Annons

[nggallery id=461]



Efter succérollerna i True blood och Generation kill spelar han plötsligt i en helt ny liga. Ändå förnekar Alexander Skarsgård att hans liv liknar den glassiga tillvaro som skildras i Entourage.
Cafés Martin Gelin skuggar Sveriges senaste Hollywoodstjärna en ett helt vanlig dag – komplett med galna agentmöten, Budweiserpitchers och romansrykten om USA:s hetaste unga skådespelerska… Foto

Annons

Tobias Lundkvist.

Alexander Skarsgårds silvriga Audi ilar fram i hisnande fart på Sunset Boulevard.
Vi åker förbi västra Hollywoods nattklubbar, Jamba Juice-barer, scientologkyrkor och veganfik. I bilens bakfönster sitter en stor, avlång dekal med en välbekant grön text: ”Det svänger om Bajen!”
Vi har en kvart på oss till Beverly Hills, men trafiken på Sunset Boulevard går alldeles för långsamt.

– Fan! Jag hatar att vara försenad. När jag växte upp var farsan stenhård med sånt. Det var middag klockan sex och kom man fem minuter sent var man tvungen att ha en väldigt bra förklaring.

Alexander är på väg till agenturen Endeavor, eller ”Ari Gold-agenturen” som han själv kallar den.
Som vanligt i Los Angeles tenderar verkligheten att smälta ihop med fiktionen. Alexander har sagt att han inte vill att det här ska bli ett ”Vincent Chase-reportage” om hans förmodat glamourösa liv i Hollywood – han hävdar bestämt, som skådisar brukar göra, att det inte finns något sådant liv.

– Alltså, jag bara jobbar för det mesta.

Men nu är vi på väg till Endeavor, som alltså är den agentur där Jeremy Pivens omedelbart klassiska agentkaraktär Ari Gold jobbar i Entourage. De flesta scenerna från agenturen är inspelade på deras riktiga kontor, som ligger precis intill Rodeo Drive i Beverly Hills.
När vi kommer dit är Alexander fyra, fem minuter försenad. Han studsar ut ur bilen, slänger nycklarna till en parkeringsvakt och så tar vi hissen upp till Endeavor, som ser ut precis som i tv-serien – luftiga lokaler i matt stål, frostat glas och vita möbler. Fem unga tjejer som förmodligen extraknäcker som modeller sitter i en symmetrisk rad i receptionen och svarar på telefonsamtal i headset.
Två Endeavor-anställda killar med påkostat hår, svarta kostymer och pastellfärgade skjortor tar emot Alexander, boxar honom lite sällskapligt på axeln och imiterar en berömd scen ur Entourage.

– Du vet hur vi ska presentera dig va? ”Apple! Pepsi! Alexander! Vi ska göra dig till ett varumärke!”

I våras blev Alexander Skarsgårds agent av med sitt jobb på en av Hollywoods mellanstora agenturer, vilket tvingade Alexander att fråga sig om han skulle fortsätta jobba med henne på en mindre agentur, eller söka sig till någon av de större.
Han tillbringar därmed den här veckan med att ha ett halvdussin möten på olika agenturer – och erkänner att det är en tacksam egotripp att flänga runt till olika kontor där alla försöker övertyga honom om hur bra han är och varför de måste samarbeta i framtiden.
Men trots Endeavors ”roll” i Entourage är detta inte den mest prestigefulla agenturen i Hollywood. Det är en relativt nystartad agentur som nischat sig på yngre, hippare skådisar – de är i framkanten, men har inte nödvändigtvis de bästa kontaktnäten eller den mest erfarna personalen.

För ett par år sedan hade Endeavor varit en utmärkt hemvist för Alexander, men det har hänt mycket i hans karriär den senaste tiden. Han har gjort två av de största rollerna i två olika serier för amerikanska prestige-tv-kanalen HBO – vampyrserien True blood och Irak-serien Generation Kill.
Bland hans kommande filmer märks Straw dogs, en ny version av regissören Sam Peckinpahs kultförklarade klassiker från 1972. Där spelar Alexander mot Kate Bosworth (som är hans ex-flickvän i filmen) och James Woods (hans fotbollstränare).
Under ett uppehåll i inspelningen flög han också till Visby, för att medverka i den hyllade svenske regissören Johan Klings nya film Puss.

Just nu balanserar Alexander Skarsgård precis på gränsen till den exklusiva klass av Hollywood-skådisar vars namn är just varumärken, och han siktar högt när det är dags att byta agent. Han vill hamna på någon av de allra största agenturerna.

Vad gör egentligen en agent?

– Dels har jag en manager, dels har jag en agent. En manager har färre klienter och jobbar hårdare för just dig, medan en agentur har fler klienter. Jag vill gärna ha en stor agentur, för de har väldigt mycket tyngd, de får saker att hända, de får in en på de rätta mötena så att man träffar rätt regissörer och producenter. Men samtidigt vill man ha en agentur som prioriterar en. Ligger man på samma agentur som Julia Roberts och Tom Cruise är ju risken att man hamnar längst ner.

Har du fått något slags kurs i hur det funkar här i LA?

– Nej, jag är väl inte så intresserad av den sidan av industrin, men jag litar på min manager. Jag kan bara utgå från min egen magkänsla när man har ett möte. Typ ”näe, den där snubben kändes alldeles för mycket glassig LA-agent”. Sen får min manager komma med en mer saklig analys.

Tidigare den här dagen äter vi lunch på The Hungry Cat, en fantastisk liten fisk- och skaldjurskrog som symptomatiskt nog för den här staden ligger gömd bakom en småtrist shoppinggalleria.
Alexander är lite yrvaken, trots att klockan är ett på eftermiddagen. Hans långa sovmorgon beror dock varken på festande eller lättja, utan på att han spelat in en scen till True blood hela natten.

– Vi började spela in elva på kvällen och höll på till fyra, fem på morgonen. Det är ju en vampyrserie, så vi måste spela in alla exteriörscener på natten. Scenen vi spelade in var rätt kul, för vi skulle prata svenska. Det var en flashback till vikingatiden och regissören ville göra det genuint, så de hittade en universitetsprofessor från Chicago som är expert på hur folk talade på 900-talet. Han fick skriva replikerna så att det lät som svenska från 900-talet. Man fattar faktiskt inte ett ord, det låter som isländska.

Kan du säga en replik?

– Nä, det är det jag inte kan, haha. Det skulle låta för jävligt.

Hur är inspelningsförhållandena under True blood jämfört med Generation Kill?

– Det här är en piece of cake jämfört med Generation Kill. Visst, man kanske jobbar 16 timmar i sträck ibland, men sen kan man vara ledig och bara gå och flumma runt här i två dagar. Generation Kill var 145 dagars inspelning i Afrika, och vi filmade 142 dagar av dem, 12 timmar om dagen. Jag levde så i sju månader.

Hur gick det egentligen till när du började din skådisbana i Hollywood?

– Jag var här på semester för tio år sen, när pappa filmade här, och då fick pappas manager höra att jag var skådis hemma i Sverige. Hon föreslog att jag skulle gå på lite möten och jag sa: ”Visst, varför inte?” Så styrde hon upp lite möten och auditions, och den första jag gjorde var för Zoolander (den kultförklarade modebranschparodin med Ben Stiller och Owen Wilson och Will Ferrell i huvudrollerna) och så fick jag den rollen. Sen fick jag en egen agent. Så från början var det bara en kul grej. Jag var här på semester och plötsligt hade jag en Hollywood-agent och spelade in en film med Ben Stiller! Sen var jag i Sverige i två år och gjorde teater och var inte här någonting, men i Stockholm kände jag att de filmmanus jag fick inte var särskilt intressanta. Så 2004 började jag pendla mellan Stockholm och LA. Jag tänkte att om jag redan har representation här så kan jag lika gärna göra ett försök.

Hur var castingen för Zoolander?

– Det var verkligen min allra första audition här. Jag hade ingen aning om hur det funkade, jag var bara här och flummade runt och det var inget som stod på spel direkt, jag såg det bara som en del av semestern. Så jag bara garvade och tänkte att, visst, kul att få läsa de här replikerna. Jag garvade bara. Men de ringde tillbaka och jag fick göra en andra audition – och då var Ben Stiller med. Sen gjorde vi inspelningen i New York i två veckor.

Det tog två veckor ändå? Det är i och för sig en rätt avancerad scen när ni dricker isfrappuccinos i den där jeepen.

– Ja, precis, och bilmacken exploderar. Det krävdes många omtagningar!

Var du här mycket med din pappa Stellan när du var yngre?

– Han brukade ta med sig hela familjen på inspelningar, så vi reste runt en hel del, men han har faktiskt inte filmat särskilt mycket här i LA. Han spelade in i Holland, Skottland, Irland, Frankrike, Grekland, Kambodja, Ungern… Han var ju ingen internationell skådis när jag växte upp. Det var först med Breaking the waves som det hände, och sen Good Will Hunting efter det, men då hade jag redan flyttat hemifrån. Jag har småsyskon som är nästan 20 år yngre än jag, och de har ju levt ett helt annat liv med honom, de har upplevt Hollywoodglamouren mycket mer. När jag var liten jobbade han mest på Dramaten. Jag såg honom aldrig, för han repade på kvällarna. Ville man träffa farsan fick man springa runt i katakomberna på Dramaten.

Alexander Skarsgårds sätt att prata påminner lite om folk jag har känt i Stockholm, som är uppvuxna i kulturmedvetna familjer på Södermalm. Språket är slängigt och avslappnat, med mycket slang och svordomar, samtidigt som han kan citera Ibsen och Tolstoj utan att blinka.
När man tillbringar lite tid med honom märker man att det bakom den lättsamma söderkisen i Bajenmössa även finns en mer fundersam, kulturellt bevandrad skådis som verkar ha tillbringat många år med att grubbla kring sitt yrke, sitt arv och sin egen identitet.
Det han verkar ha kommit fram till är något slags tacksamhet över att ha en så begåvad far, med ett så intressant liv. Det är vanligt att barn till berömda människor utstrålar mängder av komplex och får ett outhärdligt hävdelsebehov, men Alexander visar inga tecken på det.
Han bjussar generöst på berättelser om ”farsan” och förnekar inte att det var Stellan som öppnade den första dörren här i Hollywood, genom att fixa en agent till honom.

Du har beskrivit din uppväxt som ganska bohemisk. Du sa i en intervju att du var avundsjuk på polare som hade ”normala” föräldrar med nio-till-fem-jobb och Saab. Var du inne på att skaffa dig en mer konventionell karriär när du växte upp, att undvika skådisvärlden?

– Ja. Jag gjorde ju en del jobb som barnskådis, men hade aldrig några tankar på det som en riktig karriär. När jag kom upp i åldern att jag började tänka på hur mina polare och deras föräldrar levde, på status och sådant, att ha rätt jeans… när den åldern kom kände jag att, vafan, en rödvinsdrickande teaterbohem som sitter naken hemma och röker i köket? Då var det mer lockande med polarna som hade farsor med glansiga kostymer och körde Saab 9000 och var hemma på kvällarna. Det var ju jobbigt att farsan aldrig var hemma på kvällarna.

Men?

– Men sen när jag blev äldre såg jag de positiva sidorna av det här, att det fanns väldigt många kreativa och intressanta människor i mitt liv, tack vare de här avdankade rackarna som farsan släpade hem.

Du gjorde lumpen som marinkårsoldat – det känns väl ändå som en reaktion på bohemlivet? I din generation fick man ju i princip välja själv om man ville göra lumpen eller inte.

– Javisst, jag sökte aktivt upp den tjänsten, det var väldigt målmedvetet. Jag var 19 bast och kände att antingen kan jag tågluffa i ett halvår, eller dra till Asien och hänga i Bangkok och sitta och fika, eller så gör jag det här. Men det är klart man frågade sig själv många gånger när man låg nedgrävd i en mosse i fyra dagar: Varför gör jag det här? Särskilt när man fick vykort från polare som var i Australien och hängde med kängurus. Men i efterhand har jag inte ångrat en sekund att jag gjorde det.

Efter lumpen flyttade Alexander själv utomlands, till New York.

– Jag var 20 och kom in på en teaterskola där. Jag hade tänkt bo där i fyra år och plugga. Men sen träffade jag en tjej i Sverige på första sommaruppehållet. Så jag hoppade av skolan och åkte hem för kärlekens skull. Hon var 17 och jag 20. Vi kände inte ens varandra, vi hade bara hängt i fyra veckor och var nyförälskade. Det tog slut efter fyra dagar.

2004 började Alexander ”pendla” mellan Stockholm och Los Angeles.

– Men för två år sedan lämnade jag Sverige permanent, gav upp min lägenhet och bestämde mig för att flytta hit.

Kan du tänka dig att stanna i LA?

– Nej. Jag trivs bra här så länge jag jobbar, hela stan är ju uppbyggd kring filmindustrin. Alla är otroligt kompetenta och begåvade, det är en väldigt kreativ miljö. Men eftersom jag är uppvuxen i en stadsmiljö saknar jag intensiteten i en stad, det ger mig jättemycket energi att bara gå runt och trängas med människor. Här ser man inga människor. Det är bara bilar. Det bor 15 miljoner människor i LA, men man ser mer folk på gatorna i Skövde än här. Visst, det finns bra restauranger, mysiga kaféer, allt det där, men spontaniteten försvinner lite när man kör bil överallt. Man måste hålla på och parkera hela tiden. Sen går man ut och käkar middag och liksom: Ska vi inte ta en flaska vin till och ha lite trevligt ikväll? Men det kan man ju inte för man måste köra hem.

Vilka hänger du med här?

– Bland annat halva ligan från Generation Kill, de bor här.

De är lite som dina lumpenpolare?

– Ja, det blir ju så. Jag har aldrig varit med om det tidigare, att jag blivit så tajt med någon jag gjort film med. Men det var en sån speciell upplevelse att vara i öknen i sju månader med de här människorna, man hade ingen annan.

Vad är svårast att anpassa sig till med LA, förutom bilåkandet?

– Folk kan vara lite flyktiga här. Det är mycket ”Kul, då tar vi en lunch imorgon!” och så är man lite svensk och svarar ”Okej, Ska vi säga 14.00?”. Men så blir det aldrig något. Det planeras alltid grejer som aldrig följs upp och det är man ju lite ovan vid. Samtidigt är det en grym energi här. Folk är väldigt öppna, inbjudande och positiva. Man tillåts drömma och ha visioner och göra saker som kanske inte följer normen till 100 procent, vilket jag kan känna att folk har lite svårare att acceptera i Sverige. Allt som sticker ut är lite skrämmande hemma.

Var i LA hänger du mest när du är ledig?

– I östra Hollywood finns det rätt mycket bra klubbar och barer. Hela indiescenen är där… i Silverlake, Echo park och Los Feliz. Livemusikscenen är otroligt bra, det är bra musik nästan alla kvällar i veckan. Det är mycket mer intressant än Hollywood och Rodeo drive. Klubbarna i Hollywood är hopplösa. Men om man åker en halvtimme åt andra hållet är hela kusten fantastisk: Venice beach, Santa Monica, Malibu. Bara att åka dit på kvällarna och knata runt och se när solen går ner, det är så jävla fint.

Efter Alexander Skarsgårds möte på Endeavor ser han lite bekymrad ut. Han förklarar att det gick väldigt bra, men det är just det som är problemet. Det innebär nämligen att han förmodligen måste dumpa sin gamla agent. Han fingrar nervöst på sin BlackBerry och säger att samtalet som väntar kommer att bli ”lika svårt som att göra slut”.
Alexander stämmer träff med sin snart-före-detta-agent på ett kafé i Beverly Hills och i väntan på att hon ska dyka upp går vi och tröstshoppar på klädvaruhuset Barney’s tvärs över gatan.
Det är fem våningar med designerkläder, från traditionella lyxmärken till nya, unga klädskapare, Marc Jacobs och Prada såväl som Thom Browne och Band of Outsiders.
Alexander hittar världsvant till APC-avdelningen på fjärde våningen och börjar fingra på en marinblå, midjelång canvasjacka med en diskret krage i manchester.
– Den är lite som en Carharttjacka för överklassen, säger han och provar den belåtet framför en spegel.
Den är tjusig, men lite kort i ärmarna. Inte ens storlek XL räcker alltid till för 194 centimeter långa Alexander Skarsgård.

Vad tycker du om klädstilen här i LA?

– Det är svårt att generalisera, det finns ju 15 miljoner människor här. Åker man till rockklubbarna i Silverlake så är det hipsters som ser ut som i New York eller på Debaser i Stockholm. I Hollywood är det mycket pengar och det ska gärna synas väldigt tydligt, de tar i lite för mycket. I stället för att köpa en vanlig kavaj köper de en kavaj med typ dödskallar på ryggen och stora fransar som hänger från ärmarna.

More is more.

– Ja, precis. De ska ”tuffa till” grejer lite, de vill ha en skjorta som visar att de inte är en trist agentsnubbe som bara sitter på kontor, så då är det viktigt att ha döskallen på ryggen. Det är mycket Ed Hardy-mode här, men det är inte riktigt min grej. Jag får huvudvärk av det.

Vad gillar du själv för kläder?

– På samma sätt som jag kan sitta och vara fördömande mot LA-mode så tycker väl de att jag klär mig råtrist. Jag skulle inte säga att jag är konservativ, men jag har väl en lite mer nordisk stil, rakt och rent och enkelt. Jag gillar Whyred, Fifthe Avenue Shoe Repair, Acne, Raf Simons, Rick Owens.

Har du någon särskild epok när du skäms över hur du klädde dig?

– Jag hade en period när jag skulle göra uppror mot att Sverige var så lagom på alla plan, att man inte får sticka ut. Det var några år när jag skulle protestera mot det och köpte rosa brallor och hade en massa snoddar och typ en lila barnmössa som det stod ”Alexander” på.

När var det här?

– Jag önskar att jag kunde säga att jag var 14. Men jag var nog 21, 22. Fan, kan vi säga 14?

Senare på kvällen möter vi upp ett gäng av Alexanders skådiskompisar från Generation Kill-inspelningen.
Evan Wright, Vanity Fair-journalisten som skrev boken som Generation Kill är baserad på, har precis släppt en ny bok och har ett evenemang på en Barnes & Noble-butik i Los Angeles Farmer’s Market.
Wright var också med under inspelningarna i Afrika och sedan dess har han hållit kontakten med Alexander och de andra skådisarna.
Hans nya bok, Hella nation, handlar om USA:s mörka sidor – han har umgåtts med nynazister, crystal meth-pundare, porrstjärnor och vanvettiga konspirationsteoretiker.
Den här kvällen står han på en scen på Barnes & Noble och läser högt ur boken, medan Generation Kill-gänget sitter artigt nedanför på första raden.
Wright signerar lite böcker och sedan går vi och äter burritos och beställer in pitchers med Budweiser på en av restaurangerna i Farmer’s Markets food court.

Konversationen pendlar mellan det allvarliga (skådiskarriärer som går upp och ner) och det mindre allvarliga (en av skådisarna, ej Alexander, skryter om att han nyligen haft sex med en dvärg i Las Vegas).
För det mesta är det dock Evan Wright som håller låda.
Han verkar framför allt njuta av det är en journalist närvarande och att allt som sägs därmed kan bli offentligt. När en av skådisarna börjar prata om sin flickvän försöker Wright få ur honom så många detaljer som möjligt, men övergår till slut till att, lite retsamt och entusiastiskt, dela med sig av detaljer om Alexanders privatliv.
Enligt Wright försöker Alexander spela ”svår svensk” genom att ”komma själv till fester själv och prata självömkande om det hårda livet som singel”. Sanningshalten i detta är oklar – Alexander skrattar, rycker på axlarna och säger ”Sure…”.

Efter en stund får vi sällskap av en tjej som ser ut som en väldigt ung Audrey Hepburn. Det visar sig att hon kommer direkt från en modellfotografering. Hon slår sig ned bredvid en av Alexanders skådiskompisar, men sitter mest och knattrar på sin BlackBerry under större delen av kvällen.
Till slut blir Evan Wright otålig och frågar om hon är ihop med Alexanders kompis.
Utan att titta upp från sin BlackBerry svarar hon:

– Nä. Vi bara knullar lite.

I bilen hem pratar vi om Alexanders framtidsdrömmar. Hans två jobb för betal-tv-kanalen HBO har lyft honom till en helt ny liga i Hollywood.

– HBO har väldigt bra rykte som just eftersom de har så mycket större konstnärlig frihet än de stora kanalerna som är styrda av reklampengar. HBO kan göra saker som träffar en smalare målgrupp, så det innebär att allt det gör får ett slags kvalitetsstämpel.

Och du fick roller i två av deras stora satsningar, inom loppet av ett och ett halvt år…

– Det var en fruktansvärd tur. Jag fick faktiskt True blood-rollen innan Generation Kill, men det tog så lång tid innan vi började spela in att jag gjorde Generation Kill först. Sen ringde de mig igen om True blood när jag var i Mozambique och spelade in Generation kill. Som tur var för min del blev det manusstrejk. Då sköts hela inspelningen upp, och då kunde jag ändå vara med till slut. Det var ett otroligt flyt.

Kan du andas ut karriärmässigt nu?

– Nej. Jag trodde det först när jag fick de här två rollerna, att nu är jag liksom… inne i det. Men jag märker nu att jag fortfarande har de här tankarna om vad som ska hända sen. Nu har jag jobb resten av sommaren, men sen vet jag inte. Vad gör jag om sex år? Den ovissheten kommer man väl alltid få leva med så länge man frilansar som skådis.

Vilken regissör skulle du helst vilja jobba med?

– En dröm är att jobba med Gus van Sant. Paranoid Park var så oerhört bra. Den träffade mig enormt hårt. Milk är förstås också väldigt fin, men den är lite mer konventionellt berättad.

Är det någon särskild typ av roll du letar efter just nu?

– Jag skulle gärna spela någon som är lite mindre alfahanne. Det har varit lite mycket sånt. Jag skulle vilja spela någon som är lite mer osäker.

Senare under sommaren ringer jag upp Alexander när han befinner sig i Shreveport, Louisiana, för att spela in filmen Straw dogs. Rollen – en ny alfahanne.

– Jag spelar en kille som heter Charlie, en fotbollsspelare som är bäst i sitt lag på college, en riktig ”jock”, med lovande framtid. Men han skadar sig när han går på universitetet och blir tvungen att stanna kvar i sin småstad och jobba som snickrare. Han är ganska bitter för att han aldrig kom iväg. Efter ett tag kommer hans ex-flickvän tillbaka till staden, med en ny kille, en intellektuell manusförfattare från Hollywood. Så filmen handlar om den situationen, hur Charlie hanterar att hans ex hänger med någon som han inte ser som en riktig man.

Han har tillbringat ett par månader i Shreveport, en mellanstor stad som ligger nära gränsen till Arkansas och Texas i norra Louisiana. Det är den traditionella, amerikanska södern, bara ett par timmar från New Orleans, men kulturellt i en annan galax.

– Allt här handlar om religion, fotboll och vapen, konstaterar Alexander.

Jämfört med Hollywood, hur var det att spela in Johan Klings nya film Puss på Gotland?

– Visst är det stor skillnad. Det är lika många som lagar mat här i Louisiana som sköter hela produktionen i en svensk film.

I Sverige har Alexander Skarsgård vant sig vid att bli igenkänd, men numera är det likadant i USA.
True blood har haft en väldig framgångsrik sommar och Alexander är numera känd som sin karaktär ”Eric” på Los Angeles gator. Det har förstås både sina för- och nackdelar att bli igenkänd – veckan då vi pratar har Hollywoods skvallerbloggar påstått att Alexander dejtar Evan Rachel Wood (som också medverkar i True blood) efter att de två synts tillsammans i Louisiana. Bloggaren Perez Hilton skrev förtvivlat att Alexander ”förtjänar bättre”. Inte helt oväntat suckar Alexander bara åt detta.

– Vi är kompisar från serien bara. Det är sådant där strunt man får leva med.

Morgonen efter vår dag i Hollywood bestämmer sig Alexander Skarsgård till slut för vilken agentur han ska välja.
Det blir varken ”Ari Gold-agenturen” Endeavor eller den mindre agentur som hans gamla agent jobbar på, utan Creative Artists Agency, en av de största agenturerna i Hollywood.
Bland deras stora klientel finns filmstjärnor och artister som George Clooney, Tom Hanks, Julia Roberts, Sean Penn, Bob Dylan och Shakira, samt en hel del idrottsmän, bland annat Mats Sundin.
Det plågsamma samtalet med hans ex-agent är överstökat och det var inte alls så jobbigt som Alexander befarade.

– Hon förstod mig. Alltså… om jag skulle ha stannat kvar på hennes agentur hade det varit lite som om Zlatan skulle ha bestämt sig för att gå till Brommapojkarna i stället för Ajax efter Malmö.

Annons

Dela (1)
Tweeta

Annons


Laddar