En svart bil med tonade rutor rör sig långsamt längs en avspärrad gata i Hollywood. Runt om: pansarfordon, militär i full utrustning och säkerhetsbarriärer i betong. I bilens baksäte sitter Edvin Ryding uppklädd som en ung kung, på väg till Oscarsgalan, och vet inte riktigt hur han har hamnat där.
”Det hela kändes overkligt”, säger han och ler åt minnet. ”Vi kom inte ens in på rätt gata till en början. Vi fick ställa oss i en sorts kö och vänta i en kvart–20 minuter. Och det visade sig vara bra. Jag fick en stund att bara landa i det. Okej. Jag är faktiskt på väg till Oscarsgalan.”
Edvin Ryding är 23 år gammal och har sedan succéserien Young Royals exploderade på Netflix 2021 befunnit sig på en Artemis 2-värdig månresa som inte visat några tecken på att återvända till jorden. Han var som en av ytterst få svenskar inbjuden till Oscarsgalan, han är utsedd till Sveriges bästa klädda man av Café och nyligen stod det klart att han ska medverka i världens största filmfranchise, Hunger Games.
Om en dag flyger han till Brasilien på välbehövlig semester.
”En vän har ett hus i Trancoso i Bahia som jag får låna. Jag ska vara borta i ungefär en vecka och planerar att bara läsa, yoga och bada. Och skaffa en schyst bränna inför Cafés fotografering. Det ska bli kul att äntligen få se Brasilien, med tanke på att majoriteten av vår publik för Young Royals kommer därifrån. Om jag åker dit i ett offentligt sammanhang skulle jag nog behöva be om säkerhetsvakter, men nu ska jag dit i tysthet och inte använda sociala medier så ingen vet att jag är där. Jag har lärt mig det med åren, att jag lätt blir överstimulerad om folk omringar mig. Ingen har någonsin varit hotfull, men hjärnan kraschar efteråt. Batteriet töms helt.”
Att vi på Café utsett Edvin Ryding till Sveriges bäst klädda man lär inte komma som någon överraskning för den som följt 23-åringen i media de senaste åren. Hans stil sticker ut, men han är snabb att dela med sig av äran.
”Det känns stort. Men ungefär nittio procent av det här priset borde gå till min stylist Paul Edwards. Det blev verkligen ett modeuppvaknande för mig när jag började samarbeta med honom för drygt ett år sedan. Jag har alltid varit intresserad av kläder, men jag har inte alltid tänkt på det som en konstform.”
Det var på en modevisning för ett par år sedan som något klickade. Edvin satt i publiken och tittade på modellerna på scenen, hörde musiken, kände atmosfären på platsen och insåg plötsligt att det han bevittnade var konst. Inte bara snygga kläder, utan en berättelse i samma anda som film eller litteratur.
”Min drivkraft i allt jag gör, i film och serier, handlar om att berätta historier. Jag fascineras av lägereldskonceptet, idén om att människor samlas kring något gemensamt. Länge såg jag inte mode på det sättet. Men sedan var jag på en modevisning och då bara slog det mig: det här är ju som att befinna sig i ett konstgalleri. Musiken, platsen, färgerna, kreationerna på catwalken – allt är ett hantverk. Mer än bara något sexigt att ha på sig.”
Det är en filosofi som prövades i praktiken inför Oscarsgalan. Stylisten Paul Edwards kom med en moodboard och frågade: Vem är Edvin Ryding på den här röda mattan? Vad kan folk förvänta sig av honom i det här sammanhanget? Svaret tog formen av en regal, tidlös look – en medveten blinkning till Young Royals i vilken Edvin spelade kronprins.
”En stor del av den jag är i dag är tack vare Young Royals. Den karaktären, den resan och det arvet. Det ville vi anspela på. Därav en mer regal look. Men vi ville också förmedla tidlöshet och en viss pondus. Att det andas självförtroende utan att skrika det. Jag tycker att det är ett väldigt vackert sätt att kommunicera.”
Det hela började med en smokingjacka. Edvin hade hittat en look han gillade inför Guldbaggegalan och frågade Paul vad han tyckte. Paul tittade på den, konstaterade att det var en fin smoking, absolut, och föreslog sedan att de skulle prova ett helt annat spår. Duon hittade varandra, och kort därefter kom inbjudan till Oscarsgalan och samarbetet visade sin fulla potential.
”Det är ganska nytt för mig att tänka på mode som en konstform på riktigt. Förut var det mer att man har kläder på sig. Nu känns det som om det kan vara lika laddat och genomtänkt som alla andra val jag gör i mitt yrke.”
Edvin Ryding var bland de första att anlända till Oscarsgalans röda matta. Han hade fått förvarning om att det kunde ta evigheter att ta sig fram, att gator stängdes av i varje riktning, att det fanns militär och insatsstyrkor på plats och att det var ett säkerhetspådrag av episka mått. Det han inte hade förväntat sig var de tunga pansarfordonen.
”Jag satt i bilen och visste inte om jag skulle känna mig trygg eller rädd”, berättar han. ”Men det löste sig. Det tog ett tag att vänja sig.”
På röda mattan var fotograferna väl förberedda. De hade memorerat namn och ansikten, och ropade på Edvin när han passerade.
”Det är en stor apparat, och ändå tar de sig tid att lära sig vem man är. Det kändes faktiskt väldigt välkomnande.”
Han gjorde en intervju med journalisten Amelia Dimoldenberg, den brittiska komikern känd för sin intervjuserie på Youtube, Chicken Shop Date, som var Oscarsgalans officiella röda mattan-reporter förra året. Sedan var det dags för ytterligare bilder och en Glambot: en rörlig slow motion-bild för sociala medier. Och sedan var man plötsligt klar. Tre timmar kvar till galan börjar.
”Och då ska man bara mingla omkring där”, skrattar Edvin. ”Det är lite av en blur egentligen. Det är indelat i klassystem kan man säga. Sittande platsinnehavare och internationella gäster på mellanvåningen, A-listers längst ner. Det är öppet, det finns balkonger och en spiraltrappa i mitten som man kan se ner på, och så vandrar man runt där och försöker förstå vad man är med om.”
Han passerade Kylie Jenner, Kieran Culkin, Jeremy Strong, Selena Gomez, Ariana Grande, Cynthia Erivo och Timothée Chalamet, den senare i en knallgul kostym som fick Edvin att tänka på sin mormors förkärlek för gult. Han navigerade bland stjärnorna och slogs först efteråt hur surrealistiskt allting var.
”Det är det konstiga med den sortens upplevelser”, säger han. ”I stunden är man så fokuserad på att hålla huvudet kallt, presentera sig, ha något vettigt att säga. Det är efteråt, när man sitter hemma igen, som det landar. Då inser man vad man faktiskt var med om.”
I slutet av kvällen, på Oscarsgalans officiella efterfest, sprang Edvin in i Star Wars-ikonen Mark Hamill. Den numera 74-årige Luke Skywalker synade Edvin med sitt kungliga band över bröstet och utbrast: Look at you, all gift-wrapped!
”Jag blev som ett litet barn”, säger Edvin. ”Jag blev bara helt lycklig. Det tyckte jag var så jävla fint.”
På efterfesten träffade han också Colman Domingo, en av de skådespelare som han och Paul Edwards länge betraktat som en stilförebild.
”Vi brukar säga till varandra att vi måste ’Colman Domingo-it-up’ lite. Jag sa det till Domingo rakt ut. Och han bara: ’Well, you made it.’ Det var stort.”
Streamingjätten Netflix egen Oscarsefterfest var av en mer avspänd karaktär. Där hittade Edvin sina svenska kollegor från filmen En del av dig – Sigge Eklund och Zara Larsson – som han äntligen kunde processa alla intryck med. Men det som Edvin framför allt tog med sig från Netflixfesten var skobaren: en disk där gäster kunde lämna in sina obekväma finskor och i stället få ett par fluffiga tofflor med Netflix-logga att mysa omkring i.
”Alla gick runt och dansade i mjuka tofflor. Det var så jävla härligt. Jag brukar fortfarande ha de tofflorna när jag tvättar.”
Oscarskvällen slutade med att Edvins telefon dog. Klockan tre på natten lyckades han ta sig hem till hotellet och nästa dag tillbringade han utan kontakt med omvärlden, i något han beskriver som en bubbla.
”Jag gick bara runt och tänkte: Vad fan var jag med om i går? Det var faktiskt otroligt.”
Känslan har återkommit flera gånger de senaste åren. Edvin slungas in i gigantiska sammanhang – som att gästa Jimmy Fallon i världens största talkshow – och förstår inte förrän efteråt vad han faktiskt varit med om. Han tror att det är ett drag hos många skådespelare, förmågan att stänga av och leverera i stunden, och sedan låta allt landa i efterhand. Ett sätt att överleva framgångens intensitet.
”Man kan ha svårt att gifta ihop sin egen upplevelse av vad något var med andras bild av hur det måste ha varit. Som när jag träffade Colman Domingo. I stunden var jag bara fokuserad på att inte låta dum. Först efteråt slogs jag av storheten i det. Det är lite som att ta ett foto, ibland behöver man titta på det dagen efter för att förstå vad man egentligen fångade.”
Före Oscarsgalan befann sig Edvin i Berlin i två månader och filmade The Hunger Games: Sunrise on the Reaping. Då hade han just avslutat inspelningarna av den brittiska filmen Let It Come down, regisserad av norska Anna Fredrike Bjerke, i skotska Glasgow och åkte direkt.
”Jag hade precis filmat med brittisk dialekt i Glasgow och fick ställa om till en general American på direkten. Vi hade en dialektcoach vid namn Tanera Marshall som var helt ljuvlig och som hjälpte mig komma in i det amerikanska svänget.”
Under Hunger Games-inspelningen i Berlin bodde han till en början på ett lägenhetshotell. Det fungerade fint tills han en kväll hittade silverfiskar i badrummet.
”Då checkade jag in på The Ritz i stället. Det var kanske lite överdrivet, men det var supertrevligt. Och i lobbyn träffade jag Glenn Close.”
Den legendariska skådespelerskan Glenn Close, som även hon är med i The Hunger Games, var förstås en van gäst på The Ritz och välkänd av lyxhotellets personal – och så även hennes hund. På inspelningen när Edvin berättade för henne att även han hade checkat in på det anrika hotellet svarade 79-åringen att Edvin borde säga i receptionen att han är bekant med hennes hund. Det skulle ge honom en lång rad förmåner och särskild behandling.
”Tyvärr hann jag aldrig testa”, säger han.
Många av scenerna i Hunger Games filmade Edvin tillsammans med den amerikanska skådespelerskan Iris Apatow (dotter till Judd Apatow) som han blev nära vän med. Tillsammans med sina respektive flick- och pojkvänner som kom och hälsade på bildade de ett litet fyrhövdat gäng som umgicks och åkte på weekends till tyska städer.
”Det var underbart. Man behöver de pauserna. Det är inte lätt att befinna sig i en annan stad i två månader, vara borta från allt man känner. De stunderna då man fick vara helt vanliga människor, de var värdefulla.”
Just nu ser Edvin mest fram emot semestern i Brasilien, landet som allt sedan Young Royals slog igenom blivit seriens kanske mest entusiastiska hemvist utanför Sverige. Den brasilianska fanbasen är enorm och intensivt engagerad. Edvin har funderat länge på varför.
”Jag har haft hur många teorier som helst. En av dem är att vår drottning Silvia ju är halvbrasiliansk, om det har något med saken att göra vet jag inte, men det vore kul att fråga henne. En annan tanke är att det finns en stark hbtqi-kultur i Brasilien som kämpar under svåra omständigheter, och att det finns ett djupt behov av att få se berättelser som den vi berättade i Young Royals.”
Fenomenet ser han upprepas på fler håll. Serien gick starkt även i Polen och andra länder där rättigheterna för hbtqi-personer är inskränkta.
”Jag kan inte svara för vad de känner. Men jag tror att det finns ett universellt mänskligt behov av att se sitt eget liv speglat på en skärm. Av att känna igen sig. Och det är väldigt vackert att vår berättelse fått en så stark grogrund där.”
Edvin är nyfiken på Brasilien av flera anledningar: som passionerad Formel 1-fan har han länge haft det brasilianska Grand Prix på sin bucketlista. Han tror att det inte är sista gången han åker dit.
”Det känns skönt att åka dit och se vad det är, i lugn och ro. Och sedan kan man återvända med en annan sorts närvaro, mer förberedd, mer medveten. Det är nog det bästa sättet att möta ett land för första gången.”
Det var sommaren 2024 han fick telefonsamtalet om att han hade fått rollen i Hunger Games. Han hällde upp ett glas vin, tog hissen upp till vinden, klättrade upp på den lilla stegen, slog sig ner på taket och såg solen gå ner över Stockholm medan han begrundade tillvaron.
”Jag satt ensam med beskedet väldigt länge”, säger han. ”Det kändes som ett väldigt stort ögonblick. Det påminde om när jag fick rollen i 28 Years Later, för att det plötsligt blev så realistiskt när det väl hände. Man hade föreställt sig det så länge att man undrade hur det egentligen skulle kännas.”
Vägen dit hade inte varit helt spikrak. Edvin hade provfilmat för den förra Hunger Games-filmen och inte fått rollen. Provfilmat igen för den nya och inte fått rollen på första försöket. Men efter att den brittiska zombiefilmen 28 Years Later haft premiär kontaktades han igen, den här gången för en roll vid namn Vitus. Han provfilmade och fick en callback via Zoom med regissören Francis Lawrence och producenterna. Francis gav honom lite feedback. Han spelade scenen ytterligare en gång och några dagar senare fick han beskedet.
”Det var nervöst. Med de här stora produktionerna gäller det att sätta karaktären direkt”, säger han. ”Det går i sådant tempo. Om du inte sätter det från början måste du vara väldigt nära för att ens ha en chans. Men det gick bra till slut.”
På taket hemma i Stockholm den kvällen var det inte bara triumfen han tänkte på. Hans morfar låg på sjukhuset och hade inte lång tid kvar att leva.
”Jag tänkte väldigt mycket på honom. Och jag kände mig glad att jag visste att jag ändå skulle hinna berätta det för honom. Att han skulle kunna ta emot det. Det kändes fint.”
Han satt på taket länge innan han började ringa familj och vänner.
Han lämnade Stockholm för Hunger Games i Berlin dagen efter morfars begravning.
”Det var konstigt. Jag grät lite när jag landade i Stockholm igen, flera månader senare. Men när jag klev av planet kände jag ändå: Shit, vad jag har åstadkommit grejer. Jag har faktiskt varit i väg och gjort saker.”
Hunger Games, baserad på den dystopiska bokserien med samma namn, är 2000-talets mest inkomstbringande filmfranchise som dragit in över 30 miljarder kronor världen över. En actionladdad mångmiljardindustri och ett eget universum med en hängiven fanskara som sträcker sig över generationer och kontinenter. Det är med andra ord inte vilket jobb som helst som Edvin har landat.
”Jag tror inte att jag fullt ut förstår hur stort det är. Det är enormt. Jag tror att unga kvinnor fann en oerhörd styrka i Jennifer Lawrences karaktär Katniss Everdeen. Och Francis Lawrence och producenten Nina Jacobson, som har skapat hela serien från början, är experter på att bygga den världen. Det är eskapism på högsta nivå, och med karaktärer som ger publiken trygghet. Jag hoppas att den här filmen hittar sin plats i det arvet.”
Sunrise on the Reaping blir den sjätte Hunger Games-filmen i ordningen, och trots sina två miljoner följare på Instagram är Edvin medveten om att kändisskapet som följer en sådan monumental tittarsuccé är av ett annat slag än vad han hittills känt av.
”Jag vet ju inte om de klipper bort mig. Det är det första man börjar grubbla på. ’Fast den där scenen kan de fan inte klippa bort, för då måste de klippa bort det där också …’ Det är roligt hur hjärnan fungerar i de sammanhangen. Men jag försöker vara ödmjuk. Jag är en liten kugge i ett stort maskineri. Det är bra att hålla det perspektivet.”
Edvin upplever att han har två parallella karriärer just nu, en hemma i Sverige och en internationell.
”Det är precis så det känns. Min svenska karriär har pågått i 18 år och befinner sig på en ganska stabil plats. Den internationella är nystartad och handlar mycket om att göra provfilmningar, utnyttja den synlighet som kommit och bygga momentum. Det är spännande men också krävande att hålla båda i luften. Jag längtar faktiskt efter att göra en huvudroll i en svensk långfilm. Det har jag inte riktigt gjort. Jag vet att vi har kompetenta och intressanta människor i branschen här, och jag tror att det finns stor potential i svensk film som inte är fullt utnyttjad än. Mycket av det är tyvärr utanför min kontroll, men jag vill gärna vara en del av att förändra det.”
Bland de svenska regissörer han drömmer om att arbeta med nämner han Rojda Sekersöz (som även regisserade Young Royals), Tarek Saleh, Levan Akin, Ninja Thyberg, Josephine Bornebusch och Jonas Åkerlund.
”Det finns många vars arbete jag beundrar djupt. Och jag vet att vi kan göra saker ihop som är värda att göra.”
Edvin Ryding har jobbat som skådespelare sedan han var fem år gammal. Det är därför svårt att säga att hans genombrott var plötsligt, snarare resultatet av nästan 20 års slit och erfarenhet.
”Jag känner mig rätt säker på att jag lever för att jobba. Men det märker jag tydligast när jag inte jobbar, när jag får distans. Då inser jag hur mycket det ger mig. Jag drivs av det, jag utvecklas, jag sätter nya mål hela tiden. Det är genuint givande.”
Det finns en pågående inre förhandling i Edvin som är igenkännbar för de flesta: Lever man för att jobba, eller jobbar man för att leva? Han landar i att det beror på vilken dag man frågar.
”Visst kan man ha dagar mitt i en intensiv inspelning med sexdagarsveckor, 14-timmarsdagar och uppgång klockan fyra, när man tänker ’Just nu gör jag det här enbart för pengarna’. Det skäms jag inte för. Men jag vet också vad jag behöver för att fungera under sådana perioder.”
Listan är tydlig: tre mål mat om dagen, inte nödvändigtvis nyttig sådan, men tre mål. Långa varma duschar. Tillräckligt med sömn. Och någon form av eskapism, ett tv-spel, kompishäng eller en serie. Saker som låter hjärnan vila.
”Det lärde jag mig under säsong ett av Young Royals. Då filmade jag dubbla produktioner parallellt och gick gymnasiet på samma gång. Det slet ut mig ganska rejält. Men man lär sig.”
Något som Edvin Ryding är mest stolt över är det nätverk han har byggt upp runt sig: agenter som förstår honom, en terapeut, nära vänner och en flickvän som kan ta emot honom när livet snurrar för fort.
”Jag vet var jag kan ventilera. Och jag känner att jag får väldigt mycket hjälp av människor runt mig. Det är en tillgång som inte ska underskattas.”
Om flickvännen är han fåordig.
”Det lämnar jag helst inte ut. Men jag kan säga att jag trivs väldigt bra i mitt liv, att vi är ihop och att vi mår bra. Det räcker som svar.”
Vintern 2020–2021 var Edvins tuffaste svacka hittills. Han hade jobbat på tok för mycket, fått covid inte en utan troligen två gånger under hösten, och kom till slut hem till ett Stockholm som var mörkt, dystert och igenbommat av pandemin.
”Jag sov väldigt mycket den vintern. Och kom ut på andra sidan som en bättre person. Jag lärde mig mycket om mig själv. Det känns som en bra plats att landa i.”
Våren 2026 befinner han sig på en helt annan plats. På huvudet sitter en keps från Stetson, köpt i Berlin under inspelningarna av Hunger Games. Orderna från mask- och kostymavdelningen var nämligen tydliga: täck håret varje gång du lämnar hotellet och rör dig på stan. Frisyren var hemlig, en del av karaktärens design, och det fanns paparazzi i närheten som jagade exklusiva bilder.
”Jag hittade den på en secondhandbutik i Berlin. Efteråt berättade min mamma att min morfar alltid tyckte att Stetson-butiker var för pretentiösa. De sålde fina hattar till dyrt pris. Så han köpte alltid något mer streetigt där, som ett litet uppror. En streetig keps på ett fancy hattmärke.”
Han visste inte det när han köpte den.
”Nu känns det som en hyllning till morfar.”
Stilen i övrigt är i förändring. Vintertid älskar han att krypa in i ett skal med stor tröja, vida jeans och Timberlandskängor (som han visserligen bär även på somrarna ihop med shorts). På somrarna har han börjat söka sig mot något mer konceptuellt: tajt uppe och löst nere, eller tvärtom. Gärna stora avslappnade skjortor. Och favoriten: slipsen.
”Jag försöker ta tillbaka slipsen. En avslappnad slips med en kofta ovanpå är extremt snyggt. Det är på väg tillbaka, jag känner det.”
Edvin ska hem och packa inför Brasilien. Under året ska brittiska Let It Come down visas på olika filmfestivaler och i november slår nya The Hunger Games: Sunrise on the Reaping ner som en bomb. 23-åringen har en internationell karriär i full fart och en i Sverige som han inte vill tappa bort. Med Stetsonkepsen på huvudet bär han med sig minnet av sin morfar. Och med lite hjälp av agenterna, stylisterna, terapeuterna, vännerna, flickvännen, träningen, sömnen och avstickarna till Brasilien kommer framtiden fortsatt att vara ljus för Sveriges bäst klädda man.
”Jag tror inte att jag flyr från någonting”, säger han om den stundande Brasilienresan. ”Jag reser mot någonting. Det känns som en viktig distinktion.”
Intervju: Rasmus Blom
Fotograf: Andreas Johansson/Agent Bauer
Stylist: Paul Edwards
Hår: Tony Lundström/Mikas
Makeup: Adam Nilsson/Mikas
Stylistassistent: Elias Kiper Stenius
