Albumaktuella Stilla havet väljer sina popkulturella favoriter

Stilla Havet, popfavoriter

Synttunga svenska post-punkbandet Stilla havet släpper sitt andra album ”Brinnande horisont”. För Café väljer Elias Eriksson och August Borg från bandet ett potpurri av popkulturella favoriter.

Joakim Almén | Foto: Mats Borg  |  Publicerad 2019-09-26 08:00  |  Lästid: 3 minuter

2016 släppte bandet Stilla havet sitt debutalbum Början på ett slut – en pop- och post-punkig käftsmäll med en handfull kanonlåtar. Sedan dess har man genom förra årets EP Verklighet och fantasi och kommande albumet Brinnande horisont sänkt bpm:en och låtit mörka 80-talssyntar beredas mer plats i ljudbilden.

På nya albumet hörs: ”Suicides kemiska New York-rytmer och Indochines frankofona kolonialpanik landa på ett kaosigt Madchesterdansgolv”, som bandet själva träffsäkert beskriver känslan, där första singeln Tomma drömmar sticker ut som en av årets hittills bästa låtar på svenska.

För att få en ytterligare inblick i Elias Eriksson och August Borg från Still havets popkulturella referensuniversum bad vi duon välja sina popfavoriter genom tiderna. Häng med på en blandning av jangliga The Look-riff utanför Kiev, dokumentärer om tyska, motoriska, trumbeats och Henrik Berggrens berömda bananintervju.


Bästa låten: Vi satt på en nattbuss mellan Minsk och Kiev, nitton år och helt förtvivlade då busschauffören tagit våra instrument som gisslan, han ville ha dollar. Vi hade noll av den varan, bara vitryska okonverterbara rubel från ett gig i ett squat i Brest. Vi skulle spela kvällen efter i ett Kiev som kom närmare varje timme. I den utpressande busschaufförens bilstereo ljöd plötsligt The Look med Roxette. Det gav något slags hopp om att kunna dyrka upp situationen. Riffet, beatet och Gessles enigmatiska rap-stick är fortfarande något man inte kan värja sig emot. Vi fick loss instrumenten, och spelade för tolv skinheads och två civilpoliser på en biljardklubb i en förort till Kiev kvällen efter.

Bästa albumet: Just nu är det helt klart Brinnande horisont med Stilla havet.

Bästa balladen: Dream Baby Dream – Suicide/Bruce Springsteen

Bästa covern: Devo – Satisfaction.

Bästa introt: Stevie Nicks – Edge of Seventeen.

Bästa gitarrsolot: Något med Television där den usla stämningen i bandet vibrerar in i tonerna.

Bästa textraden: Bowie hamrar fast det väsentliga med: ”I know when to go out and when to stay in”.

Bästa filmscenen: Middagen i Kvarteret Korpen när Keve Hjelm förklarar hur servetten är det enda som skiljer oss från de asätande djuren. Ligger mycket i det. 

Bästa dokumentären: När Klaus Kinski konspirerar med urinnevånare i Amazonas vilka enrollerats som statister till Werner Herzogs Fitzacarrldo, om att lönnmörda regissören är det svårt att inte dras in i dynamiken mellan dessa vansinniga män och insatserna de trycker in i varje andetag och millimeter i sin sjuka vänskap. Min bäste ovän heter filmen. 

Bästa TV-serien: Chernobyl som gått nu under våren är väldigt stark, pressar verkligen ner tittaren i känslan av den där grå stickigheten som man inte vet om den är från en inrökt sovjetisk syntetkofta eller strålning som käkar sig in i kroppen. 

Bästa tv-serievinjetten: Dallas: bilen på bron, blänket i skyskraporna. De disiga morgon-burboun-blickarna i skådisarnas bylines.

Bästa romanen: Nätterna på Mon Cheri av Stefan Lindberg. August är ohälsosamt besatt av Palmemordet, ”Nätterna…” är en halvfiktiv roman om en av de misstänkta, han med det coola täcknamnet 33-åringen.

Bästa skribenten: När vi var 17 och hade ett punkband fick vi höra en gång att vi lät som Henrik Berggren. Blev jävligt smickrade, jag gillade hans ledare i DN då och även hans böcker, kul att nån tyckte vi fick in lika mycket djup i texterna. Att det fanns en göteborgare med samma namn som skribenten var för oss helt okänt. 

Bästa karaktären: En hyfsad stark, med något slags patos. 

Bästa tv-seriefinalen: Minns att morsan grät när han bombdesarmeraren Otto sprängdes i luften i slutet av Heimat. Måste varit starkt, hon grät aldrig annars. 

Snyggaste skivomslaget: Diestincts Frusna tårar ligger farligt till för att snos till nästa Stilla Havet släpp.

Diestincts Frusna tårar

Bästa reportaget: Doktor Kosmos (2002).

Bästa regissören: Stakka Bo.

Bästa låtskrivaren: Lars Forsell skrev många fina bitar. 

Mest överskattade albumet: Något på CD sannolikt, finns en uppsjö CD där ute.

Mest överskattade filmen: Allt med Bergman. Komplett idiot-galning.

Mest överskattade tv-serien: Sporten.

Bästa beatet: Dokumentären The Heart is a Drum skildrar NEU!-kraut-trummisen Klaus Dingers väg genom livet puttat framför och ömsom draget bakom ett trumkomp han kallar ”Motorik”. Briljant film, briljant komp. Räcker hela livet.

Bästa konsertupplevelsen: Gå och se Stilla Havet. 

Bästa Youtubeklippet: När han den där andra Henrik Berggren ligger och zappar i sin säng och yrar om en banan. Också ett slags djup. 

Dela på Facebook
Tweeta

Redaktionen tipsar

Uppdaterad 2019-09-27 09:51