Ena dagen festar hon på Playboy Mansion, den andra debatterar hon feminism i riksdagen – och filar på såväl filmmanus som nya bokprojekt. Cafés Rikard Lind följer fenomenet Alexandra Pascalidou inför hennes mest intensiva sommar hittills.
Redan efter tio minuter, i ett trångt varmt rum nånstans i riksdagens inre, fyllt och upphettat av ett femtiotal glödande folkpartifeminister, så inser jag att det här inte var en helt och hållet genomtänkt idé.
Denna plötsliga insikt beror inte så mycket på de inspirerade feministerna, vilka förvisso omgärdar Cafés utsände från alla flanker och håll, som på inspiratören själv.
Alexandra Pascalidou är ett eldklot i Moschinokavaj och stilettklackar. Hon är ”jätte-jetlaggad” efter en månad i Los Angeles, och sjukt nervös, för hon har inte hunnit förbereda nåt och vad ska hon säga om feminism inför en massa specialist-feminister?
Till råga på allt satte hon i sig två kilo choklad alldeles innan hon kom för hon trodde hon skulle bli pigg av det men nu mår hon skitilla i stället och faller hon inte samman av annat kommer hon helt säkert att rasa ihop av det, i en grekisk-svensk kakaohög.
Specialistfeministerna bara tittar, häpna, helt tysta först. Pascalidou kränger av sig dunjackan, trycker ner tuggummit i en askkopp, säger att hennes första feministiska insats bestod i att dra en skolbricka med potatisbullar och lingonsylt i skallen på en kille som mobbat hennes kompis (vilket senare även fullbordades med ett knä upp i kulorna), att hon skulle slå ut halva folkpartiet om Leijonborg gav henne ett blattespråktest och att killar (som Dogge, Salla och Chepe i Latin Kings) till skillnad från tjejer kommer undan med att skita i skolan och ändå bli berömda, för då har de plötsligt en skön attityd.
Det här är inget föredrag längre, utan ett väckelsemöte.
Alexandra Pascalidou är förlösande spontan, närvarande och nyfiken. Genom att blottlägga sig själv öppnar hon upp dem hon möter, oavsett om de är prinsar, pizzabagare eller politiker. Hon kilar sig liksom rakt in i folk, och mixen av hennes epicentriska energi, erfarenheter, övertygelse, fräna humor och forsande formuleringsflöde får nu femtio feminister i ett trångt varmt rum att vilja ställa sig upp i stolarna och prova om de kan flyga.
Jag begriper nu vad jag gett mig in på. En par timmar med den här kvinnan kommer att ge mig material för en biografi; ge henne dessutom en helkväll – som vi bestämt – och du kan starta en bokklubb.
Varför säger du ofta att du är blyg och nervös? Det är inte direkt det första intrycket jag får av dig.
– I jobbet har jag bra självförtroende för jag vet att jag är otroligt påläst och utbildad och kan mina saker. Privat är jag inte alls lika säker. Ska jag på fest så oroar jag mig alltid för att jag inte ska hitta nån att prata med.
Kliver du in i en roll även då?
– Ja. Jag sätter på mig en pansaryta, spelar lite kaxig, på ett sätt. Det är en överlevnadsstrategi. Där jag växte upp var jag tvungen att verka tuff och hård. Var man liten, skör, känslig och blyg så kunde folk trampa sönder en.
Blir det inte konfliktfyllt att verka frispråkig och säker men vara en annan?
– Jo, men det är sån jag är, mångfacetterad. De flesta av mina gamla vänner är likadana: jättemjuka inuti men som betong utanpå. Vi bygger upp en image och får ta smällar som gör ont eftersom folk tror att man är stenhård. Jag har jobbat mycket på att våga vara den jag är innerst inne. I dag tillåter jag mig att vara ett barn och göra grejer bara för att det är kul. Det är ett sätt att återerövra den barndom jag aldrig fick.