Benjamin Ingrosso är Sveriges bäst klädda man 2024: ”Jag är ung och kåt på livet”

SVERIGES BÄST KLÄDDA MAN öppnar dörren i en stor svart hoodie och lösa jeans. Han bjuder på kaffe och kanelbullar i sin sprillans nya lägenhet i Vasastan i Stockholm. Om inte pianot i hallen, elgitarren på väggen eller vinylspelaren i fönstret hintar om vad det är för typ som flyttat in så gör definitivt de Grammisar, Rockbjörnar och Kristaller som står utspridda i den nyrenoverade tvåan det. Den öppna planlösningen badar i ljus. Framför ett lågt marmorbord i vardagsrummet står aluminiumfåtöljen Inox, formgivaren Mats Theselius designklassiker som Benjamin fått i födelsedagspresent av systern Bianca.

”Det här är Ted Gärdestads gamla jacka”, säger Benjamin och plockar ut en oskyldigt blå jacka med 70-talskrage från sin platsbyggda garderob i sovrummet. En gåva från idolens dotter Sara Zacharias när hon gästade TV4-programmet Benjamin’s.

”Och här är hans dragspel.” Benjamin pekar på ytterligare en gåva från Ted Gärdestads dotter.

Ted spelade dragspel i sin tv-debut som åttaåring. Benjamin hade precis fyllt nio när han vann Lilla Melodifestivalen i samma kanal. Båda hade skrivit musiken de framförde själva. Benjamin blev barnstjärna redan som sjuåring när han spelade Nils Karlsson Pyssling på Maximteatern. En fjärde generationens underhållare; gammelmorfar Ivar Wahlgren och gammelmormor Nina Scenna var skådespelare redan för 100 år sedan, det blev även deras son Hans Wahlgren som gifte sig med skådespelerskan Christina Schollin – 60-talets stora it-par – som i sin tur fick skådisbarnen Niclas, Pernilla och Linus (samt brandmannen Peter).

Ivar Wahlgrens röst ekar fortfarande varje julafton. Han gjorde nämligen den svenska rösten till krögaren Tony i den klassiska spagettiscenen i Lady och Lufsen (”Någon med mig skämta aprillo!”) i Kalle Ankas jul. Hustrun Nina Scenna var halvitalienare (hennes pappa var förstås italiensk musiker), vilket gör att Benjamin har det italienska blodet på båda sidor släkten.

”Morfar är kvartsitalienare. Hans morfar Gustavo Chenna var från L’Aquila som ligger i Lazio-området. Morfar växte inte upp med italiensk mat och hade inte ens varit i Italien förrän för fem år sedan när han var där med mig. Men han berättade att hans mamma ibland lagade en pasta pomodoro med bogfläsk. Men det fick mig att tänka, det kunde inte stämma, hon måste ha lagat en pasta all’amatriciana, som är pasta med guanciale och tomatsås. Så jag lagade det till morfar i höstas och det var ett jättestort ögonblick för mig. Han slungades tillbaka 70 år i tiden. Gammelmormor var tydligen, precis som jag, superstolt över att vara halvitalienska. Mormor och morfar säger alltid att det är så synd att hon aldrig fick se att min mamma blev tillsammans med en italienare.”

ITALIENAREN I FRÅGA ÄR PAPPA Emilio, vars familj kommer från Taranto på Italiens klack. Emilio och farbröderna Luciano, Nicola och Vito var även de i artistbranschen och kända profiler i Stockholms krogliv. Emilio och Vito var två av 80-talets hetaste koreografer och dansare, bland annat bakom Pernilla när hon uppträdde med Piccadilly Circus i Melodifestivalen 1985. De var även musikproducenter och lanserades även själva som artister i den kortlivade popduon Bad Habits. Med eget skivbolag och legendariska fester i början av 90-talet var Vito den som tog housemusiken till Sverige, en genre som hans son Sebastian Ingrosso – det vill säga Benjamins kusin – erövrade världen med i Swedish House Mafia, som fortfarande säljer ut arenor över hela jorden. Farbror Nicola var gift med schlagerdrottningen Charlotte Perelli och är i dag krögare, liksom pappa Emilio som driver restauranger som La Perla, Scarpetta, Omino och Aperitivo i Stockholm och Palma.

”Jag växte inte upp med pappa, han flyttade till Spanien efter skilsmässan så jag lärde känna honom först när jag var nio år. Det var speciellt att gå från att inte ha haft någon fadersfigur alls till att åka ner och vara med honom ett tag. Jag såg honom sitta vid flygeln och skriva musik precis som jag satt hemma vid pianot och skrev egna låtar. Han hade sin restaurang där det doftade vitlök och focaccia och jag tänkte att ’gud, det här är ju jag!’ Och han hade alltid, och har fortfarande, en snygg skjorta, kostymbyxor, loafers, en fin klocka, bra ringar, halsband och doftade skitgott. Han var alltid fräsch, duschade sex gånger om dagen.”

I den innersta cirkeln finns storasyster Bianca, Sveriges största influencer och tv-stjärna som är god för hundratals miljoner genom det egna sminkimperiet Caia, storebror Oliver som driver den italienska Stockholmskrogen Olli och turnerar som dj, samt yngste halvbrorsan Theo som extraknäcker på Olivers restaurang när han inte går i skolan. Alla uppfostrade av den allsmäktiga Pernilla Wahlgren, Sveriges mest kända Homo sapiens som lever och andas showbiz.

När man trodde att man kartlagt hela dynastin på sin anslagstavla med polaroidbilder som man kopplat samman med knappnål och tråd som vore det en scen i True Detective langar Benjamin fram ytterligare en kändis-Ingrosso: Diodato! Tydligen en av Italiens mest kända artister, som bland annat vunnit San Remo-festivalen.

”Det är pappas kusin. Jag var på en radiostation i Italien nyligen där de blev helt paffa: ’So you are cousins with both Sebastian Ingrosso and Diodato?!’ Jag skrattade och svarade: ’You should come to Sweden. There are even more of us there.’”

Benjamin växte upp på Grevgatan på Östermalm och Lidingö. Likt kungabarnen gick han på Stockholms finaste privatskolor, Carlssons skola följt av Hersby gymnasium. Men klyschan om att aldrig döma boken efter omslaget kunde inte vara mer sann i fallet Benjamin. Han var mobbad på Carlssons, avslutade aldrig gymnasiet (en lång familjetradition) och hela svenska folket visste att det var våld och kaos hemma. När klasskamraterna kom till skolan i Ralph Lauren-pikéer steppade Benjamin in som Vanheden i Jönssonligan, John Travolta i Saturday Night Fever eller Gene Kelly i Singin’ in the Rain. Det klämkäcka kändisbarnet som spelade musikal på kvällarna stack i ögonen på folk även utanför skolgården. Facebookgruppen ”Alla vi som hatar Benjamin Wahlgren Ingrosso” hade 9 000 medlemmar när Benjamin var tio år gammal.

”Det var väl enkelt att störa sig på det lilla käcka barnet i hatt som dansade och sjöng. Eller ta bara Bianca i dag. Hon får så mycket hat att det är helt sjukt. Hon säger god morgon klockan 11 och följarna blir helt vansinniga: ’Det är för fan inte alls morgon!’ Hon kan inte säga någonting. Det kanske har med jantelagen att göra.”

I dag har Benjamin en liten diskret Vanheden-hatt intatuerad på armen som en hyllning till pojken som vågade vara sig själv.

”Jag har fått tillbaka en rakryggad stolthet som inte har funnits sedan jag var nio år. Jag tänker ofta tillbaka på den lille Benji som var så sjukt orädd och gick sin egen väg. Jag var alltid olika karaktärer, det var mitt sätt att fly in i en fantasivärld där allting var möjligt. För mig var just kläder ett sätt att uttrycka mig. Ena dagen gick jag till skolan i smoking som James Bond och andra dagen som John Travolta i röda skinnbrallor och svartfärgat hår. Och då pratar vi Carlssons skola på Östermalm där klasskompisarna kom i slipover och Ralph Lauren-skjortor. Sedan hade jag den där jättelånga Vanheden-perioden med hatt, rutig kavaj och vita italienska dojor med röda strumpor. En dag kom jag som Stålmannen, eller snarare Clark Kent med superhjältedräkten under kläderna. Så gick jag ut på rasten och slet av mig kläderna för att bli Stålmannen, men då tog läraren mig i nacken och släpade in mig i klassrummet, och som straff fick jag inte följa med på klassutflykten. Det kom en tid sedan när inget av det där var lika kul längre, med den där hatsidan på Facebook och allas åsikter i skolan. Det skapade en blockering i mitt sätt att våga uttrycka mig. Jag började ifrågasätta vad jag höll på med. Tyckte jag ens att det här var kul? Plötsligt handlade allt bara om prestation, nervositet och att inte känna mig tillräcklig. Jag gjorde åtta uppsättningar mellan sju och tretton års ålder, så i tonåren bestämde jag mig för att sluta uppträda och försöka skaffa kompisar i skolan i stället. Blockeringen släppte inte förrän jag var sjutton och bestämde mig för att satsa på artisteriet igen. Då trodde jag att jag hade tappat den där lille killen för länge sedan.”

Trots att klimatet på skolgården och sociala medier är rått – i strålkastarljusets trygga sken kan det vara ett stort privilegium att heta Wahlgren/Ingrosso. Artistsveriges Skarsgård. Det finns, förutom det rent genetiska, kontakter, höga krav, arbetsmoral, insidertips som förs vidare i generationer och en färdig infrastruktur för artisteriet i familjen. Man lär sig sjunga, dansa, spela instrument och skådespela på släktmiddagar.

”Men det kan slå åt andra hållet också. Jag blir ofta dömd på förhand. När jag började släppa musik var det många som inte ville lyssna eller ens erkänna att de egentligen gillade det. ’Skit i honom, han är bara en nepo baby.’ När jag var 18 stod grabbarna på Spy Bar och garvade åt mig, medan jag bara tänkte att ’en dag kommer ni att komma fram och vilja ta en bild med mig’. Och mycket riktigt, i dag kommer de fram med skakande mobiler och ber om en selfie. Jag säger bara ’Absolut, kom’ och ger dem en kram efteråt. För mig har det alltid varit viktigt att vara snäll. Att möta folk med ett leende och lämna dem med en bra känsla. Ibland har man en dålig dag och orkar inte vara skön. Egentligen har jag så många dåliga dagar, men jag kan tyvärr aldrig visa det. Det kan vara jobbigt.”

Vart Benjamin än vänder blicken i släkten möts han av artister, från morbror Linus Wahlgren som tolkar David Bowie på Göta Lejons musikalscen till farbror Luciano ”Lucky” Ingrosso som signade Eric Prydz och Avicii på sin houselabel Joia Records. Eller mormor Christina Schollin som jobbade med Ingmar Bergman i Fanny och Alexander.

Samtidigt växte Benjamin upp under en dyster mellanperiod i släktsagan Wahlgren/Ingrosso. Röken från 80- och 90-talets triumfer hade lagt sig och än var det många år kvar till Swedish House Mafia, Wahlgrens värld och den nya generationens framgångar på sociala medier som skulle ge efternamnet dess forna glans. Emilio lämnade landet för Mallorca och Pernilla var en ensamstående trebarnsmamma som kuskade runt mellan köpcentrum och sjöng Piccadilly Circus för att få livet att gå ihop.

”Min plan var att jag skulle bli den förste i familjen som gick ut gymnasiet. Men så hörde Let’s Dance av sig, vilket de hade gjort en massa gånger förut och då tänkte jag att jag kan använda pengarna för att bygga en egen studio och satsa allt på att bli låtskrivare. Är det något jag har lärt mig hemifrån är det att jobba stenhårt. Mamma sa att jag fick hoppa av skolan så länge jag hade jobb, bara jag lämnade huset och faktiskt gjorde någonting om dagarna. Att ligga på soffan och inte göra ett skit var uteslutet. Och fanns det någon liten chans att få tillbaka den där lille killen skulle jag ta den. Innerst inne visste jag hela tiden att den där ytliga stekarbubblan på Östermalm utan passion för någonting och där alla bara pratar skit om varandra inte var för mig. Jag satt ändå mest ensam i musiksalen och skrev låtar med fördragna gardiner. Så jag tackade ja till Let’s Dance, utan att ens säga något till skolan. En dag försvann jag bara och sedan såg de mig stå och dansa i trikå på TV4. Det var så befriande att få underhålla, ha scenkläder och umgås med kollegor igen. Jag var hemma.”

Under de första åren som artist och låtskrivare brottades Benjamin med demoner från det förflutna.

”De där hatarna fanns i mitt huvud hela tiden. ’Du är inte tillräcklig, du är sämst, du kan inte sjunga, varför ska du ens göra det här? Du är bara ett räkmacksbarn.’ I efterhand är jag själv förvånad över att jag inte la av då. Men jag visste någonstans att det skulle komma längre fram. Att det skulle ta tid. Jag såg den artist jag är i dag framför mig – han på Malmöfestivalen i somras. Den bilden hade jag för mitt inre när jag var 17 bast. Som låtskrivare har jag alltid känt mig trygg, men det har tagit tid att acceptera mig själv som artist.”

I DAG HAR BENJAMIN blott 26 år gammal gjort sång- och dansmannens svar på en svensk klassiker: Let’s Dance, Melodifestivalen, Sommar i P1 och Så mycket bättre. Han har inte bara tävlat i, utan även vunnit Let’s Dance, tagit sig till Mellofinal två gånger, varav vunnit en av dem, representerat Sverige i Eurovision Song Contest, skrivit en låt med Björn Ulvaeus och uppträtt på Konserthuset med Kungliga Filharmonikerna. Han har skrivit en lång rad hits till sig själv och andra och gett ut tre fullängdsalbum under eget namn som alla toppat listorna, senast följde han upp hitsen Kite och Better Days med discodängan Honey Boy med Grammybelönade producenten Purple Disco Machine, jamaicanska stjärnskottet Shenseea och årets Polarpristagare Nile Rodgers. Han är även aktuell med dokumentärserien This is Benjamin Ingrosso på Max (tidigare HBO Max) som är skapad av två av hans bästa vänner, filmarna Jacob Rangnitt och Oskar Fagerström, som på nära håll fått följa hans väg från barnstjärna till seriös låtskrivare med internationella ambitioner. I sommar väntar dessutom en Sverigeturné som avslutas med en mastodontkonsert på Stockholms stadion.

”Det är helt jävla otroligt. Det hade ju inte kunnat vara en bättre tid i mitt liv”, konstaterar Benjamin.

Men först ska Benjamin göra något han aldrig gjort förut: 26-åringen ska ut på sin första Europaturné. Därmed ska han uppfylla inte bara sin egen, utan allas vår pojkdröm om att åka Nightliner mellan städer som London, Paris, Milano och Berlin och spela för utsålda klubbar med sina bästa vänner i bandet. Turnén startar i Hamburg där The Beatles gjorde sina första spelningar. 2024 tillhör tveklöst Benjamin Ingrosso, men han lämnar ingenting åt slumpen.

”Jag kommer aldrig känna att jag är tillräckligt bra. Jag kommer alltid att vilja utveckla mig. Det är min drivkraft. Jag ifrågasätter mig själv varje dag. Varför håller jag på med det här och är det verkligen bra? Kommer folk att vilja se det här? Folk frågar mig varför vi har repat en hel månad inför den här Europaturnén, men det måste bli perfekt. Det är inte bra förrän det är värst. Det är något min kusin Sebbe alltid säger: Det är inte bra förrän det är värst. Det är ett mindset som finns i Ingrossofamiljen. Min största kritiker är min pappa. När jag kliver av scenen får jag inte bara höra hur fantastisk jag är, utan han går igenom punkter direkt. Men det är bara för att han ser så mycket potential i mig. Både han och mamma är väldigt stolta.”

Precis som den romerske kejsaren i Gladiator är Benjamin mörkrädd. Han tillbringar så mycket tid som möjligt med vänner och familj för att slippa vara ensam. Livet på vägarna kommer därför att passa honom perfekt – i turnébussen och de fullsatta konsertlokalerna kommer han att ha sällskap dygnet runt.

Benjamins rider är så långt ifrån Van Halen och Mötley Crüe man kan komma: backstage vill den unge kejsaren ha mjölk och kanelbullar som ska ätas före gig. Men innan det är dags för bullar nere på kontinenten går han på en strikt diet och börjar varje dag på gymmet. Peppen inför livet på vägarna är påtaglig.

”Bara tanken på att få gå ut på den där nattklubbsscenen i Paris inför 800 pers som inte har en aning om vem jag är och ge dem en show som de absolut inte hade förväntat sig, det går jag i gång på! När man förbereder en sådan här turné får man ännu mer respekt för de artister som har slagit igenom utomlands. Det krävs så mycket mer än vad man tror. Åka runt och träffa skivbolag, äta jobbmiddagar och ha möten hela tiden. Jag får gåshud när jag tänker på hur mycket talang vi har i det här landet som har breakat utomlands. Det är faktiskt otroligt. Oavsett vad den här turnén kommer att leda till, att vara en svensk artist och ens få göra en Europaturné… Det är så mycket pengar som spenderas som man kanske inte får tillbaka. Jag är bara tacksam.”

Att Benjamin nu även kan titulera sig Sveriges bäst klädda man är inte bara hans egen förtjänst, understryker han, utan stylisten Dennis Brøchner som har kommit att bli en nära vän och en sorts kreativ chef för Benjamins scenpersona sedan de träffades under Mellon.

”Vi pratar varje dag. Han har till och med egen nyckel hit till lägenheten. Kläder har varit ett enormt intresse hela mitt liv, men det är Dennis som har fått mig att våga omfamna det och ta ut svängarna. Under vårt första möte sa han: ’Jag kan se dig som John Travolta eller George Michael.’ Jag blev helt lyrisk, vi pratade samma språk direkt. Han hade ingen aning om att det var mina idoler. Jag skapar musiken och han färglägger den.”

Ovanför pianot i hallen hänger en målning av det stora röda huset som Benjamin har skrivit den där Ted Gärdestad-blossande låten om. Morföräldrarnas trävilla på Norra Lagnö utanför Stockholm var Benjamins fristad under uppväxten. Framgångarna har gett honom tillbaka självförtroendet och lusten från barndomen. Han vågar klä sig som sina idoler igen; Freddie Mercury, John Travolta, Bee Gees och George Michael. Det är glittriga kostymer, stora solbrillor, bar överkropp, röda skinnbrallor och cowboyboots. Även om han hemma i sitt kök, i slapp huvtröja och jeans, mest ser ut som en ung Bruce Springsteen på 70-talet.

”Allting finns i mig. Jag växte upp på Norra Lagnö med Ted Gärdestad och visor. Jag växte upp i Spanien med Tony Braxton och George Michael. Jag växte upp med house. Jag bryr mig inte om det är spretigt. Samma sak med kläder. Jag vill ha både kostym och glitterväst. Jag vill göra en show där jag åker upp med eld ur scenen och vara popentertainern med solglasögon och tajta trikåer, för att sedan gå ner och göra en funky danslåt, för att sedan sätta mig med ett äpple på scenkanten och prata med fansen och bara vara Benjamin, för att sedan sitta på trappan och sjunga Det stora röda huset, för att sedan avsluta med en stor Beyoncéfinal. En sådan artist skulle jag själv vilja se. Ända sedan jag var liten har min största dröm varit att bli en entertainer, och en entertainer kan underhålla, spela gitarr, spela piano, dansa, sjunga – som de där gamla artisterna. Jag vill inte bara vara i ett fack. Jag vill ge folk en fucking show! Det är så jag ser mitt liv. Hela mitt liv är musikal. Jag vill vakna till Piero Piccioni i Sonossystemet på morgonen, springa ut i kallingar, brygga kaffe och blicka ut över min Disneyvärld. Man kan lura sig själv att leva så. Jag är en 26-årig kille som är ung och kåt på livet. Jag vill inte sitta i framtiden och känna ’Fan, om jag bara hade jobbat lite hårdare.’ Vad har jag att förlora? Skiter det sig kan jag alltid börja laga mat på brorsans krog.”

Intervju: Rasmus Blom
Fotograf: Andreas Johansson
Stylist: Dennis Brøchner
Stylistassistent: Etchell Dorkenoo
Hår- och makeupartist: Tony Lundstöm
Set designer: Saša Antic