Alexander Skarsgård

joel  |  Publicerad 2008-06-17 13:30  |  Lästid: 12 minuter

Det är ett rent helvete att hitta fläsklägg med rotmos på restaurangerna i Los Angeles och därför har Alexander Skarsgård cirkulerat i sin miljövidriga stadsjeep (till salu) runt restaurang Pelikan på Söder i Stockholm i snart 40 minuter.

Han hittar ingen parkering, så vi fort­sätter snurra runt längs Blekingegatan, Götgatan, Östgötagatan, värsta raggarsvängen. Jag föreslår andra ställen – kaféer, pubar, restauranger, syltor, parkbänkar – men Skarsgård ska bara in på Pelikan.

Han har Bajenhalsduk i perfekt Stockholmsknut och röda sneakers. Han är 194 centimeter lång och vältränad som en marinkårssoldat. Man känner sig som en fet dvärg vid hans sida. Det vore lätt att hata honom om han inte vore så trevlig. Han kommer i tid. Han bjuder på bubbelgum. Han berättar om när hans liv tog en helt ny vändning.

I maj förra året var Skarsgård på väg från Los Angeles till Stockholm. Han skulle tillbringa sommaren i Sverige, med familjen på lantstället på Ljusterö i Stockholms skärgård och på Söderstadions ståplatsläktare. Han såg fram emot att följa Hammarbys segertåg mot ännu ett allsvenskt fotbollsguld. (Skarsgård
är vid den här tiden på säsongen alltid övertygad om att Bajen ska ta sm-guld. Det var han även när klubben spelade i division 1.)

Hans agent Alex Irwing ringde och berättade om en inspelning som skulle börja i Namibia om två veckor. Ett prestigeprojekt: HBO:s storserie Generation kill – producerad av Ed Burns och David Simon, männen bakom hyllade The wire. Kostnaden för den verklighetsbaserade berättelsen om en grupp amerikanska spaningssoldater under Irak­invasionens inledande veckor 2003 beräknades till 500 miljoner kronor. När HBO, med Sopranos och Six feet under i bagaget, bestämmer sig för att satsa så är det allvar.

”De vill träffa dig i New York nästa vecka. Läs boken. Det här är värt att kämpa för. Du skulle passa sjukt bra för rollen”, förklarade Alex Irwing.

Det visade sig att Skarsgård skulle provspela för huvudrollen, befälet Brad Colbert, kallad The Iceman för sin förmåga att behålla lugnet när plutonen blir beskjuten. Skarsgård genomgick en metamorfos. På en vecka förvandlades han från svensk pacifist till amerikansk mördarmaskin.

Han provfilmade tre scener. Efteråt frågade rolltillsättaren Alexa Fogel om hans planer för sommaren. Det kändes bra. Ofta hade Skarsgård bara fått höra ett ”Thank you! Next!” och då visste han att det var kört.

Nu fick han order om att vänta i New York. Två dagar senare ringde de igen. De ville att han skulle åka till London över dagen och provspela för Susanna White, en av regissörerna. Samma tre scener.

Tillbaka i New York. Väntan på nytt telefonsamtal. Efter tre dygn ringde de och bad honom visa upp sig för David Simon och Ed Burns i Baltimore, där The wire spelades in (60:e och sista avsnittet visades i mars).

Efter några dagar ringde de igen. Fjärde provfilmningen, i New York, med Simon, Burns, Susanna White och Alexa Fogel.

Ett dygn senare hörde de av sig: ”Om två dagar ska du sitta på ett flygplan till Namibia. Du kommer hem om sju månader.”

Hur reagerade du?
– Jag blev livrädd. Det var en jävligt skum känsla. Det kändes som om jag hade lyckats lura dem under castingprocessen. Nu när de trodde på mig blev det som kejsarens nya kläder, att de upptäckte mig näck. Jag kände: ”Shit, klarar jag verkligen det här?” Nu var det upp till bevis.

Varför blev du så nervös?

– Jag hade försökt att övertyga mig själv om att jag var den ende som kunde spela den här rollen. Jag var tvungen att gå in med det självförtroendet, att jag var grym. Jag fick inte tvivla på mig själv för då skulle de aldrig köpa att jag var rätt.

Vad hände när du kom till Namibia?
– Vi åkte på träningsläger i tio dagar med amerikanska marinkårssoldater. Det var combat training, man mot man, brottning, löpning, skjutövningar, vapenteknik. Vi lärde oss marschera, radiokommunikation, kartor. Det var många stukningar och spyor. Det är ganska varmt i öknen i Namibia.

Kände du dig någon gång ifrågasatt av de andra skådespelarna eftersom du inte är amerikan?
– Jag kände att det låg mig i fatet att jag hade så mycket dialog och att det inte var mitt modersmål. Men några dagar innan vi skulle börja inspelningen var jag ute och joggade klockan åtta en söndagmorgon på stranden i Namibia och då mötte jag Ed Burns. Han tittade på mig och sa: ”You are Brad Colbert.” Då tänkte jag att nu behöver jag inte tvivla längre. Det var enormt viktigt för mig att få den tryggheten, för jag var så jävla osäker.

Varför hade de haft så svårt att hitta någon till rollen?

– De hade inte träffat mig än.

*  *  *

Alexander Skarsgård hade väntat på en utmaning.

I månader sprang han på provfilmningar i Los Angeles för roller som han egentligen inte ville ha.

– Jag hade börjat misströsta. Länge skickade min agent bara iväg mig på dåliga projekt. Tonårsskräckfilmer med storylines som min tolvåriga brorsa kunde ha kommit på. Typ: ”Fem ungdomar i ett hus i skogen. För 200 år sedan bodde en man i huset och nu dödar han ungdomarna eftersom de har blå kläder på sig och han gillar inte blått eftersom han var sjöman och hatade havet.” Såna manus skulle jag plöja och jag kom i ett läge där jag var tvungen att bestämma mig. Antingen säga till min agent att jag inte vill göra den här skiten, eller börja prostituera mig och gå dit och skrika: ”Oh my God!”

Skarsgård ylar med gäll skräckfilmsröst så att sorlet vid borden intill på restaurang Pelikan tystnar. Han har fått sina fläsklägg (kroppsarbetarportion). Han är nöjd.

Varför sa du inte bara nej?
– Det är ett svårt läge när man är hos en stor agentur och inte jobbar. Man tjänar inga pengar åt dem och börjar man tacka nej till att gå på auditions så blir det ohållbart i längden. Man hör ju när agenten ringer att det är ganska iskallt, men han säger att det kan vara bra att gå dit eftersom producenten är där, och även om jag inte gillar manuset så är det nyttigt för de har bra grejer på gång senare i sommar. Så kan det låta.

Så vad har du gjort?
– Jag har gått dit dåligt förberedd eftersom jag inte har varit särskilt motiverad när jag har läst manus.

Och du har inte fått rollen?

– Nej, och jag har inte förtjänat den. Om det är skitroller så har jag inte brytt mig, men det har varit en del mindre indiefilmer som jag verkligen gillat. Av de större filmerna var jag nära rollen som Angel, killen med vingar i X-men. Det är en ganska dum film, men den hade varit kul att göra. Om jag skulle böla varje gång jag har fått nej i Hollywood skulle jag inte ha varit kvar länge.

Har du varit nära att ge upp?

– I flera månader undrade jag vad fan jag skulle ta mig till om det inte dök upp bättre grejer. Jag kunde inte offra allt hemma och hyra hus och bil i Los Angeles och provspela för skitroller. Det som gav mig motivationen tillbaka var att jag gick med i Actors Studio. Det finns många oseriösa, halvseriösa och seriösa skådespelarskolor i la. Men Actors Studio är ett sällskap dit man blir invald. De har klasser fyra gånger i veckan där skådespelare får sätta upp scener ur till exempel Othello och så diskuterar man scenen efteråt. Ingen prestige utan bara intelligenta, kreativa människor som vill utvecklas. En dag kunde Martin Landau (Oscarsbelönad för rollen som Bela Lugosi i Ed Wood) vara moderator. Coola, gamla rävar. Det var inspirerande att komma dit när allt annat var piss.

Har du ändå känt dig pressad av att du inte har fått några bra roller?
– Ja, det är klart. Varje gång jag har varit i Los Angeles och åkt hem till Sverige utan att ha fått någon roll så har jag varit sur.

Vad har fått dig att stanna i LA?
– Att jag aldrig fick de roller jag ville ha i Sverige. Jag skulle fylla 30, och alla manus jag fick handlade fortfarande om tonårs­killar med kärleksbekymmer. Romantiska komedier i gymnasiemiljö. Definitivt inte vad jag ville göra som skådespelare.

Kan man kalla det revansch? Eller sönder­utnyttjade ”internationellt genombrott”?

Kalla det vad du vill. En sak är säker:

Efter Generation kill kommer Alexander Skarsgård aldrig mer att bli erbjuden roller som gymnasieskolans hunk.

Han föddes i Råcksta, en förort mellan Blackeberg och Vällingby, den 25 augusti 1976. När han var sex månader flyttade familjen till en hyresrätt på Blekingegatan på Söder. Det här var långt innan Percy Barnevik köpte lägenhet vid Mosebacke, 30 år innan SoFo blev SoFo.

Det råder inget tvivel om att Skarsgård har präglats av kvarteren han växte upp i.
Inte bara för att han hotades med spö i plugget om han höll på något annat lag än Bajen, utan främst för att hans kompisar kom från enkla förhållanden.

– Ingen hade framgångsrika föräldrar. Det var många ensam­stående morsor. Flera hade alkoholiserade föräldrar. Vi hade nästan inga pengar. Morsan jobbade inte och farsan gick på en dålig teaterlön. Vi hade plåtburkar med te som jag använde som trumset. Det var min bästa leksak i flera år. Jag tyckte att de var hur roliga som helst. Så länge ingen granne har en radiostyrd bil så har man kul med det lilla man har. Det är först när avund kommer in som man börjar misströsta.

Men han minns att en kompis pappa var tjänsteman och körde Saab.

– Han åkte till jobbet klockan åtta på morgonen och kom hem 17.30. Jag sneglade avundsjukt på min polare och tyckte att det verkade så härligt, att han hade en pappa som alltid var hemma på kvällarna och hade kostym. Farsan var typ alltid näck och satt och drack rödtjut med konstiga konstnärssjälar. Han repade på dagarna och spelade på kvällarna. När han kom hem var han helt slut. Det var ingen optimal familjesituation.

Alexander Skarsgårds mobil ringer.

– Förlåt. Hallå! Tjena! Jag sitter i en intervju, hörru. Har du landat i New York eller? Fan vad coolt. Hörs sen då. Tja!

Det visar sig att det är pappa Stellan som är i New York för att göra PR för Mamma mia, musikalfilmatiseringen med bland andra Meryl Streep och Pierce Brosnan.

Gjorde du revolt mot dina föräldrar?
– Jag och Gurra (brorsan Gustaf) gjorde uppbrott på olika sätt. Han var mer rebellisk, skrek och slogs och konfronterade dem. Jag bara stängde dem ute. Mitt rum låg nära ena ingången till lägenheten. Mammas och pappas rum låg i andra delen. Jag satt i mitt rum med mina polare, drack hembrygd öl, lyssnade på punk, drog ut på stan, kom hem på natten och la mig och sov. På morgonen tog jag en macka i köket och stack igen. Vi hade ingen nära relation alls när jag var tonåring.

Hur länge pågick det?
– Fyra-fem år, tills jag flyttade hemifrån när jag var 19. Jag ville leva mitt liv, tyckte bara att de var en börda.

Hur hanterade de det?
– De var nog lite oroliga. Jag var ute en del och blev rätt stökig. De kom mig inte in på livet. De försökte, men det är jävligt svårt som förälder om ens tonårsbarn bestämmer sig för att stänga ute dem. Ju mer de försökte, desto mer vände jag ryggen till och gick. Varje gång de började – ”Har du tjej?” – så var det bara: ”Vi ses.” Det var inte deras business. Jag levde mitt liv, jag råkade bara bo i samma lägenhet.

Hade de anledning att vara oroliga?
– (Tystnad.) Nej, jag tycker inte det. Jag var rätt stökig, men det gick ju bra.

Stökig, typ fyllecell?
– Ja, lite sånt. Farsan fick hämta mig i Solnahäktet en morgon. Jag var 17. Först sa han inget. Han bara kollade på mig. Sen sa han: ”Du är en intelligent människa. Du vet vad du gjorde i natt och hur jävla idiotiskt det är, så jag behöver inte skrika på dig.” Och han hade helt rätt. Jag hade sån jävla ångest. Han visste att jag mådde otroligt dåligt över det.

Blir du aggressiv när du dricker?
– Jag har bra ölsinne, men jag hamnade ofta i miljöer där det blev stökigt. Jag blir ganska försvarande mot kompisar när någon hamnar i trubbel. Mitt humör kunde svänga snabbt. Jag var aldrig aggressiv, men fanns det redan testosteron i luften blev jag ofta inblandad. Men det var länge sedan. Jag utsätter mig inte för såna situationer längre, konstiga fester med ett Solnagäng som är Gnagare.

Har du testat droger?
– Ja.

Vad har du provat?

– Jag vill inte snacka om det, men jag har testat.

Hur är din kontakt med Gustaf?

– I dag har jag bra kontakt med alla mina syskon. Jag är fyra år äldre än Gurra. När han var 14, 15 var han världens jobbigaste individ. Obstinat. Vi hade inget gemensamt. Han var hiphopare och jag var rocksnubbe. Sen köpte familjen en utslussningslägenhet vid Mosebacke. Dit flyttade jag och Gurra. Då blev det ännu värre. Vi hade helt olika liv och umgänge. Det blev alldeles för intimt, vi kom varandra för nära. Men så fort han flyttade blev det bra. Först när vi fick lite distans till varandra började vi se vad vi har gemensamt.

Skarsgård måste rusa. Han ska till Södra Teatern och se polaren Fares Fares gästa Özz Nûjens talkshow på Mosebacke.

– Jag ska stå långt bak i lokalen och skrika könsord, säger han och garvar innan han hoppar in i jeepmonstret.

En månad senare träffas vi på Gondolen, Erik Lallerstedts lyxkrog elva våningar ovanför Slussen i Stockholm. ”En plats för att se, ses och bli sedd”, enligt hemsidan.

Alexander Skarsgård blir genast sedd.

– Jaha, du är här och laddar inför derbyt, säger vår servitör.
– Exakt, det är här Bajenfansen värmer. De andra 3 000 kommer strax, svarar Alexander.

Han är troligen en av få som kan glida in bland slipsarna på Gondolen i t-shirt och beställa ”En bärs!” utan att det känns konstigt.

Han ser tillbaka på sin karriär och ångrar ingen av rollerna. Inte Marcus i Vita lögner, inte Micke i Hundtricket, inte Ingmar i Dykaren, inte Anders i Järngänget, inte Johan i Vingar av glas, inte Kalle i Om Sara, inte Geert i Kill your darlings eller Meekus i Zoolander, trots att Ben Stiller sprängde honom i luften redan efter några minuter. Det är hur han har hanterat sitt kändisskap som han kan fundera över.

– Jag tackade ja till för mycket, kunde se mig själv på tio omslag i Pressbyrån. Ingen var nyfiken på att se den där killen på film. Jag var överallt med samma hundvalpsblick. Jag är så jävla trött på hunkgrejen. Jag är mycket mer selektiv nu.

Karaktärsskådespelarna som Skarsgård beundrar – Sean Penn, Daniel Day-Lewis, Philip Seymour Hoffman – håller alla ett säkerhetsavstånd till medierna.

Personliga? Till viss del. Privata? Aldrig.

– Man vet inte ett skit om dem. Det är så lätt att bli mer kändis än skådis. Att inte synas överallt kan ju i sig skapa ett intresse och en mystik. Jag är livrädd för att bli överexponerad igen.

Din far har haft en bra relation till medierna.

– Han har alltid försökt vara schyst, rak, ärlig och bjuda på allt men ändå ingenting.
För ett år sedan reagerade dock Stellan Skarsgård starkt på en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Makarna Skarsgårds recept för ett långt äktenskap: Vi väntar ut kriserna.”

Problemet var att My och Stellan Skarsgård redan separerat. Enligt Stellan visste flera medarbetare på Aftonbladet om det. Han skrev ett öppet brev där han ifrågasatte tidningens syfte med att utmåla honom till en ”idealmake, drömfader och kärnfamiljs­ikon”. Han avslutade brevet med:

Jag skriver detta för att slippa ”tala ut” i kvällspressen och jag kommer att fortsätta att försöka låta mitt privatliv göra skäl för namnet. Trevlig sommar. Stellan

Det var ett smart sätt att förekomma och ta död på spekulationer.

– Jag var inte i Sverige då och fick höra allt på telefon, men han hanterade det bra.

Hur har du hanterat deras separation?

– Jag tyckte att det var jättebra att det blev som det blev. De har inte haft det bra de senaste åren. Jag fattade att det skulle bli en jobbig period när de bestämde sig, men de kommer att må bättre som vänner om de inte lever ihop. Jag har aldrig förstått argumentet att man ska vara tillsammans för barnens skull. Barn känner av vibes. Att växa upp i en familj där föräldrarna inte älskar varandra, men där det är lugnt och de inte bråkar för att de har en överenskommelse för barnens skull, tror jag är mycket mer skadligt än ett jävligt stormigt uppbrott där båda föräldrarna kan hitta lyckan med någon annan.

Vilken relation har du och din pappa nu?
– Vi har nått en nivå när det nästan är vanligare att jag skäller på honom än tvärtom. Det har varit tusen grejer att deala med både emotionellt och praktiskt efter separationen och jag lägger mig i rätt mycket. Det måste jag, farsan är livrädd för mig så han lyssnar.

Skojar du?
– Ja (skratt).

När Alexander är i Stockholm mellan inspelningarna bor han numera i mamma Mys datarum. Han är singel sedan ett och ett halvt år.

– Jag har svårt att bli kär, säger han.

Vad beror det på?
– Att jag är rädd.

För att du blivit sårad?
– Dels det, men också för att jag flyr från allt som binder mig. Men jag flyr långsammare och långsammare.

Vad krävs för att du ska falla?

– En attraktiv brud med självdistans, det finns inget sexigare. Jag tänder inte på packade tjejer som kommer fram fyra på morgonen.

Han tittar ut genom fönstren.

– Fuck! Nu börjar det regna.

Mörka molntäcken har dragit in över Riddar­fjärden.

Det kan bli blött på Råsunda i kväll.

Alexander Skarsgård var bara åtta år gammal när han debuterade som Kalle Nubb i Åke och hans värld, men på väg in i tonåren blev han övertygad om att offentligheten inte var för honom. Han avskydde medial uppmärksamhet. Gillade inte att folk tittade på honom på gatan. Ville att de skulle digga honom för att han var en schyst kille, inte för att de hade läst om honom i en tidning. Han ville bli arkitekt.

Som äldst av sex syskon följde han sällan pappas filminspelningar på plats och hade redan flyttat hemifrån den där morgonen när Robert De Niro käkade frukost hemma hos familjen Skarsgård. (Han har dock träffat De Niro senare och har inte lika svårt som jag att föreställa sig ”Bobby” på Söder: ”Han är en jävligt flummig snubbe.”)

I lumpen (marinbasjägare, 15 månader) fick Skarsgård tid att fundera. 280 dagar
i tält ger perspektiv på livet och han bestämde sig. Han saknade skådespeleriet. Han var 20 och mer mogen att hantera uppmärksamheten. Han flyttade till Leeds med en polare efter muck. De bodde i ett källarförråd utan fönster och värme.

– Vi hade nästan inga pengar och det lilla vi hade gick till öl. Det var ett jävligt skumt ställe. Vi delade toalett med de andra i huset. En figur med långt grått hår såg ut som mördaren i Twin Peaks. Han satt i sitt rum och hade högljudda gräl med sig själv. En trappa upp bodde David som hade byggt upp en bönehörna med svensk flagga och inramade bilder på Silvia. Han hade smugglat knark till Sverige i 20 år och var helt besatt av Silvia.

Från Leeds sökte han till teaterskolan Marymount i New York. Han bodde hos en 55-årig filippinsk kläddesigner som hette René.

– Han hyrde ut flera rum och jag märkte att det bara flyttade in 20-åriga killar. När jag kom hem och satt och pluggade tyckte han att jag såg spänd ut och ville massera mig. Jag bara garvade. Han visste att jag var straight, men vägrade ge upp hoppet. Varje dag kom han krypande på alla fyra, ålade sig och försökte få till något. Jag sa till honom: ”René, lägg av. Jag kommer inte att suga din kuk, du vet vad som gäller.”

Efter ett halvår flyttade Alexander Skarsgård tillbaka till Sverige. Han hade träffat en tjej i Stockholm. Han var passionerat förälskad och bestämde sig för att satsa på kärleken. Två dagar efter att han hade landat gjorde hon slut.

– Jävligt ironiskt. Jag hade hoppat av skolan och kunde inte flytta tillbaka. New York är en knepig stad att vara i som fattig student och olyckligt kär. Man blir uppäten. Jag blev så jävla olycklig. Hela den våren var skitjobbig.

En kärlek överlevde i alla fall. Han var nu övertygad om att han ville bli skådespelare.

Drygt ett decennium senare lägger han sista händerna vid sin största roll hittills.

Skarsgård flyger fram och tillbaka till New York för något som på fackspråk heter adr

– Automated Dialogue Replacement – och går ut på att man sitter i en studio och läser in repliker till redan inspelade scener där ljudupptagningen inte är tillräckligt bra.

– Man sitter på en pall, matar repliker och dricker Ramlösa. Jag är splittrad till det. Det är svårt att återskapa en scen som man har gjort sex månader tidigare.

Under Generation kill-tiden tog Alexander inte ledigt ”en enda dag på sju månader”. När de andra i teamet gick ut och drack öl stannade han på hotellet för att förbereda nästa dags scener eller gnugga en timme med sin ”dialect coach”. Han var så fokuserad på rollen att han till och med pratade engelska med den svenske filmfotografen Ulf Brantås som också jobbade med inspelningen.

– Jag ringde knappt hem, även om jag saknade folk där. Jag behövde leva i den här bubblan. För mig var det inget svårt beslut. Jag kunde inte tillåta mig att vara dålig i en enda scen. Det skulle skapa ett självförakt.

Vad innebär Generation kill ekonomiskt?

– Knappt några pengar alls. Alla skådisar fick minimilöner. Varför? För att det är just HBO, de behöver inte betala mer. Och för att de ville ha okända skådisar. Jag blev inte rik, men jag hade betalat för att få vara med.

Under inspelningarna fick han besked om en ny storroll, i Six feet under-skaparen Alan Balls nya serie True blood (premiär i höst, även den på hbo). Den bygger på bokserien Southern vampire mysteries, som handlar om hur det uppdagas att vampyrer länge levt vid sidan av invånarna i en stad i Louisiana och att vampyrerna kräver samma rättigheter som människorna.

Handlingen kretsar kring en servitris som blir kär i en av vampyrerna.

– Den drar paralleller till raskonflikterna i USA på 60-talet. Jag tror att det var det Alan Ball gick igång på, säger Skarsgård.

Själv spelar han Eric, en viking som blev vampyr för tusen år sedan och följaktligen har varit med om en del.

Vad skiljer honom från Brad Colbert?
– Förutom att Brad inte har gaddar? Eric är glassig, har flashig kostym, driver klubb och kör sportbilar. Brad Colbert är killen som kan sitta i ett hörn i fem timmar och pilla med något. Eric sitter på en tron och njuter av att få uppmärksamhet.

För True blood får Skarsgård bättre betalt.

– Före Generation kill var det lite svårt för min agent att säga: ”Han ska ha skitmycket pengar för han var med i Hundtricket.” Nu kan hon begära lite mer.

Vad tror du att den här vändningen innebär för din karriär?

– Det är farligt att dra för stora växlar. Även om det är HBO och två stora serier så vet man aldrig. Det kanske inte blir så bra som jag hoppas. Men jag vill inte heller sitta och vara pessimist och säga att man inte ska ta ut något i förskott. Att det är mitt livs största jobb fattade jag på två sekunder.

Han beställer ”En bärs!” till.

Tre timmar till avspark och det har slutat att regna.

Markus Wilhelmson

Generation kill har premiär på HBO 13 juli
och sänds av Canal+ med start 3 september.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-12 23:06