa reportaget:
”Ryssviken av Åse Fougner. Det är förvisso en dokumentär i rörligt format men den är så jävla stark och jag och en kompis till mig, Björn, brukar citera en massa saker från den i sms och då når den sin fulla potential och måste få räknas här som ett reportage. Är det okej? Snälla!”
Bästa regissören:
”Peter Grönlund är någon jag både älskar nu och som jag är säker på jag kommer ha anledning att nämna i det här sammanhanget om 30 år också! Ett sådant hjärta kan aldrig förlora i längden.”
Bästa låtskrivaren:
”Finns många helt fantastiska låtskrivare som skrivit otroligt många bra låtar. Problemet med att nämna någon av dessa är bara att för varje odödlig låt dom skrivit så har Bob Dylan skrivit 30 som är bättre.”
Bästa konsertupplevelsen:
”Pete Doherty akustiskt på Nambucca i Holloway. Typ 2014 tror jag. Det var mellan Babyshambles och Libertines-reunion. Såg honom fyra gånger så på ett år. Helt ensam på scen och avskalat men mer känsla, attityd och energi än någonsin.”
Mest överskattade albumet:
”Måste väl vara någon skiva med covers som jag aldrig hört.”
Mest överskattade filmen:
”Måste väl vara någon film om någon ring som jag aldrig sett.”
Mest överskattade tv-serien:
”För några veckor sedan skulle jag se Breaking Bad för första gången men råkade av misstag sätta på Prison Break. Då tyckte jag att Breaking Bad var den mest överskattade tv-serien någonsin.”